Gubben Mattson

Hur kan det komma sig att arkivet vid Kungl. Vetenskaps­akademien i Stockholm, inom loppet av en vecka, får två förfrågningar om en och samma skrivelse, producerad av en i princip helt bortglömd amatörastronom, och insänd till akademin i början av 1900-talet? Att jag ber arkivarierna försöka hitta ett obskyrt dokument innehållandes ett hemmasnickrat system för tideräkning är, med tanke på vårt projekt, förstås inte så konstigt, men att en journalist hör av sig bara några dagar senare i samma ärende känns minst sagt lite märkligt. Vad är oddsen för det? Är det måhända Urania, astronomins musa, som vill säga något. I så fall är det väl bäst att agera i sak och skriva några rader om den gemensamma nämnaren, ”enslingen på Bockön”, August Mattson (1839-1928).

Själv stötte jag på Mattson första gången i en artikel av Carl Engelbrektsson i Populär astronomisk tidskrift från 1926. Den senare var vid tiden Örebros starke man och för en kort period Svenska astronomiska sällskapets amatörastronomiska talesman. Huvudärendet för artikeln är ett förslag om hur den spirande amatörastronomiska verksamheten skulle organiseras, men i upptakten berättar Engelbrektsson om en av sina tidiga inspirationskällor, nämnde Mattson.

Genom vänner, som bodde i närheten, hörde jag ofta berättas om denna underliga kurre, som var fattig, trasig och smutsig och livnärde sig av hönsskötsel, men som hade astronomi som hobby, brevväxlade med Flamarion [sic] och kikade på stjärnorna genom en enkel utdragstub, som han stödde mot en gärdesgård.

En senare tidningsartikel om den astronomiintresserade enslingen inspirerade Engelbrektsson till avlägga besök på Bockön (ön ligger i Tisaren strax utanför Hallsberg). Här togs han emot av Mattson och fick både ägorna och astronomiutrustningen förevisad. Mötet rörde Engelbrektsson. Beklämd av de påvra förhållande som Mattson levde under, och inte minst av det undermåliga utdragsteleskop som han använde, bestämde sig Engelbrektsson för att köpa honom ett nytt teleskop. Han tog kontakt med med Carl Zeiss – tidens ledande teleskoptillverkare – men affären föll på att det för tillfället inte gick att få importtillstånd från Tyskland. Det blev alltså ingen teleskopgåva.

August Mattson vid sitt observatoriebord. Bilden hämtad (med tillstånd från förlaget) från Ewert Sahlberg (red.), Enslingen på Bockön, Rediviva, Kumla 1976 [1929], s. 2.

Engelbrektssons korta anteckningar om Mattson väckte min nyfikenhet. Jag upptäckte snart att Hans Bengtsson skrivit om honom på Astronomiguiden, och den vägen letade jag mig vidare till Enslingen på Bockön, ursprungligen utgiven 1929, men dessutom i faksimilutgåva från Rediviva förlag 1979. Boken – redigerad av journalisten Ewert Sahlberg (signatur Salbo) – utgörs i huvudsak av ett urval klipp från Mattsons många dagböcker. Den bjuder fascinerande läsning. Boken kan läsas som en skildring av en ensam människans kamp för överlevnad under synnerligen torftiga förhållanden, men också som exempel på ett kreativt sinnelags oförblommade nyfikenhet och uppfinningsrikedom. På en fenomenal prosa får vi stifta bekantskap med vad som skulle kunna vara förlagan till Sven Nordquists gubben Pettson, inklusive höns, vardags­filosoferande, knasiga uppfinningar och underfundig humor.

Av boken framgår att August Mattson var uppvuxen vid ett litet prästgårdstorp i Bohuslän. I folkskolan visade han prov på osedvanlig begåvning och prosten började därför ge honom privatundervisning i prästgården. Mattson hade lätt för språk och dessutom ett brinnande intresse för naturvetenskapliga ämnen. Men att läsa vidare var inte att tänka på och efter konfirmationen sökte han sin utkomst som bokhållare och förvaltare. På krokiga vägar hamnade han med tiden som tämligen uppburen och välbetald bokhållare på Frugårds säteri utanför Vänersborg. Men entreprenörsandan ville något annat. Efter några år på sjön och ett misslyckat försök med att starta upp en skokrämsfabrik i Falköping, beslöt han sig för att bygga upp ett hönseri. Det är så han hamnar på Bockön. Det är också här den tidigare mycket välordnade bokhållaren av oklara skäl – möjligen var det en olycklig kärlekshistoria inblandad – förvandlas till ensling och bygdeoriginal.

