Amatörkulturer

Amatörastronomin består av olika subkulturer som utmärks av diverse kännetecken. Man är i och för sig alla amatörer och har mycket gemensamt, men sättet man bedriver amatörastronomi på kan vara ganska olika. Ideal och värderingar kan skilja sig åt mellan subkulturerna, liksom instrumenttyper och observationspraktiker; man delar mycket, men skiljer sig även åt i mycket.

Det här perspektivet på amatörastronomin – och på vetenskapshistorien i stort – är grundläggande för mig, och en del av mitt arbete med att förstå amatörastronomins historia handlar om att mejsla ut de här amatörkulturernas identiteter. Det är ett sätt att se på vetenskapshistorien som bland annat inspirerats av vetenskapshistorikern Peter Galison (för en introduktion på svenska till Galison, se exempelvis Gustav Holmberg, ”Yngve Öhman, utbyteszonerna och svensk solforskning under efterkrigstiden” i Sven Widmalm ed., Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt, (Lund: Nordic Academic Press, 2008)).

Men det är ju inte bara jag, som historiker, som tänker i de här historiskt-antropologiska banorna – även källorna jag arbetar med bär vittnesbörd om att åtminstone några av studieobjekten har har sett på amatörastronomin som uppbyggd av delvis överlappande, delvis självständiga subkulturer.

Ta till exempel Thommy Eriksson, som under rubriken ”Amatörastronomer – en subjektiv analys av ett sällsynt släkte” gjorde just en analys av amatörernas olika subkulturer (Aurora nr 5, 1988, s 6-7).

Först och främst kan noteras att han ser på amatörastronomi som helhet som något som präglas av aktivitet:

Med ordet amatörastronomer menar jag inte alla soffliggande astronomiintresserade, utan endast de som aktivt och i praktiken sysslar med astronomi. Den sysselsättning som främst utpekar amatörastronomen är hans – eller hennes – nattliga övningar med teleskop av skiftande storlekar, men jag erkänner villigt att teleskopbygge, konstruktion av datorprogram osv både är aktivt och praktiskt inriktade sysselsättningar dom också.

Han pekar vidare på att det här aktivitetskriteriet innebär att enbart en del av medlemmarna i GAK, hans egen klubb, och vilken annan astronomiklubb som helst för den delen, är amatörastronomer.

Dessa amatörastronomer diskuterar han sedan i termer av olika underkategorier. En kallar han för ”Den lille vetenskapsmannen”: den gren av amatörastronomin som kan ge bidrag till den professionella forskningen: variabla stjärnor, meteorer, nova- och kometjakt, Jupiters atmosfär. Det här ger även förståelse för astronomihistorien, ett slags iscensättande av klassiska observationer (en intressant iakttagelse, eller hur?): ”Själv tycker jag det är roligt att göra egna mätningar av tex solens rotationstid, och se hur nära det rätta svaret jag kan komma. Man kan lära sig en hel del rolig astronomihistoria genom att ‘följa i fotspåren’ på kända historiska astronomer”.

En annan kategori kallar han ”Samlaren”:

Personligen njuter jag av att ‘samla’ objekt. Jag finner stort nöje i att då och då bläddra igenom gamla observationsresultat, och jag känner mig alltid lika nöjd och nästan stolt varje gång jag tecknat av ett nytt objekt, och kan utöka min samling. […] Nära förknippat med detta är glädjen i att om och om igen överträffa sig själv […] Man söker sig ofta till svaga, besvärliga objekt, för att slå nya personliga rekord i upplösningen etc, eller för att se något ovanligt galaxpar.

En amatörkultur som Eriksson verkligen själv vill lyfta fram, den han själv tillhör, är den visuella observationskonstens subkultur. Han skriver om skillnaden mellan att se något i verkligheten i okularet istället för att fotografera det; han talar om det i termer av ”äkta vara” och anknyter till en dragning åt det sublima som jag tror är utmärkande för många visuellt arbetande deep sky-observatörer:

Själv tycker jag det är mycket roligare att se verkligheten, med egna ögon, än att studera ett fotografi. fotografiet [!] må vara hur vackert som helst, det spelar ingen roll.

Hur mycket kan själva skönhetsupplevelsen tänkas betyda? Kanske finns det de som fasar lite för så okonkreta och ‘flummiga’ begrepp som skönhet och förundran, men jag tror att de flesta observatörer villigt erkänner att de spelar stor roll för dem.

Thommy Eriksson skrev för övrigt en hel artikelserie under rubriken ”Visuell observationsteknik” där han mycket metodiskt gick igenom den visuella observationskonstens alla delar; den löpte i Aurora under 1988. I en essä ett par år senare beklagade han sig över att det är så få som ”använder penna och papper för att dokumentera sina observationer” vilket är synd, eftersom man ser mer visuellt än på fotografier: ”det är mycket svårt att fotografera t.ex. Jupiters molnbälten, men på en teckning kan man lätt få med mängder med detaljer utöver dessa. Dessutom ser man så mycket mer när man tecknar av någonting än om man bara observerar passivt.” (Aurora, nr 4 1991, s 8)