Bara för att det är kul

Variabelastronomin breder ut sig, så även på denna blogg. Många amatörer – däribland en till mig närstående – är uppenbarligen roade av att konstatera att en stjärna är ljusare än en annan men svagare än en tredje. Historiskt sett är det inte heller någon tvekan om att variabelastronomin på många sätt har definierat vad det innebär att vara amatörastronom. Som varande amatör själv har jag emellertid lyckats hålla mig undan, detta trots att fler än Gustav försökt dra ner mig i det som de invigda ibland kallar variabelträsket. Som en profylax för andra som vacklar nära kanten tänkte jag därför presentera ett alternativ till Gustavs historiskt förankrade observationsprojekt. Det ska handla om en del av amatörastronomin som ligger mig varmt om hjärtat, närmare bestämt om att visuellt observera galaxer, nebulosor och stjärnhopar, det vi med en översättning från engelskan, introducerad av Rune Fogelquist, kallar för djuprymdsobjekt.

Andromedagalaxen (M31). Fotograferad av Rune Fogelquist.med 38 cm reflektor i primärfokus.

Det är ännu för tidigt för att säga något definitivt om när denna form av amatörastronomi gjorde sin entré i Sverige, men jag misstänker att vi får gå ganska långt fram i tiden. Tittar vi till exempel i den tidigare diskuterade amatörguiden av Nils Nordenmark så finns det förvisso en handfullt galaxer och nebulosor nämnda, men fokus är här helt på stjärnor och stjärnbilder. Går vi istället till den guide som Gustav tagit som utgångspunkt för sitt observationsprojekt, det vill säga Tamms och Wallenquists Amatörastronomen från 1942, så diskuteras i kapitlet om visuella observationer, observationer av månen, solen, planeter och stjärnor, men inget sägs om djuprymdsobjekten (bokens appendix rymmer däremot en lista över ”20 stjärnhopar och nebulosor”). Ska vi hitta något som liknar moderna guider för djuprymdsamatörer får vi därför flytta fram till slutet av 50-talet.

50-tal är viktigt i den svenska amatörastronomins historia. Decenniet innebar till att börja med, och som Michael Godhe diskuterat i sin avhandling Morgondagens experter: Tekniken, ungdomen och framsteget i populärvetenskap och science fiction i Sverige under det långa 1950-talet (2003), en snabb utveckling av olika hobbykulturer. Detta öppnade bland mycket annat för att den amerikanska Amateur telescope makers-rörelsen fick fäste på svensk mark. Under 50-talet började astronomiintresserade svenskar i allt större utsträckning bygga sina egna teleskop. Parallellt med detta bjöd decenniet en serie astronomiska tilldragelser som gjorde att den stora allmänheten fick upp ögonen för astronomin – den totala solförmörkelsen 1954, den lyckade uppskjutningen av Sputnik 1 1957 och den spektakulära komet Arend-Roland samma år.

Ett resultat av allt detta var att Svenska astronomiska sällskapet växte så det knakade. På ett drygt decennium hade man fördubblat medlemsskaran. Från styrelsens perspektiv var det klart att något måste göras för att fånga upp detta nyvaknade intresse. Ett konkret resultat blev inrättandet av tio amatörsektioner 1960. Här kunde hugade lära sig slipa speglar, bygga teleskop och observera olika typer av objekt (det fanns dock inte någon sektion för djuprymdsastronomi). Men redan innan sektionerna kom till hade man agerat genom att välja in amatörastronomen och flygledaren Gunnar Darsenius i Sällskapets styrelse, och samtidigt gett honom ansvar för amatörrelaterade frågor. Darsenius, vilken torde vara mest känd som en av den svenska variabelastronomins profiler, skulle bli en viktig kraft både inom Sällskapet och inom svensk amatörastronomi i stort. Och till hans många insatser hör att han också slog ett slag för djuprymdsastronomin, detta genom en serie om tjugotalet artiklar som han mellan 1958 och 1967 och under rubriken ”Objekt för amatörteleskop”, publicerade i Populär astronomisk tidskrift.