I bokens redaktionella avsnitt talas upprepande om Mattsson som astronom. Dessvärre blir det mest ett epitet och såväl redaktionellt material som urvalet ur hans många dagböcker har väldigt lite att säga om vad han faktiskt ägnade sig åt. Klart är i alla fall att han hade astronomiintresset med sig från tidiga år. Han byggde redan som ung en himmelsglob som han skulle bära med sig genom livet. Ett helsidesreportage i Svenska Dagbladet från hösten 1919 vet berätta att globen var gjort av ett stort träklot med islagna knappnålar som stjärnor. Han ägde också en sextant och en lite refraktor, troligen införskaffade under hans tid på sjön. Själv hade han dessutom tillverkat en hel serie siktinstrument. Dessa verkar ha kommit till flitigt bruk vid Bocköns observatorium. Det senare var inte ett observatorium i vanlig mening, utan ett för astronomiska observationer avsett järnbord som Mattson, nogsamt justerat efter väderstrecken, hade fäst i berget bakom stugan (se bilden ovan).

Alla de källor jag har tillgång till talar självklart om Mattson som astronom. Men man verkar mer intresserad av att använda epitetet för att förstärka hans lite kufiska persona, än att sätta sig in i vad han faktiskt sysslade med. Några skärv finns det emellertid att hitta. Det går till exempel att få en hyfsad bild av hans läsefrukter. Av ovan nämnda tidningsartikel framgår att Mattson var en stor beundrare, låt vara en mycket kritisk sådan, av Camille Flammarion och ett tummat exemplar av Bebodda världar (1866) stod i bokhyllan. Han hade också en stor samling svenska almanackor, vilket vid tiden innehöll en hel del astronomiska uppgifter. Här fanns också Charles Briots Astronomien i populär framställning (1865), liksom flera av Svante Arrhenius populärastronomiska titlar.

Hur den teoretiska skolningen Mattson hämtade från denna litteratur omsattes i praktiska observationer vid järnbordsobservatoriet är dock svårare att yttra sig om. Av enstaka omnämnande här och där framgår att Mattson observerade en solförmörkelse 1860, att han var väl bevandrad bland himlavalvets stjärnbilder, att han obehindrat navigerade rakt igenom de djupaste skogar med hjälp av klocka och månen eller solens positioner, att han behärskade sina olika siktinstrument tillräckligt väl för medels triangulering på isen mäta upp Bocköns omkrets och yta. Vad han observerade med sin lilla refraktor finns det emellertid inga uppgifter om, men sannolikt månen, planeterna liksom ett och annat av de ljusare djuprymdsobjekten. Allt sammantaget verkar han syssla med liknande saker som mer sentida amatörer intresserade sig för. (I en längre artikel om Mattson, publicerad i Kumla Julblad för 1968, berättas också att Mattson under många år var väderobservatör för Meteorologiska centralanstalten.) Det som gör honom lite speciell är förstås att han började redan på 1860-talet, nästan ett halvsekel innan andra amatörer gjorde honom sällskap. Kanske var han rent av Sveriges förste amatörastronom.

Men Mattson var inte bara en observerande amatör, han verkade också ha haft teoretiska intressen. Ett resultat av dessa var det tidigare nämnda förslaget till en ny tideräkning. Själva skrivelsen har dessvärre inte bevarats i Vetenskapsakademiens arkiv, så varken jag eller journalisten ifråga fick napp. Huvuddragen i förslaget går dock att rekonstruera från ett avsnitt i Enslingen från Bockön där redaktören citerar flera sidor i ärendet från en av Mattsons dagböcker.

