Astrofoto i litteraturen: J.B. Sidgwick, Amateur Astronomer’s Handbook

Sidgwick, John Benson. Amateur astronomer’s handbook. London: Faber and Faber, 1955.

Fotokapitlet i Sidgwicks handbok börjar med att han listar fyra faktorer som gör fototekniken användbar för amatörer; dessa sätt i relation till de visuella observationsmetoderna:

– dess precision och opersonlighet, som gör den användbar för positionsbestämningar. Här är noggrannheten jämförbar med visuella metoder.

– dess kumulativitet: längre exponeringar gör att allt svagare objekt kan registeras; här är fotot överlägset de visuella metoderna

– möjligheten att samla in stora kvantiteter data, vilket gör den lämpad för upptäckten av nya objekt på ett sätt som är överlägset visuella metoder

– den relativt permanenta lagringen av registrerade data

Han pekar även på dess svagheter, där han framför allt lyfter fram dess låga upplösning vilket gör den ”much inferior to visual observation in those fields where the resolution of fine detail is the paramount requisite.” (s 346) Därför, skriver han längre fram i kapitlet, är alla detaljer på månytan och planeterna som fångas på fotografier tagna med Mt Wilsons 2.5m reflektor synliga visuellt med ett 25 cm teleskop. (s 359)

Kapitlet rymmer en genomgång av gränsmagnitud, bildskala och upplösningsförmåga; lämpiga exponeringstider innan fotot täcks av himmelsbakgrunden (”fogging”) vid olika förhållanden; om hur amatören kan mäta kometers positioner på foton; fokusering och kollimering, dvs att plåten skall vara placerad helt vinkelrätt mot den optiska axeln; aberrationer som koma och astigmatism vid olika f/tal; guidning; olika objektivsorter; och så vidare.

Avsnitten om plåtar och framkallare samt objektiv i form av vidvinkelobjektiv och ”porträttlinser” – dvs teleobjektiv – rymmer information om en fototeknik som inte är specifikt amatörastronomisk. Tillgången till fotografiska material, tekniker och kunskaper hämtade från den vanliga fotovärlden var under den analoga epoken en beståndsdel i amatörastronomernas fotograferande. Därför kan man säga att amatörernas astrofoto delvis var beroende av och utvecklades i takt med den allmänna fotografiska tekniken.

Det hela är verkligen en handbokstext, detaljerad och grundlig på ett sätt som är jag tycker gör Sidgwicks stil intressant. Här finns ett slags blandning mellan det teoretiskt välgrundade – mycket formler och diagram – och mer praktiska tips om hur man bygger sin egen kamera, bekämpar dagg med mera.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Astrofoto i litteraturen: Newton och Teece, The Cambridge Deep-Sky Album

Jack Newton och Philip Teece, The Cambridge Deep-Sky album (Cambridge: Cambridge University Press, 1983).

I den här observationsguiden från 1983 presenteras 126 färgfotografier av djuprymdsobjekt, omgivna av data om objektet och vissa notiser om vad den visuelle observatören kan förvänta sig att se. Som guide för visuella observationer är det inte någon speciellt detaljerad bok. Snarare kan man säga att den är byggd kring Jack Newtons fotografier; redan omslaget med dess diabildsram signalerar att här är en amatörs foton det huvudsakliga materialet. Så på ett sätt vill boken tipsa amatören om objekt som kan observeras visuellt, men den vill framför allt visa vad en avancerad amatör kan åstadkomma på astrofotografins område.

Newton använder sig av vad som närmast kan ses som ett slags frontlinjetekniker vid den här tiden. Han fotograferar genom ett stort teleskop, 40 cm Newton f/5 med amatörslipad spegel. Guidningen sker med en off-axis guider. Vad mer är, så använder han icke-triviala fotografiska tekniker. Färgfilmen Ektachrome 400, i 35-mm format, appliceras i en hemmabyggd köldkamera; idén är att om man kyler ner filmen till låga temperaturer så ökar fotomaterialets känslighet. Newtons kamera använder torris (koldioxid i fast form) som har en temperatur på omkring -78 grader C. för att kyla filmen.

Det här var en teknik som avancerade amatörer arbetat med sedan 1960-talet (se exempelvis Evered Kreimer, ”Experiments in cooled-emulsion photography”, Sky and Telescope december 1965, s 384-388) men som knappast var speciellt spridd utan förbehållen de mer avancerade amatörerna. I dagsläget känner jag inte till någon svensk amatör som använt köldkameratekniken.

