Nordenmarks planisfär

Planisfärer har jag aldrig använt. Jag vet inte i vilken utsträckning dessa används av amatörer idag då man enkelt kan kontrollera himlen med hjälp av program som Stellarium eller Cartes du Ciel, eller appar som SkySafari, men förr i välden var de dock ett viktigt hjälpmedel för att planera en observationskväll eller helt enkelt förstå hur himlen skiftar utseende med klockslag och årstid. Här om dagen hittade jag vad som sannolikt är den första planisfären publicerad för amatörbruk och för en svensk horisont (Stockholms). Den materialiserade sig som ett vidhäftat och utviktningsbart appendix till Nils Nordenmarks lilla skrift Stjärnklara kvällar: Amatörastronomi med teaterkikare från 1898. Nordenmark skulle tjugo år senare bli initiativtagare till Svenska astronomiska sällskapet, men redan nu försökte han engagera svensken för astronomiska observationer. Boken ifråga bjuder dock ingen avancerad amatörastronomi, utan siktar in sig på den nybörjare som vill lära sig att orientera på stjärnhimlen. Efter ett par introducerande kapitel mönstrar Nordenmark systematiskt och säsongsvis himlens stjärnbilder. Ett och annat djuprymdsobjekt nämns men fokus är på stjärnorna och deras egenskaper.

Nordenmarks planisfär från 1898. Ur Nils Nordenmark, Stjärnklara kvällar: Amatörastronomi med teaterkikare, Beijer, Stockholm, 1898.

Som instrument betraktad går planisfären tillbaka till början av 1000-talet och den äldsta beskrivningen har vi från den persiske astronomen Abū Rayhān al-Bīrūnī. Idag är det kanske svårt att se planisfären som ett instrument, men i århundranden har detta hjälpmedel varit ett lika enkelt som viktigt verktyg för den som vill beräkna hur stjärnhimlen har sett ut, eller kommer att se ut, vid någon tidpunkt.

När jag hittade Nordenmarks appendix kunde jag inte låta bli att prova planisfären. Jag tog därför kopior på de bägge arken – en med stjärnkartan liksom datummarkeringarna, en med tim- och horisontmarkeringar – klippte ut och monterade ihop dem enligt instruktion. De skriftliga instruktioner som Nordenmark ger är mycket kortfattade och det tog en stund att klura ut hur det fungerar, en väldigt lång stund visade det sig. Jag har tillbringat hundratals timmar ute i mörkret med teleskopen och vet hur saker rör sig över himlen. Trots detta kände jag mig ändå lite dum när jag inte fick Nordenmarks planisfär att göra som den skulle. När jag till exempel ställde in tiden som midnatt och datumet så som i går kväll, hamnade Lejonet under horisonten i norr.  Lejonet står som bekant just nu högt i söder om kvällarna så någonting måste vara fel. Jag har fortfarande inte riktigt övertygat mig om att detta är lösningen, men det verkar som att Nordenmark, eller hans grafiker, helt enkelt har ritat timskalan fel, närmare bestämt 180 grader eller tolv timmar fel. Låter man så att säga natt bli dag så hamnar nämligen Lejonet där det ska (jämför bilden ovan).

Huruvida Nordenmarks läsare fick samma problem som jag vill jag låta vara osagt, men klart är att Stjärnklara kvällar inte bara är ett historiskt dokument utan fortfarande en instruktiv läsning för den som behöver en första orientering på himlen. Och slutorden står sig väl in i vår egen tid: ”Helt visst skall äfven mången finna ett nöje i att ägna sina lediga stunder åt ett studium, som lämnar sin älskare ett så rikt utbyte, ty ’det gifves ej’, sade redan den vise Seneca, ’något upphöjdare och nyttigare att göra till föremål för sina studier än stjärnornas och himlakropparnas natur’. (s. 89)”

/Johan

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Nordenmarks planisfär

  1. Hans Bengtsson skriver:

    En verkligt storsäljande planisfär i modern tid var Precision Planet and Star Locator som tillverkades av den svenske astronomen David Kennedal och distribuerades av Sky Publishing Corporation.

