Observationsjournalen

Jag plockade fram en gammal observationsjournal. När jag sitter och bläddrar i den är det som att träda in i en förlorad värld. För mig, som gjorde observationerna som nedtecknas, kommer minnena tillbaka, minnena om observationskvällar med kompisarna i astronomiklubben, minnena om ”first light” med ett nybyggt teleskop, minnena om sällsynta himlafenomen som kometer (Bradfield 1987, Liller 1988) och extremt ljusstarka meteorer. Sammantaget berättar just den här källan om min verksamhet som amatörastronom från och med den 7 augusti 1987: vilka slags objekt jag gillade att observera, var jag befann mig, vilka tekniker jag använde. Det är en läsning som triggar igång minnen och tankar som blir till långa berättelser inombords.

Den illustrerar även hur jag slutade observera, om hur observationerna mer eller mindre upphör i december 1989. Därefter finns det enbart enstaka himlahändelser noterade – ett ensamt variabelpass i mars 1990, ett komplext halofenomen i mars 1992, komet Swift-Tuttle hösten 1992, en meteor av magnitud -8 eller mer vintern 1994, komet Hale-Bopp några kvällar – det var som att jag inte kunde sluta helt och hållet, tvärt, med amatörastronomin.

Nu, när jag är igång igen med amatörastronomin, fyller jag förstås nya observationsjournaler. Det är ett nytt århundrade och lite annan teleskopteknik än förra gången det begav sig, men det är fortfarande vaxduksböcker, gärna i litet format så att de går ner i fickan, som gäller för mig. Men det är en annan historia.

Jag tycker att styrkan i känslorna och minnena som väller upp när jag läser i den gamla vaxduksboken är intressant. Förmodligen är jag inte den enda som känner så inför gamla observationsjournaler. Över huvud taget är observationsjournalen en typ av arkivmaterial som intresserar mig.

Peter Linde var en gång i tiden variabelobservatör.

Peter Linde var en gång i tiden variabelobservatör.


Alla amatörastronomer utvecklar sitt eget sätt att föra bok över och arkivera observationer. En välkänd svensk amatör, synnerligen skicklig inom deep sky-området, nedtecknar observationerna med något slags motsvarighet till Herschlarnas stenografiska notation som beskriver objektens form, storlek, ljusstyrka med alfanumeriska koder som senare förs in i databasformat för lätt åtkomst och hågkomst. En annan skicklig djuprymdare jag känner tecknar hellre, och gör det i inbundna böcker i kvartoformat hämtade från pappershandelns kvalitetssortiment.

Och så vidare – det finns olika slags journalstilar; det finns en uppsjö olika sätt att föra bok, men vad som förenar dem är, tror jag, att de alla är betydelsebärande källor för amatörastronomen.
peterlindevariabler2
Som astronomihistoriker ser jag alltså journalerna som en intressant materialtyp, och jag är intresserad av att ta del av observationsjournaler från olika amatörastronomer. Ett problem eller åtminstone en källa till osäkerhet (och överraskningar!) är det här med bevarandeaspekten: berömda observatörers observationsjournaler är lättast åtkomliga, och allra lättast är det att komma åt fackastronomernas journaler. Fred Hoyle var en gång i tiden en pojke med en nyinköpt refraktor, och hans observationsrapport, komplett med teckning av Saturnus, har sparats till eftervärlden eftersom han blev den han blev i vuxen ålder. Jag har själv varit med om att analysera och publicera Nils Dunérs observationer av SN 1885A; dessa blyertsanteckningar som vittnade om observationer av ett mycket sällsynt himlafenomen hade legat opublicerade i en observationsjournal i ganska exakt ett århundrade, och det var en spännande upplevelse att se hur de gamla anteckningarna blev till användbar supernovafotometri. Det var möjligt, förstås, därför att Dunér var den han var – hans gamla observationsjournaler låg i tryggt förvar i Universitetsbibliotekets handskriftsavdelning.

Jag har också använt Nils Tamms fascinerande journaler, en viktig källa för amatörastronomins historia i Sverige, och internationellt har ledande amatörers observationsjournaler inte bara sparats i arkiv utan även tillgängliggjorts i digitalt format. Så är det möjligt att klicka sig fram i David Levys observationsjournaler från 1962 till 2008. Man kan följa observationerna vid Clinton B. Ford observatory (där legendariska observatörer inom amerikansk amatörastronomi som Ronald Royer, Clinton B. Ford och Thomas Cragg observerat) under nästan lika lång tid, från 1965 till 2009.

Planeten Mars observerad av en medlem i föreningen MARS.

Planeten Mars observerad av en medlem i föreningen MARS.


Men var hittar man observationsjournaler annars, som historiker? På klubbobservatorier, förstås, som när vi gjorde fältarbete på Oxieobservatoriet i somras, eller i gömmorna hemma hos amatörastronomer. Det är en spännande materialtyp – man vet aldrig vad man kommer snubbla över!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Observationsjournalen

  1. Johan Kärnfelt skriver:

    Spännande uppslag! Kom omedelbart att tänka på några fantastiskt fina journalsidor som HG Lindberg en gång la ut på Astronomiguiden. Hittar dem dessvärre inte nu, men jag minns att jag tänkte att precis så önskar jag att min loggbok skulle se ut.

  2. Ping: Förgätmigej | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s