Jag har nu följt upp spåret med Axel Johansson som Hans Bengtsson tipsade om lite närmare. Studenten Johansson presenterades senare i andra artiklar i NAT som ingenjör (andra svenska variabilister under mellankrigstiden hade titlar som läroverksadjunkt (O. Holmberg), lärare (Martin Eriksson), kontorist (G. Peterson) och överkonstapel (T. Sjögren) – det här är en samling herrar med förhållandevis stabila, etablerade och ”ordentliga” yrken, alternativt yngre skolpojkar (Gunnar Larsson(-Leander)).
Det är också väldigt tydligt att den här gruppen svenska variabilister under mellankrigstiden fick god draghjälp av ett nordiskt program för variabelastronomi som drevs från Danmark av framför andra Elis Strömgren och Axel V. Nielsen. Variabilisterna försågs med standardiserade sekvenser med jämförelsestjärnor och deras observationer samlades in, systematiserades, kvalitetsgranskades, analyserades, publicerades och arkiverades, och kunde ibland ligga till grund för publikationer i professionella astronomiska journaler. Johansson gjorde många observationer av delta Cephei och eta Aquilae som analyserades och publicerades, se bland annat Axel V. Nielsen, ”Beobachtungen von Veränderlichen”, Astronomische Nachrichten 227 (Mars 1, 1926): 139.
Det nordiska programmet som leddes från Köpenhamn var välorganiserat. Det visar vad som gick att åstadkomma inom variabelastronomin även med relativt blygsamma instrumentella resurser om ett antal amatörastronomers arbete samordnades.
Martin Erikssons refraktor. Han var folkskollärare i Gamleby och observerade först med en 8 cm Zeissrefraktor, som sedan uppgraderades i två steg: först till en 9.5 cm Merz och till slut den 11 cm Zeissrefraktor som visas här. Instrumentet var försett med en 3.2 cm sökare och han använde sex olika okular, som gav förstoringar från 34 till 278 gånger; framförallt observerade han variabla stjärnor, men han visade även stjärnhimlen för skolbarnen. Bild från Nordisk Astronomisk Tidsskrift.
Axel Johanssons instrument. Refraktorn är på 58 mm och är tillverkad av Merz, bredvid syns den teaterkikare med vilken Johansson utförde 1300 observationer under en höstsäsong.
Amatörastronomins historia 
I all hast kan jag nämna att det inte bara var G. Larsson som bytte namn (till Larsson-Leander), utan även G. Peterson som bytte till – Darsenius! I denna ljuskurva för S Camelopardalis ser vi dessa båda herrars observationer, tillsammans med dem som utfördes av överkonstapel Sjögren i Hovås:
Även med moderna referensnormaler är kurvan mycket fin och sammanhängande.
Tack för den informationen, hade jag ingen aning om! Darsenius obsande sträcker sig alltså ganska långt bakåt i tiden.
Jag undrar hur Martin Eriksson lyckades observera med 11cm Zeiss-refraktorn som syns på bild?! Det verkar som om den minsta vindpusten skulle kasta omkull instrumentet. En tripod med så smalt mellan träbenen kan inte ha varit speciellt stabil.
/Timo K
Bra synpunkt! Ser onekligen lite skakigt ut – även med tanke på att det bör ha sprungit en del skolbarn kring stativet när han körde sina skolvisningar …
Pingback: Rune Fogelquist (1924-1914) | Amatörastronomins historia