  2. Ramsey skriver:

    Det där med att planisfären visar 180 grader fel beror kanske på att planisfären ska hållas upp mot himlen när man tittar på den. Alltså hålla den upp och ned istället för att titta ned på den liggandes på bordet. Och så måste man vara noggrann med att norr fortfarande pekar mot norr när man håller upp den. Planisfären är litegrann som att använda mobiltelefonen för att sikta in sig på något objekt på himlen, fast det finns ingen inbyggd accelerometer eller kompass i planisfären. Ett klart handikapp! 🙂

  3. Thomas Karlsson skriver:

    I Nordenmarks stora verk ”Världsrymdens under” (mitt ex. är tryckt 1910) fanns en planisfär tillsammans med en stjärnkarta som bilaga i en ficka på bakpärmens insida. Den har rubriken ”Orienteringskarta för hvar dag på året öfver norra stjärnimmeln”. Orienteringen och skalor verkar stämma. Under instruktionen för användningen står också ”Gratisbilaga – Världsrymdens Under af N. V. E. Nordenmark; Pris, separat kr 1:25.”

  4. timaoes skriver:

    Kul att så många reagerade på detta blogginlägg! Men det är ju precis så vi hoppas bloggen ska fungera.

    Hans: Tackar för tipset. Jag har inte fördjupat mig i planisfärernas vidare öden och äventyr, men nu när jag tänker på det kanske jag borde göra det. Jag förstod av Paul Schlyters kommentar på AG att den version du nämner var mer avancerad och det kunde vara intressant att se hur de utvecklade sig. Jag såg också någonstans på nätet att de idag distribueras som undervisningsmaterial till skolorna.

    Ramsey: För ett ögonblick blev jag lite nervös när jag läste din kommentar :-). Men jag har hållit den på rätt håll. Jag vet inte hur bra det syns i bilden ovan men för att återskapa himlen den 13 mars kl 00.00 var jag tvungen att ställa in den på den 13 mars kl 12.00 (markeringen längst upp i bild). Hade alltså den yttre timskalan varit vriden 180 grader hade allt varit frid och fröjd.

    Thomas: Detta måste jag kolla. Tack för tipset. Nordenmark gav också ut en stjärnkarta 1895. UB:s ex är på lagning så jag har ännu inte hunnit kolla om även den innehåller en planisfär.

  5. Hans Bengtsson skriver:

    Det hände allt ibland att gamla populärastronomiska böcker hade en liten planisfär som bilaga. Det är inte länge sedan jag hittade en miniplanisfär som trillat ut ur en bok i bokhyllan och blivit alldeles tillknycklad, så jag kastade den.

    Ett som jag minns vanligt råd i instruktionerna till planisfärer eller små vridbara stjärnkartor var just detta (som Ramsey nämner) att man skulle hålla kartan över huvudet när man använde den. I praktiken förstås helt muskeluttröttande och alldeles onödigt. Åtminstone tur att man inte måste göra det vid observation av variabler eller nebulösa objekt!

    Jag tror att de två kommersiellt mest framgångsrika planisfärerna är dels Philip’s Planisphere, dels Kennedals planisfär. Har haft båda i min ägo – men ärligt talat aldrig haft någon praktisk nytta av dem! Planisfären är ju i grund och botten en fiffig liten uppfinning men den lider av problem. Antingen blir den väldigt översiktlig, med bara de allra viktigaste stjärnorna utsatta, eller också blir den plottrig. Alternativt jättestor till formatet.