Att döma av första artikeln i serien så var bakgrunden just att teleskopbyggandet skapat nya förutsättningar för svenska amatörer. Darsenius skriver:

Tillverkningen av spegelteleskop är en hobby, som är på snabb frammarsch i Sverige och det finns nu många, som är ägare av goda instrument. Den vanligaste storleken på spegeln torde vara 15 cm diameter, och en sådan kikare uppenbarar en stor del av himlens intressantaste objekt för sin ägare, konsten är ofta bara att finna dem. [—] Nebulosor och galaxer äro betydligt diskretare än planeterna, men även om teleskopet inte förmår avslöja spiralgalaxernas sköna skapnad eller nebulosornas finstruktur så kan det vara intressant nog att bese många av de objekt, som äro så välkända från den astronomiska litteraturens planschsidor. (Populär astronomisk tidskrift, 1958, s. 77)

Vi kan notera att djuprymdsastronomin är ”intressant”. Detta adjektiv användes förstås om andra delar av amatörastronomin, men preliminärt vill jag argumentera för att Darsenius användning markerar början på något nytt. När man tidigare talat om amatörastronomi så gavs den legitimitet främst genom att amatörernas arbete kunde bidra till den vetenskapliga kunskapsbildningen. Att skatta variabler kunde förvisso vara intressant, men det som legitimerade nattvaken var först och främst att man samtidigt tjänade vetenskapen. Den djuprymdsastronomi som Darsenius nu för till torgs är annorlunda. Ägnar man sig åt den är det för att det är kul, spännande och lärorikt. Bestämningen ligger i individen – det handlar om att se efter själv – och djuprymdsastronomin är därmed sitt eget ändamål. (Temat återkommer i de artiklar som Thommy Eriksson skrev för Aurora på 80-talet och som Gustav diskuterat här.)

Vad var det då Darsenius tänkte sig skulle intressera amatörerna? Artiklarna var årstidsspecifika så låt oss med detta i åtanke hämta exempel från andra delen i serien som botaniserar i Lejonets stjärnbild. Denna stjärnbild rymmer som bekant många välkända objekt däribland de bägge galaxtripplarna M65, M66 och NGC3628 respektive M95, M96 och M105 och man föreställer sig förstås att Darsenius skulle ta sikte på dessa. Men icke så. Darsenius väljer istället och lite förvånande, en tät grupp tämligen ljussvaga galaxer i Lejonets nacke. Moderna amatörer känner gruppen som Hickson 44, efter en katalog över täta galaxgrupper upprättad av Paul Hickson 1982. Motivet för valet synes vara att de ingående galaxerna representerar olika galaxtyper (en elliptisk galax, två stavgalaxer och en spiralgalax). Darsenius markerar emellertid att flera av galaxerna är mycket svåra objekt, och i avslutningen säger han:

Det är givet att i teleskopet uppfattar man galaxerna endast som strukturlösa dimfläckar. Det kan mycket väl tänkas att den, som försöker leta upp dessa galaxer, kan spana förgäves flera kvällar, chansen att finna en svag dimfläck beror i mycket hög grad av luftens genomskinlighet och naturligtvis är månsken ytterst störande. (Ibid., s. 107)

Det är alltså en sorts utmaning Darsenius här formulerar, en utmaning som mer än något annat kan sägas känneteckna djuprymdsastronomin. Det handlar om att själv lokalisera och studera objekten som böckerna avbildar, och dessutom om att observera det som bara kan skymtas, eller, för att travestera mina inledande ord om variabelastronomin, om att konstatera att en försvinnande liten fläck på himlen är obetydligt ljusare än himmelsbakgrunden. Och detta bara för att det är kul.

Hickson 44 fotograferad av Stephen Leshin.