Efterbearbetning i form av extrakopiering och stackning av flera bilder används för att korrigera färgskalan och höja kontrasten på bilder av svaga objekt.

Det här är inte någon manual för astrofotografer, men den inledande beskrivningen av Newtons fototeknik klargör med all önskvärd tydlighet hur mycket icke-trivialt astrofotografiskt arbete som låg bakom skapandet av de här bilderna.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Astrofoto i litteraturen: Mayall och Mayall, Skyshooting

Mayall, Robert Newton, och Margaret Walton Mayall, Skyshooting: hunting the stars with your camera (New York: Ronald Press, 1949) riktar sig inte bara till amatörastronomer utan även allmänt fotointresserade: ”to that great fraternity of amateur photographers who look for other fields to conquer” är det inledande mottot – man tänker sig tydligen att naturfotografer och liknande skall snedda in på astrofotoområdet.

Ett genomgående tema i boken är att man vill tona ned kraven som krävs för att komma igång; det räcker med enkla kameror och man behöver verkligen inget teleskop för att hålla på med astrofoto, är budskapet. Även med enkla kameror går det att fotografera stjärnhimlen.

Först introduceras fotografering med stillastående kamera för bilder där stjärnorna bildar spår, liksom fotografering av norrsken och meteorer. Man diskuterar hur långa stjärnspåren blir för olika kombinationer av deklination, brännvidd och exponeringstid, samt lämpliga exponeringstider och plåt- och filmsorter (det här var en tid när plåtar fortfarande användes ibland, vid sidan av film). Vissa av de nämnda plåt- och filmsorterna är sedan länge bortglömda – Plenachrome, Superplenachrome, Verichrome har jag aldrig hört talas om – medan andra levde vidare under årtionden som Panatomic och klassikern Tri-X.

Med enkla monteringar kan man fotografera stjärnhimlen.

Norrskenet diskuteras utifrån olika former som amatörfotografen kan dokumentera med sin vanliga kamera, helst en kamera med så snabb optik som möligt: ”f/6.3 or better; f/4.5 or better preferred” (s 30) – man märker att uppfattningen om vad som är snabb optik var något annat på 1940-talet. Meteorfoto presenteras med tips om de vanliga meteorsvärmarna.

Därpå kommer man in på kameramonteringar som följer himlen. Återigen är man fokuserad på att amatören skall kunna komma igång utan alltför mycket tekniskt krångel; enkla hemmabyggen är fullt möjliga att konstruera och använda. För den amatör som vill bygga mer komplicerade monteringar hänvisar paret Mayall istället till Ingalls Amateur telescope making. På den hemmabyggda monteringen placeras kameran, och även en enkel lådkamera som Kodak Brownie eller en ett hemmabygge räcker långt. Man föreslår att amatören försöker fotografera stjärnbilder och vintergatan med exponering på mellan 10 minuter och en timme.

Hemmabyggen figurerar ofta i Mayalls bok.

Därpå kommer kapitel som behandlar fotografering av stjärnhimlen för att dokumentera förändring: stjärnor som varierar i ljusstyrka eller kometer som dyker upp; såväl sökande efter nya kometer som att följa redan kända kometer är områden för amatören som fotograferar stjärnhimlen. Amatörens fotograferande kan träda i vetenskapens tjänst, inte konstigt med tanke på att astronomen Margaret Mayall tillhörde de delar av den amerikanska astronomin som samverkade med amatörer (och själv ledde AAVSO under lång tid).

Likaväl som dokumentation av förändring – variabler, kometer – så diskuterar boken även djuprymdsobjekt. I ett kapitel över stjärnhopar och nebulosor framställs dessa objekts märkliga former: ”Most of them are invisible to the eye and only your camera can see them in all their resplendent beauty. If you want pictorial subjects for your camera, clusters and nebulae will satisfy your fondest desire.” (s 77) En parad av sådana fina djuprymdsobjekt diskuteras: vad de är, hur de ser ut.

Och här lyfts även snabb specialoptik fram. Amatörbyggda Schmidtkameror med bländare på runt f/1.5 omnämns och presenteras med bilder tagna med väldigt korta exponeringstider. Dessa då relativt sällsynta fotografiska teleskop var förstås ouppnåeliga för de allra flesta amatörer, som fick hålla till godo med vanlig kameraoptik.