    När jag under sent 60-tal började intressera mig för astronomi så var ett naturligt första steg att lära mig de viktigaste stjärnorna och stjärnbilderna. För detta fungerade en vanlig vridbar stjärnkarta utmärkt (gick ofta ned till -30 grader i deklination). Sådana kartor kunde (och kan) man hitta lite varstans i uppslagsböcker eller allmänna astronomiböcker. Det behövdes ingen planisfär för detta. Var horisonten gick i förhållande till stjärnorna såg man ju ändå med egna ögon när man tittade mot himlen.

    Strax efteråt ville man ha kartor med svagare stjärnor utmärkta, och då blev det Norton’s Star Atlas som gällde i första hand. Inte heller här kom någon planisfär in i bilden. Och i senare skeden blev det kartor med teleskopiska stjärnor inprickade. Så för min del hamnade planisfären faktiskt alltid helt offside, jag kände aldrig att den tillförde något.

    Men: andra kan ha helt andra erfarenheter!

  6. Gustav skriver:

    Jag använde Philips-planisfären under några år i början av min amatörkarriär; den ingick, tillsammans med en bok och även en stjärnkarta i planschformat från kartförlaget Hallwag i det kursmaterial som deltagarna fick vid den kvällskurs i astronomi som jag gick 1977-78. Hade väl ändå viss nytta av den i början när man lärde sig hur stjärnhimlen förändrades under årets gång.

    Allt det här förändrades ju i och med datorprogrammens intåg, då poängen med planisfären – en urgammal instrumenttyp som, som Johan skriver, går tillbaka till medeltiden (och som har föregångare ännu längre tillbaka, jag tänker på den mekaniska himmelssimulerande instrumenttraditionen med glober och Antikytheramaskinen från 100-talet e Kr) – liksom lite försvann. Vissa tidiga datorprogram liknade ibland planisfärer till sitt upplägg, fast de var gjorda i pixlig CGA-grafik istället för i plast.

    Kennedals planisfär ägde jag inte, men jag minns hur mycket uppmärksamhet den fick i S&T. Den kommer ju, intressant nog, även precis i det här skiftet till datorsimulerad himmel och innehåller en del nydanande grejer, som att man kunde markera objekt varsomhelst på himlen. Hade den uppfunnits tio-tjugo år tidigare hade den blivit ännu större, eftersom den då inte hade behövt konkurrera med en framväxande astronomisk mjukvarumarknad. Den användes i och för sig ibland för att generera bilder i amatörastronomiska tidskrifter för att illustrera kometers läge på himlen – istället för att generera en sökkarta i ett datorprogram; se till exempel Aurora sep 1989, där komet Okazaki-Levy-Rudenko plottats från Göteborgs horisont med Precision star and planet locator.

  7. Gustav skriver:

    Förresten: jag noterade att Kennedals planisfär även ingick i Uno Jönsson, Stjärnhimlen.

  8. Ping: Bara för att det är kul | Amatörastronomins historia

  9. Gustav Holmberg skriver:

    Jag hittade ytterligare en planisfär, som intressant nog såldes efter datoriseringen av amatörastronomin. Det är en planisfär framtagen av Framtidsmuseet i Borlänge, ursprungligen en amerikansk modell men översatt till svenska, anpassad till skandinavisk latitud osv. Den marknadsförs såhör:

    ”Med hjälp av denna vridbara stjärnkarta lär man sig att på ett enkelt sätt hitta på stjärnhimlen. Förutom namnen på stjärnor och stjärnbilder finns omkring 50 ‘kikarobjekt’ markerade. (En fältkikare duger alldeles utmärkt för att studera dessa objekt). […]Målgruppen är inte främst amatörastronomen, utan snarare den nyfikne betraktaren, som här får ett användbart hjälpmedel. Till planisfärens förtjänster hör att den är överskådlig, man kan använda den vid vilka årstider och tidpunkter som helst, och därtill är den billig: 79:-+ frakt.”

    (Annons i Asterisken nr 3, 2003.)

  10. Ping: Bertil Berggren och Dagmar-observatoriet, del 1 | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s