Hur kul det egentligen är lämnar jag emellertid åt läsaren att avgöra. Hickson 44 är lätt att hitta. Man siktar bara mitt emellan Gamma och Zeta Leonis och letar efter ett område som ter sig lite suddigt. Med hög förstoring och ett 15 cm teleskop ska åtminstone två av de fyra galaxerna vara inom räckhåll.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Bara för att det är kul

  1. Gustav Holmberg skriver:

    Kul projekt! Ska du obsa djuprymdsobjekt med tidstypisk instrumentering och tidsenliga kartor/observationshandledningar? Vore intressant!

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Man kan ju fundera på vad det hade inneburit, ett projekt där man försöker se djuprymdsobjekt med samma hjälpmedel som var tillgängliga för en normalobservatör 1920, 1940 eller 1960 osv. Dels funkar ju inte ditt 40 cm Newton-teleskop, inte heller 25 cm, men du kan ju maska ner aperturen till 10-12 cm eller något, dels är ju dina Baader Hyperion-okular a big no-no; de behöver ersättas av ett Kellnerokular eller något. Just okularen, tillgängliga för normala budgetar, är nog något där de rent fysikaliska-optiska begränsningarna för amatörers djuprymdsobservationer förändrats som mest. Och så kartorna, förstås.

    Hade också varit lite kul att provköra Nordenmarks Stjärnklara kvällar eller Serviss Stjärnhimlen sedd genom en teaterkikare med om inte en teaterkikare så dock en liten prismakikare.

    Och det finns förresten ett avsnitt om djuprymdsobsar i Wallenquist-Tamm, men då handlar det om att skatta nebulosors och stjärnhopars totalmagnituder med prismakikare. Inget nöje, bara bidrag till forskningsfronten 🙂

  3. timaoes skriver:

    Hum, okularen har jag inte tänkt på. Det närmaste jag kommer är väl ett 10mm plössel. Maskandet ska ju inte vara några problem. Om vädret samarbetar ska göra ett försök på nästa nymåne med Hickson 44. Detta tillsammans skulle väl med lite god vilja kunna sägas återskapa förutsättningar när Darsenius skrev. Misstänker att det blir rejält svårt.

    • Gustav Holmberg skriver:

      Åh, spännande, ser fram emot att höra dina erfarenheter!

      Jag kan inte okularens teknihistoria – bra ämne för en uppsats eller en bloggpost eller nåt! – men jag har en känsla av att ett standard Plössl från idag av den typen som ofta följer med när man köper teleskop och som alla seriösa observatörer uppgraderar sig ifrån (jag antar att det är ett sådant du har tillgång till) är bättre än vad som låg i normalobservatörens okularlåda före 1975.

      Det hade varit jättekul att göra en riktig observation med en uppsättning okular, alltifrån sent 1800-tal till våra tiders Naglers, Hyperioner och allt vad de heter. Vi får kanske ta och åka till Uppsala observatorium? Jag tror de körde med old school okular i några av sina dubbelstjärneobservationer härförleden.

  4. Hans Bengtsson skriver:

    Darsenius serie ”Objekt för amatörteleskop” var den direkta anledningen till att jag 1969 från SAS köpte gamla nummer av PAT. Det skulle ha känts förskräckligt onödigt att missa någon variabelkarta som fanns publicerad!

    Som jag minns saken, valde Darsenius i sin PAT-serie ofta områden på himlen där det fanns minst en variabel och ett deep-sky-objekt samt gärna en ljusstark stjärna strax intill. På så sätt uppnådde han flera olika effekter: objekten var lätta att hitta, kartorna blev enklare att göra (det behövdes ingen översiktskarta pga den ljusa stjärnan), både variabelintresserade och deep-sky-intresserade fick sitt. Ett exempel var kartan över U Cas + RV Cas + en NGC-galax som jag inte minns numret på.

