Hur observerade man variabla stjärnor för sjuttio år sedan?

Hur observerade man variabla stjärnor för sjuttio år sedan? Jag bestämde mig för att försöka efterlikna amatörernas arbetssätt cirka 1940 och starta ett litet observationsprogram med följande beståndsdelar:

bakgrundsinformation om observationsmetodik och annat hämtar jag från samtida publikationer som Nils Tamm och Åke Wallenquist, Amatörastronomen: handledning i observationskonst (Stockholm, 1942) och Leon Campbell och Luigi Jacchia, The story of variable stars (Philadelphia, 1941).

optik tillgänglig för den normale amatören har förändrats radikalt, något som ju Johan på ett fint sätt kunde sätta siffror på i ett tidigare inlägg här på bloggen. Här valde jag att, åtminstone till en början, efterlikna varken de amatörer som hade tillgång till extremt dyra och sällsynta instrument mot slutet av mellankrigstiden – vi pratar då bland annat om ekvatoriellt uppställda refraktorer i 15-cm klassen – eller de väldigt billiga och enkla instrumenten, såsom teaterkikare med 2-3 gångers förstoring, utan en liten prismakikare av god kvalitet. Jag valde att observera med en massproducerad prismakikare 6×30, modell Silvamar tillverkad av Carl Zeiss. Den här kikarmodellen introducerades omkring 1910 och tillverkades ända fram till 1970-talet. Just det exemplaret jag har tillverkades 1922-1923 (enligt denna statistik). Det här är alltså optik utan antireflexbehandling (som introducerades av Zeiss i slutet av 1930-talet, en väsentlig del av utvecklingen som gjorde att en prismakikare med sina många glasytor nådde nästan en magnitud svagare objekt), utförd utan exotiska glassorter enligt recept som beräknades med papper, penna och logaritmtabell (och förmodligen mekaniska räkneapparater), inte med elektroniska datorer.

objekt: jag tänker försöka mig på att observera en del stjärnor för att se hur nära det rätta svaret man kan komma med den här typen av utrustning och dataanalys när det gäller periodicitet och annat hos regelbundna variabler, stjärnor som beta Lyrae, delta Cephei. Det är ljusa variabler, en typ av objekt som inte sällan brukade lyftas fram som lämpliga för amatörastronomer och de instrument som dessa hade tillgängliga, eftersom de professionella astronomerna ofta observerade svaga stjärnor och inte hade tid med de ljusare (se exempelvis Nils Dunér, “Finnes utsigt att med framgång söka att inom de skandinaviska landen utveckla en amatörastronomi, sådan som redan finnes inom öfriga kulturland, och i så fall, hvad bör göras för förverkligande af detta mål?,” i Forhandlingerne Ved De Skandinaviske Naturforskeres 14. Möde (Köpenhamn, 1892)). Jag är även intresserad av att se hur pass svaga stjärnor som gick att observera regelbundet med den här typen av utrustning; att obsa beta Lyrae med en 6×30 är en baggis, det visade sig om inte annat häromnatten när jag gjorde min första observation i det här programmet, men hur långt ner kunde man gå?

behandling av observationer har också förändrats. Några snabba tangentbordstryckningar och musklick ger tid för maximum eller minimum, snygga ljuskurvor och O-C-diagram och möjligheter till att testa olika parametrar som beskriver den variabla stjärnans beteende. I den förelektroniska tiden gjordes det här förstås med papper och penna. Jag ska försöka analysera skattningarna med just papper och penna för att försöka få viss förståelse för hur man arbetade då.

Det här är en om inte etablerad så dock inte helt okänd gren av vetenskapshistorisk forskning. Historiker som Otto Sibum har arbetat mycket med frågor kring vad vi kan lära oss av att iscensätta äldre tiders experiment och observationer, och inom den astronomihistoriska grenen av den här forskningen har exempelvis Klaus Staubermann gjort studier av det sena 1800-talets fotometri (och när vi träffade Woody Sullivan på en konferens förra sommaren kunde både Johan och jag diskutera Sullivans spännande idéer om att göra historiska iscensättningar av William Herschels nebulosaobservationer för att få bättre kunskap om dem).