Mattson hade redan som ung börjat reta sig på det sexagesimala talsystem som återkommer både i trigonometrin (6 x 60 = 360 grader) och i vår tideräkning (60 sekunder = 1 minut; 60 minuter = 1 timme). Detta bruk är både opraktiskt och inkonsekvent, menar Mattson, och skapar onödiga svårigheter både för navigatörer, astronomer och vanligt folk. Varför inte använda de decimala talsystemet istället? Som startpunkt definierar Mattson både dygnet och cirkeln – väl medveten om de geometriska sambandet mellan de två – som en tour (fr. varv eller cirkelgång). En tour kan sedan delas in decimalt i 10 decitour, i 100 centitour eller i 1000 millitour. Det är sedan dessa enheter som man ska använda både i tideräkningen och geometrin. Ett tropiskt år (365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 49 sekunder enligt Mattsons källor) blir till exempel 365,24223 tour. Istället för sfäriska koordinater (egentligen vinklar) som 19° 37’ 53” har vi 0,054532 tour. Och istället för sexagesimala tidsangivelser som kl 12:35, får vi decimala uttryck som kl 8,55. Fördelarna är, enligt Mattson, dels enhetligheten mellan olika användningsområden (geometri, navigation, astronomi, tideräkning) och dels att decimala siffror enkelt kan manipuleras utan komplicerade omvandlingar.

Mattson nöjde sig inte med att bara hitta på ett nytt sätt att räkna vinklar och att organisera tideräkningen; han försökte också torgföra sina idéer. Sahlberg berättar att Mattson skickade sitt förslag till bland andra Amerikas president, kung Oscar II och Vetenskapsakademiens sekreterare (det var detta dokument jag letade efter i Stockholm). Vad jag kan se fick han ingen som helst respons på dessa inviter. Han skrev också till sin ungdoms hjälte Camille Flammarion och då i hans egenskap av ledare för Société Astronomique de France. Ärendet var tydligen av sådan vikt att Mattson först lärde sig franska tillräckligt väl för att kunna skriva till Flammarion på hans modersmål. Och ansträngningarna betalade sig. Flammarion blev så pass intresserad att han själv föredrog ärendet vid sällskapets sammanträde den 6 juni 1900. När Svenska Dagbladets journalist många år senare besöker Mattson visar han stolt upp ett brev från Sällskapet, där det framgår att sällskapet funnit förslaget både intressant och tankeväckande och att Flammarion själv hade för avsikt att presentera det vid en kommande astronomisk kongress. Hur det gick med den saken har inte gått att utröna.

Nu bör det understrykas att Mattsons förslag var långtifrån så originellt som Mattson och hans biografer verkar mena. Redan 1754 hade den franske upplysningsfilosofen Jean le Rond d’Alembert (1717-1783), på i princip samma grunder, föreslagit ett nästan identiskt system. Förslaget var en del av ’decimaliseringen’ av Frankrike och omsattes i officiellt praktik 1793. Till skillnad från metersystemet, som också var barn av samma rörelse, överlevde inte decimaltiden mer än något decennium. Med detta i åtanke var det kanske inte så konstigt att Flammarion uppskattade Mattsons idéer. (Det ska tilläggas att det inte är omöjligt att Mattson var direkt inspirerad av den franska förlagan – han var en tämligen beläst man – men underlaget är för dåligt för att säga något bestämt om saken.)

Decimal urtavla använd i Frankrike efter revolutionen. Den inre skala visar dygnets tio timmar, medan den ytter visar timmarna i det traditionella 24-timmarssystemet. Bild: Wikipedia commons.

Mattsons många dagböcker har enligt uppgift bevarats till eftervärlden. Jag kommer inte ha tid att jaga rätt på dem inom ramen för detta projekt, men någon gång skulle det vara spännande att titta lite närmare på dem. Förde han kanske observationsjournal? Vad observerade han med sitt teleskop? Vad tänkte han om det han såg? Kanske betraktade han, som nedanstående dikt antyder, himlakropparna mer som sin vänner och bundsförvanter, än som astronomiska objekt.

Se’n jag här ej finnes mer, / tusen stjärnor blicka ner / på min grav, som mig skall hysa, / och den vänligt så belysa.

Ständigt uti ringdans sväva / himlens stjärnor kring min grav / och av silvertrådar väva / in den frid ej livet gav …