Bara för att det är kul

Variabelastronomin breder ut sig, så även på denna blogg. Många amatörer – däribland en till mig närstående – är uppenbarligen roade av att konstatera att en stjärna är ljusare än en annan men svagare än en tredje. Historiskt sett är det inte heller någon tvekan om att variabelastronomin på många sätt har definierat vad det innebär att vara amatörastronom. Som varande amatör själv har jag emellertid lyckats hålla mig undan, detta trots att fler än Gustav försökt dra ner mig i det som de invigda ibland kallar variabelträsket. Som en profylax för andra som vacklar nära kanten tänkte jag därför presentera ett alternativ till Gustavs historiskt förankrade observationsprojekt. Det ska handla om en del av amatörastronomin som ligger mig varmt om hjärtat, närmare bestämt om att visuellt observera galaxer, nebulosor och stjärnhopar, det vi med en översättning från engelskan, introducerad av Rune Fogelquist, kallar för djuprymdsobjekt.

Andromedagalaxen (M31). Fotograferad av Rune Fogelquist.med 38 cm reflektor i primärfokus.

Det är ännu för tidigt för att säga något definitivt om när denna form av amatörastronomi gjorde sin entré i Sverige, men jag misstänker att vi får gå ganska långt fram i tiden. Tittar vi till exempel i den tidigare diskuterade amatörguiden av Nils Nordenmark så finns det förvisso en handfullt galaxer och nebulosor nämnda, men fokus är här helt på stjärnor och stjärnbilder. Går vi istället till den guide som Gustav tagit som utgångspunkt för sitt observationsprojekt, det vill säga Tamms och Wallenquists Amatörastronomen från 1942, så diskuteras i kapitlet om visuella observationer, observationer av månen, solen, planeter och stjärnor, men inget sägs om djuprymdsobjekten (bokens appendix rymmer däremot en lista över ”20 stjärnhopar och nebulosor”). Ska vi hitta något som liknar moderna guider för djuprymdsamatörer får vi därför flytta fram till slutet av 50-talet.

50-tal är viktigt i den svenska amatörastronomins historia. Decenniet innebar till att börja med, och som Michael Godhe diskuterat i sin avhandling Morgondagens experter: Tekniken, ungdomen och framsteget i populärvetenskap och science fiction i Sverige under det långa 1950-talet (2003), en snabb utveckling av olika hobbykulturer. Detta öppnade bland mycket annat för att den amerikanska Amateur telescope makers-rörelsen fick fäste på svensk mark. Under 50-talet började astronomiintresserade svenskar i allt större utsträckning bygga sina egna teleskop. Parallellt med detta bjöd decenniet en serie astronomiska tilldragelser som gjorde att den stora allmänheten fick upp ögonen för astronomin – den totala solförmörkelsen 1954, den lyckade uppskjutningen av Sputnik 1 1957 och den spektakulära komet Arend-Roland samma år.

Ett resultat av allt detta var att Svenska astronomiska sällskapet växte så det knakade. På ett drygt decennium hade man fördubblat medlemsskaran. Från styrelsens perspektiv var det klart att något måste göras för att fånga upp detta nyvaknade intresse. Ett konkret resultat blev inrättandet av tio amatörsektioner 1960. Här kunde hugade lära sig slipa speglar, bygga teleskop och observera olika typer av objekt (det fanns dock inte någon sektion för djuprymdsastronomi). Men redan innan sektionerna kom till hade man agerat genom att välja in amatörastronomen och flygledaren Gunnar Darsenius i Sällskapets styrelse, och samtidigt gett honom ansvar för amatörrelaterade frågor. Darsenius, vilken torde vara mest känd som en av den svenska variabelastronomins profiler, skulle bli en viktig kraft både inom Sällskapet och inom svensk amatörastronomi i stort. Och till hans många insatser hör att han också slog ett slag för djuprymdsastronomin, detta genom en serie om tjugotalet artiklar som han mellan 1958 och 1967 och under rubriken ”Objekt för amatörteleskop”, publicerade i Populär astronomisk tidskrift.

