Om att rekonstruera historiska observationer

För en tid sedan skrev jag en bloggpost om Gunnar Darsenius djuprymdsguider publicerade mellan 1958 och 1967 i Populär astronomisk tidskrift. Bakgrunden till Darsenius artiklar var bland annat att allt fler amatörer hade fått tillgång till hemmabyggda reflektorteleskop i 150 mm-klassen och att djuprymdsobjekten därför började komma inom räckhåll. Exemplet jag valde att diskutera var hämtat från den andra artikeln i serien och ägnades galaxgruppen Hickson 44 i Lejonet. I den diskussion som följde på min artikel uppmanade Gustav mig att försöka reproducera förutsättningar för att försöka avgöra hur högt Darsenius egentligen satte ribban. Jag tog Gustav på orden och här följer en rapport.

Låt oss börja med utrustningen. Jag har tillgång till flera teleskop, men inget i passande storlek. För att lösa detta sågade jag till ett fältstopp i plywood till min 400 mm reflektor. Jag gjorde ett cirkulärt uttag med en diameter på 150 mm, placerat så att hålet skulle gå fritt från hållarna till sekundärspegeln. Med fältstoppet monterat reducerades mitt teleskop till en 150 mm reflektor (f/12). Jag ordnade också med en simulerad sekundär med lite papper, snören och tejp.

150 mm fältstopp och okular.

Jag har ingen uppfattning om vilken kvalitet 60-talets hemmaslipade speglar höll, men sannolikt har jag redan med min fabrikstillverkade spegel ett visst försprång. Detta försprång utökas ytterligare av att jag inte har tillgång till tidstypisk okular, utan måste nöja mig med några plösslar jag har liggande (25 mm för 72x, 10 mm för 180x). Även om okularen är av standardmodell har de antireflexbehandling, vilket man så vitt jag vet inte hade förr, och dessutom jämförelsevis stort synfält (AFOV 50º). Allt sammantaget har jag på detta sätt skapat förutsättningar som påminner om 60-talsobservatörernas, men som innebär klara fördelar.

Härom kvällen blev det så dags att testa. Jag gjorde testet vid halvelvatiden. Det var kallt, stilla och helt klart. Gränsmagnituden närmade sig mot slutet av passet 5.8 och seeingen var något bättre än vanligt.

För att lokalisera området använde jag den stjärnkarta som åtföljde Darsenius artikel. Kartan fungerade utmärkt och jag noterade att den visade precis de stjärnor som jag såg i okularet, varken fler eller färre. Det betyder också att några av de svagaste stjärnorna på kartan låg precis på gränsen av vad jag kunde uppfatta. Med ganska litet synfält var det därför inte alldeles enkelt att stjärnhoppa sig fram, trots att jag behärskar konsten sedan länge. Jag föreställer mig därför att de 60-talsobservatörer som följde Darsenius guide, och som sannolikt hade okular som gav väsentligt mycket snävare synfält, fick slita en stund innan de tog sig från ξ Leonis till galaxgruppen.

Darsenius karta ur ”Objekt för amatörteleskop”, Populär astronomisk tidskrift, 1958.

Väl på plats i det övre hörnet av fyrkanten på Darsenius karta, bytte jag okular (180x) och blev lite förvånad över att NGC 3193 (mag. 11 enligt Darsenius) syntes alldeles omedelbart som en rund lite sudd intill en av stjärnorna i fältet. Processen upprepades sedan med NGC 3190 (mag. 11) som framträdde som en oval sudd. Ingen av dem hade någon tydlig kärna. Båda kunde hållas 100 % av tiden med indirekt seende. Värre var det med de andra två. NGC 3197 (mag. 12,5) blinkade bara förbi och kunde hållas med indirekt seende kanske 20 % av tiden. NGC 3185 (mag. 13,5) var svårast. Darsenius menar att galaxen är osynligt i ett 150 mm teleskop, men jag tyckte mig flera gånger ana något på rätt position när jag svepte över fältet. Intrycket var tillräckligt distinkt för att jag skulle räkna det som en positiv observation.

När jag fullbordat observationen provade jag förstås utan fältstoppet. Med teleskopets fulla apertur blev galaxerna betydligt mer distinkta. De två ljusstarkaste stack ut och kunde utan problem hållas med direkt seende. Nu framträdde också tydliga kärnpartier. Den knepigare NGC 3185 kunde nu enkelt hållas med indirekt seende, medan NGC 3185 framträdde med indirekt seende ungefär 50 % av tiden.

Så vad kan man lära sig av detta? Att aperturen avgör men att ett 150 mm-teleskop faktiskt räcker för att observera de ljusstarkaste Hickson-grupperna. Förvisso, men det är kanske ingen nyhet. Intressantare är då svårigheten att stjärnhoppa med små synfält. När Darsenius valde sina objekt till serien måste de förstås ligga inom räckhåll för läsarnas teleskop, men de måste också gå att hitta. Objekt i fält med få synliga fältstjärnor funkade helt enkelt inte. I exemplet ovan är det just de svagaste stjärnorna på kartan man behöver för att leta sig fram. Av samma skäl verkar han också alltid ha valt objekt som ligger i närheten av ljusstarka stjärnor som är enkla att lokalisera på himlen. Och kanske var därför stjärnhoppningen, snarare än aperturen, den stora utmaningen för den tidiga djuprymdsastronomin.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om att rekonstruera historiska observationer

  1. Hans Bengtsson skriver:

    Intressant! En detalj jag noterar är att Darsenius tog med decimalkommat i magnitudangivelserna, annars skriver man ju normalt ”85” om magnituden är 8.5 – och det gjorde även Darsenius på variabelkartorna som användes i sektionen. Var detta ett enstaka fall av decimalkommamedtagande (ett ord som används rätt sällan)?

    • timaoes skriver:

      Ja, decimalkommamedtagandet måste vi förstås gå till botten med. Om inte annat för att få använda ordet :-). Men jag ber att få återkomma när jag är tillbaka på jobbet och kan kolla senare kartor.

  2. Timo Karhula skriver:

    Johan, du nämner galaxen NGC3185 dubbelt vid dina obsar ovan. Den fjärde galaxen som du avser är förstås NGC3187. Jag tittade på synfältet med mitt 44cm teleskop i mars 1996. Nedtecknade då bara tre galaxer men jag misstänker att jag missade NGC3187 för att jag ej använde Uranometria-kartan vid okularet och kände därför inte till den fjärde galaxens existens. Som du känner till ser man alltid mer om man i förväg vet vad som ska finnas i synfältet. I mina noteringar hade jag skrivit att Walter Scott Houston hade sett tre galaxer med sin 4-tums refraktor men jag kan inte för närvarande kontrollera i mina gamla Sky&Telescope tidningar ifall Scotty såg NGC3187 också. På foton är den för övrigt en vacker S-formad spiralgalax. Visste ej då att galaxgruppen ingår i Hicksons katalog. Jag får kolla upp hur många Hicksons jag obsat!

    /Timo Karhula

    • timaoes skriver:

      Timo! Tackar för det. Jag justerar i texten. Den svåraste i gruppen är alltså NGC 3185. Den ligger också lite avsides så det är inte konstigt om man missar den. Och vad gäller Hicksongrupperna har jag loggar 30 så här långt. Gissar att du har några fler på listan.

  3. Ping: Om djuprymd och supernovor | Amatörastronomins historia

  4. Ping: Lösning bildgåta 6 | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s