    Darsenius var verkligen en framstående kartritare! Det är helt professionell kvalitet på hans variabelkartor, klart bättre än den tidens AAVSO-kartor rent estetiskt, och nästan i klass med AFOEV-kartorna som Brun producerade.

    Gunnar Darsenius son Bo Darsenius …

    http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/BlogDetails?id=63286

    … har tillgång till det materiel som fadern använde vid kartritandet. Jag vet att han gärna delar med sig av all information han kan ge när det gäller dessa saker, så jag kan varmt rekommendera att ni kontaktar honom.

    • Gustav Holmberg skriver:

      Hans: tack för tipset om Bo Darsenius. Kartstilar är verkligen intressant, och jag håller helt med om din analys av Darsenius, trots att jag bara sett ett fåtal av hans kartor. Det är något av det första man lägger märke till när man går igenom arkivmaterialet från SAS variabelsektion.

      Mer generellt, det gäller inte bara Darsenius, tycker jag handritade kartor ibland har en fördel jämfört med dagens autogenererade AAVSO-kartor, i det att de ofta inkluderar himmelskontext i en infälld ruta, tex, samt mnemotekniska stjärnhoppningsknep, ni vet den där typen av mikrostjärnbilder som stjärnhoppare skapar för sig själva; sådana trianglar, romber, kedjor och annat kunde de manuella kartritarna ibland rita in på variabelkartorna. Det gör inte AAVSO Variable Star Plotter, förstås.

      Man noterar även andra förändringar i variabelastronomins grafiska värld. Så ritade man ju förr schematiska ljuskurvor, till exempel i variabelsektionens rapporter i Scanam, medan man idag ofta plottar de individuella skattningarna. Här finns det förmodligen en teknikhistorisk förklaringskomponent – det var pilligt att plotta hundratals punkter i en fördigital tid – men det fanns även en poäng med de ‘tolkade’ ljuskurvorna, antar jag, just för att de hade tolkats. Diagrammet redogjorde därmed inte enbart för rådata, utan även för sektionsledarens tolkning av var minima, maxima, pucklar och andra ljuskurvedelar inträffade.

  5. Hans Bengtsson skriver:

    Jepp, i mångt och mycket är manuellt analyserade ljuskurvor det bästa om man vill krama ut maximal information från obsarna. Man tar då hänsyn till vilka observatörer som gjort vilka obsar, den erfarnes skattningar ges då större vikt än nybörjarens, man tar hänsyn till hur kurvan blir om man bara använder observatör A eller bara observatör B, vad som kan anses vara normalt uppförande hos stjärnan (dock ett argument att se upp med!) osv. En massa saker som är svåra att hantera enbart med dator, eftersom den som analyserar kan bidra med sin erfarenhet vid tolkningen.

  6. timaoes skriver:

    Först angående okularen. Det stämmer säkert att mitt plösselokular är betydligt bättre än vad som stod till buds vid slutet av 50-talet. Många som byggde själva hade då köpt en liten okularsats via SAS och det skulle vara kul att se vad den innehöll. Jag har dock inte hittat några specar ännu. Sen om jag minns Rune Fogelquist rätt (som jag intervjuade förra veckan) så var det ofta enlinsokular hemmabyggarna använde (man köpte en lupp hos optikern). Plösslarna har ju fyra linser. Jag gissar dock att SAS sats innehöll tvålinsokular. Man kan kanske få lite ledning från det instegsteleskop som Icram AB sålde och som jag skrev om tidigare. Med detta följde två okular: HM9 för 84x och R 20 för 38x. Vad förkortningarna står för är inte givet men kanske är det Huygens respektive Ramsden, det vill säga tvålinsokular.