Djuprymdskapitlet visar att paret Mayalls syn på astrofoto inte enbart handlar om ett vetenskapligt ideal – inte bara att hitta novor, kometer och nya variabler, att följa och dokumentera dessa fotografiskt. De behandlar detta, men menar även att astrofoto har ett slags estetisk sida. För att anknyta till de olika amatörideal som vi diskuterar i projektet – och som jag bland annat publicerat i antologibidraget ”Passion istället för profession: ideal och identitet i amatörastronomins historia från 1700-tal till 1900-tal” – kan man säga att Mayalls bok skriver in amatörers astrofoto både i den Webbska och i den vetenskapligt/dokumenterande traditionen. Att astrofoto kan vara ett sätt att få syn på världsalltetets ”resplendent beauty” och att få en ökad förståelse från amatörens sida, snarare än att upptäcka något nytt, blir tydligt i kapitel om månfotografering. Här finns inga idéer om att amatören skall upptäcka något tidigare okänt på månytan utan att utforska redan kända landskap för att det är roande och spännande, det blir ett sätt för amatören att dokumentera sin tid vid teleskopet och under himlen. Att lära känna världsrymdens objektstyper genom att avbilda; förståelse genom fotografering.

Boken tipsar om månatlaser med vilka man ka ”study and name the various objects shown in your photographs.” (s 101) Fotografering av solen och planeterna med ett normalstort teleskop diskuteras också. Den del av boken som går igenom fotografering av olika slags himmelsobjekt rundas av med: ”Only on the photographic plate and film can the beaty and wonders of the universe be brought to human ken. We have outlined what there is in the sky – the rest is up to you. Good luck!” (s 117).

Därpå följer några kapitel med mer tekniska ämnesval. Här finns exempel på stereofoton samt ett kapitel behandlar plåtar, film och framkallare. Återigen finns här ett slags gör-det-själv-ideal; ”use any popular brands of films and plates. If you have a favorite brand, use it.” (s 121) Framkallning och kopiering behandlas på ett icke-elitistiskt vis, man siktar in sig på en tänkt läsekrets som är den normale amatörfotografen och amatörastronomen.

Ytterligare och mer tekniska kapitel behandlar monteringar med ”setting circles” och drivmekanismer, observatörens observationsjournaler samt listor över objekt lämpliga för fotografering.

Bokens icke-tekniska karaktär var något som Edward Halbach (som för övrigt är representerad som fotograf i boken) tryckte på i sin recension (Sky and Telescope, december 1949, s 38f), liksom den progression som finns i bokens upplägg – man börjar enkelt och lär sig mer och mer. Recensionen lyfter fram att paret Mayall skriver ”in a very informal style, almost devoid of mathematical formulae.” Halbach tar även upp vikten av att föra en loggbok över observationerna: ”The authors stress the importance of keeping good records, records that really make your photographs valuable to yourself and to astronomy, especially in the event the film might contain asteroids, novae, variables, or comets.” Både estetik och vetenskaplig dokumentation fick alltså ta plats i Mayalls bok.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Publicerat: Om den svenska ATM-rörelsen

Så har jag tillslut fått en andra artikel från projektet publicerad. Denna gång handlar det om hur den amerikanska ATM-rörelsen fångades upp i Sverige. ATM står för Amateur Telescope Making, och kom som rörelse betraktad att formeras runt tidskriften Scientific American på 1920-talet. I en tid då köpeteleskop var bortom horisonten för de allra flesta, förändrade ATM-rörelsen förutsättningar för den amerikanska amatörastronomin i grunden. Som jag argumenterar för i artikeln följde utvecklingen här i Sverige ungefär samma mönster, men då med en fördröjning om ett tjugotal år.

Artikeln, som bygger på ett betydligt längre kapitel i vår kommande bok, är publicerad i Journal of Astronomical History and Heritage, redigerad av astronomihistorikern Wayne Orchiston. Tidskriften tillämpar så kallad open access, vilket innebär att artikeln är fritt tillgänglig. Alla årgångar av tidskriften finns att läsa här, och min artikel kommer man till om man klickar på bilden nedan.

Vill man läsa mer om teleskopbyggen och ATM så finns ett axplock av gamla bloggartiklar här.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Astrofoto i litteraturen

Som ett led i mitt arbete med att förstå astrofotografering i svensk amatörastronomi under nittonhundratalet gör jag en liten översikt över hur astrofoto behandlats i litteraturen. Jag tittar dels på handböcker, dels på tidskrifter.

Genom att se hur ett antal handböcker beskrivit astrofoto får man ett slags ramverk av etablerade tekniker i den internationella amatörastronomin som de som velat ge sig in på området kunnat ta till sig och hur detta förändrats över tid. Handbokskunskapen är, närmast per definition, en uppsättning väletablerade metoder som de amatörer som sökt upp handböckerna kunnat ta till sig. Det betyder ju inte att alla dessa tekniker har kommit till användning i den svenska amatörastronomin, men lägger så att säga upp ramarna för det breda kunskapsläget.