Att döma av första artikeln i serien så var bakgrunden just att teleskopbyggandet skapat nya förutsättningar för svenska amatörer. Darsenius skriver:

Tillverkningen av spegelteleskop är en hobby, som är på snabb frammarsch i Sverige och det finns nu många, som är ägare av goda instrument. Den vanligaste storleken på spegeln torde vara 15 cm diameter, och en sådan kikare uppenbarar en stor del av himlens intressantaste objekt för sin ägare, konsten är ofta bara att finna dem. [—] Nebulosor och galaxer äro betydligt diskretare än planeterna, men även om teleskopet inte förmår avslöja spiralgalaxernas sköna skapnad eller nebulosornas finstruktur så kan det vara intressant nog att bese många av de objekt, som äro så välkända från den astronomiska litteraturens planschsidor. (Populär astronomisk tidskrift, 1958, s. 77)

Vi kan notera att djuprymdsastronomin är ”intressant”. Detta adjektiv användes förstås om andra delar av amatörastronomin, men preliminärt vill jag argumentera för att Darsenius användning markerar början på något nytt. När man tidigare talat om amatörastronomi så gavs den legitimitet främst genom att amatörernas arbete kunde bidra till den vetenskapliga kunskapsbildningen. Att skatta variabler kunde förvisso vara intressant, men det som legitimerade nattvaken var först och främst att man samtidigt tjänade vetenskapen. Den djuprymdsastronomi som Darsenius nu för till torgs är annorlunda. Ägnar man sig åt den är det för att det är kul, spännande och lärorikt. Bestämningen ligger i individen – det handlar om att se efter själv – och djuprymdsastronomin är därmed sitt eget ändamål. (Temat återkommer i de artiklar som Thommy Eriksson skrev för Aurora på 80-talet och som Gustav diskuterat här.)

Vad var det då Darsenius tänkte sig skulle intressera amatörerna? Artiklarna var årstidsspecifika så låt oss med detta i åtanke hämta exempel från andra delen i serien som botaniserar i Lejonets stjärnbild. Denna stjärnbild rymmer som bekant många välkända objekt däribland de bägge galaxtripplarna M65, M66 och NGC3628 respektive M95, M96 och M105 och man föreställer sig förstås att Darsenius skulle ta sikte på dessa. Men icke så. Darsenius väljer istället och lite förvånande, en tät grupp tämligen ljussvaga galaxer i Lejonets nacke. Moderna amatörer känner gruppen som Hickson 44, efter en katalog över täta galaxgrupper upprättad av Paul Hickson 1982. Motivet för valet synes vara att de ingående galaxerna representerar olika galaxtyper (en elliptisk galax, två stavgalaxer och en spiralgalax). Darsenius markerar emellertid att flera av galaxerna är mycket svåra objekt, och i avslutningen säger han:

Det är givet att i teleskopet uppfattar man galaxerna endast som strukturlösa dimfläckar. Det kan mycket väl tänkas att den, som försöker leta upp dessa galaxer, kan spana förgäves flera kvällar, chansen att finna en svag dimfläck beror i mycket hög grad av luftens genomskinlighet och naturligtvis är månsken ytterst störande. (Ibid., s. 107)

Det är alltså en sorts utmaning Darsenius här formulerar, en utmaning som mer än något annat kan sägas känneteckna djuprymdsastronomin. Det handlar om att själv lokalisera och studera objekten som böckerna avbildar, och dessutom om att observera det som bara kan skymtas, eller, för att travestera mina inledande ord om variabelastronomin, om att konstatera att en försvinnande liten fläck på himlen är obetydligt ljusare än himmelsbakgrunden. Och detta bara för att det är kul.

Hickson 44 fotograferad av Stephen Leshin.

Hur kul det egentligen är lämnar jag emellertid åt läsaren att avgöra. Hickson 44 är lätt att hitta. Man siktar bara mitt emellan Gamma och Zeta Leonis och letar efter ett område som ter sig lite suddigt. Med hög förstoring och ett 15 cm teleskop ska åtminstone två av de fyra galaxerna vara inom räckhåll.