    Sen om kartorna: Du minns helt rätt Hans. Jag har kollat på ett par av Darsenius kartor och det verkar som att han alltid valde objekt som ligger nära lätt identifierade stjärnor. I första delen skriver han att man därmed lätt ska kunna hitta fältet både på himlen och på en vanlig stjärnkarta. Det stämmer också att det finns antingen en variabel eller en dubbelstjärna i de olika guiderna. I första delen är det W Andromedae med maximum 16 augusti 1958. Kartan som åtföljde artikeln om Hickson 44 är mycket prydlig och välgjord. Studerar man den i detalj så verkar stjärnorna vara maskinellt framställda, de är nämligen perfekt runda, medan galaxellipserna ter sig handritade. Man blir lite nyfiken på hur han jobbade.

    /Johan

  7. Hans Bengtsson skriver:

    Ja, detaljen med Darsenius till synes helt perfekta runda stjärnor på kartorna har sitt kuriosaintresse. Jag vet inte heller hur han gjorde. En tanke är förstås gnuggisar, men sådana började säljas såvitt jag vet först 1961 (Letraset). Kunde så runda markeringar uppnås med traditionella ritmetoder som arkitekter använde? Måste i så fall ha varit extremt finspetsad kvalitetspenna och specialpapper i kombination med mallar med utstansade hål …? Kanske var originalkartorna mycket större och sedan fotografiskt nedminskade?

  8. timaoes skriver:

    Klockan är 15 fredag eftermiddag och då jag ändå kört fast i mitt kapitel på grund av att visst material om Stockholms amatörastronomer saknas (jag skriver just nu om SAS lokalföreningar), så kan jag utan att skämmas grotta ner mig i de typografiska detaljerna. (Obs! Nördvaring på det som följer.) Utgår jag från den enda kartbild jag har tillgång till idag (området runt Hickson 44) så är det tydligt att den är handgjord. Typsnittet för siffror och bokstäver är till exempel identiskt med det lite udda typsnitt som Darsenius Barkaryds-brev är skrivna med. Detta torde innebära att de är skrivna med samma maskin. Om detta är riktigt följer att Hans nog har rätt i att kartan är något förminskad vid tryck (till 75 % kanske). Man kan också notera att alla stjärnmagnituder är placerade exakt i höjd med stjärnorna, så jag gissar att han inte har skrivit dem direkt på kartan utan överfört dem med någon annan teknik. Som jag nämnde ovan är galaxmarkeringarna uppenbarligen handritade. Frågan om stjärnorna kvarstår dock. De är verkligen perfekt runda. Jag kan också konstatera efter en kontroll mot CdC att kartan är tämligen exakt. Några stjärnor sitter aningens fel (jo, jag har tänkt på precessionen), men värre är det inte.

  9. Hans Bengtsson skriver:
  10. timaoes skriver:

    Då gissade jag nästan rätt. Tackar Hans.

  11. Gustav Holmberg skriver:

    Ja, det var nog Huyghens- och Ramsdenokular som låg i många normalamatörers okularlådor vid mitten av 1900-talet. I Tamm & Wallenquists Amatörastronomen finns ett kapitel om teleskop, och de okular som lyfts fram där är just dessa typer.

    Deras synfält var omkring 30 grader, medan ditt Plösslokular har ett synfält på omkring 50 grader. Allt annat lika ser man alltså mer än dubbelt så mycket himmelsyta med ett modernt billighetsokular som med ett normalokular från mitten av 1900-talet. Så läsaren av Darsenius artikel, som ville leta galaxer i Lejonets stjärnbild, hade andra förutsättningar än vad vi har idag. Hur mycket svårare det var i den praktiska observationssituationen kan man faktiskt få viss förståelse för genom att försöka obsa med sådana okular.

    Däremot kanske transmissionen var rätt OK i gamla okular, eftersom de innehöll färre linser? Å andra sidan var kanske antireflexbehandlingen sämre eller rent av icke-existerande.

  12. Ping: Katter bland hermelinerna | Amatörastronomins historia

  13. Ping: Om att rekonstruera historiska observationer | Amatörastronomins historia

  14. Ping: Om ett värmländskt krig | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s