Tidskriftsmaterialet är av något annorlunda slag. Där finns förstås handledningar som visar hur man kan komma igång med astrofoto med beprövade metoder, men också de lite mer extrema exemplen: där presenteras nya och fortfarande relativt oprövade metoder; där finns också de riktiga stjärnorna på området. Vi som lusläste Astronomy och Sky and Telescope på 1980-talen kunde se de ofta fantastiska bilderna som amatörer som Bill Iburg, Hans Vehrenberg, Jean Dragesco och Jack Newton åstadkom. Den här typen av amatörer presterade bilder som var inspirationskällor för astrofotografer, men kanske snarare representerade ett svåruppnåeligt astrofotografiskt ideal än något som vem som helst kunde åstadkomma.

Med genomgången hoppas jag få en ökad insikt i hur man ser på astrofotots särart, jämfört med de visuella metoderna; vad man använde astrofoto till; vilka utmaningarna var för den amatör som ville fotografera stjärnhimlen; i förlängningen varför man hållit på med astrofoto.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Lösning bildgåta 8

Bilden i den förra bildgåtan föreställer Bernth Malm.

Malm var en av amatörerna som samlades kring Rune Fogelquist för att utveckla och använda Bifrostobservatoriet i dess uppländska inkarnation. Platsen var Bälinge, en mil eller så från Uppsala, och observatoriet inhyste hemmabyggen med mycket god mekanik placerade i flera kupoler (men optiken tillverkades inte av amatörerna själva, Fogelquist handlade gärna optik från firma Lichtenknecker, en av dåtidens mer välrenommerade europeiska leverantörer av amatörastronomisk optik).

Om Fogelqvist har vi skrivit en del här på bloggen och det med all rätt. Han är en av de mer namnkunniga svenska amatörerna under efterkrigstiden, känd för såväl observationer (upptäckten av Arend-Rolands motsvans, arbetet med den egna fotografiska stjärnatlasen) som instrumentbyggande i praktik och teori liksom mångårig populärvetenskaplig verksamhet (Bifrostobservatoriet i dess västgötska inkarnation). Men en av orsakerna till att jag valde den här bilden till bildgåta nr 8 var för att uppmärksamma de som arbetar bakom en sådan figur som Fogelqvist. De där figurerna som är väsentliga för att till exempel tekniskt komplicerade tingestar som stora amatörbyggda teleskop och observatorier skall existera men som inte är så utåtriktade som amatörer av Fogelquists typ.

Fogelquist samlade omkring sig en grupp av amatörer med olika kunskaper. Flera var ingenjörer och en av dem, Lars Lundin, arbetade till vardags som forskningsingenjör vid Observatoriet i Uppsala: bygge av proffsinstrument på arbetstid, bygge av amatörinstrument på fritiden.

Och byggandet stod i fokus, i varje fall är det ett intryck man får av att läsa det reportage om observatoriet som publicerades i UNT 1 mars 1971, en artikel som i ord och bild berättar om hur denna kvartett av amtörer byggt sina instrument själva, tillverkat stort och smått, trivialt och komplicerat, mekaniskt och elektroniskt.

Ibland brukar Johan och jag diskutera amatörastronomin i termer av att den speglar den professionella astronomin; allt (eller i varje fall mycket) som professionella astronomer gör, det gör även amatörastronomer, fast på sitt vis.

Och när jag tänker på Bernth Malm och Rune Fogelqvist känns det lite grand som en spegling av George Ellery Hale och George W. Ritchey, den ene förstås jättekänd, den andre mer eller mindre osynlig i det allmänna medvetandet men upprättad i den fina och högst läsvärda dubbelbiografin Pauper and Prince: Ritchey, Hale, and Big American Telescopes av Donald Osterbrock (University of Arizona Press, 1993).

Bilden är förresten hämtad från Hans Alenius Solring (Norstedts, 1969), en bok som i tidstypisk svartvit dokumentär fotostil försöker fånga olika slags vardagsliv, däribland verksamheten ute på Bifrostobservatoriet som får tiotalet bilder i boken.

(Tack till Gunnar Broberg, denne mästare på att snoka upp och tipsa om saker och ting ur arkiven och biblioteken.)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Bildgåta 8

Vad föreställer den här bilden?
amatorastronom

Publicerat i Uncategorized | Märkt | 3 kommentarer