Lösning bildgåta 6

Det är väl bara att konstatera att denna bildgåta var i svåraste laget. Jag hade förvisso inte förväntat mig att någon skulle kunna gissa exakt vad detta rör sig om, men i alla fall att någon skulle komma med en gissning i rätt riktning. Så visade sig emellertid inte bli fallet. Därmed är det bara att krypa till korset och avslöja lösningen.

Spelar någon fortfarande Monopol? Kanske inte, men för några decennier sedan var det inte alldeles ovanligt att familjer och vänkretsar, samlades, ofta i den tidstypiska gillestugan, för att kämpa om Norrmalmstorg, Centralstationen och spelets alla andra adresser. Bildgåtans bild ansluter till denna företeelse. Den utgör en del av spelplanen till ett Rymdopol och föreställer närmare bestämt hyperrymden, eller ”hyperspejs” som det heter i spelet. Spelet konstruerades av Stjepan Arcabic, POA Ekeblad och Pontus Eriksson, alla medlemmar i Malmö astronomi och rymdfartssällskap. Spelplan och regler publicerade i MARS-bulletinen 1980.

Rymdopol. Bilden hämtad från Stjepan Arcabic, POA Ekeblad & Pontus Eriksson, ”Rymdopol”, MARS-bulletinen, nr 84, 1980, s. 14.

Spelet spelas med två tärningar, gärna i olika färg. Varje spelare ska också ha en spelpjäs att hoppa runt med. Reglerna enligt det följande.

Rymdopolregler, ibid., s. 13.

Som ett led i projektets metodologi har vi då och då försökt återskapa historiska förutsättningar för att själva göra observationer så som forna tiders amatörer gjorde dem. Gustav har till exempel gjort variabelobservationer med teaterkikare, och själv har jag försökt mig på djuprymdsobservationer med utgångspunkt i instruktioner från 1960. I sammanhanget kändes Rymdopolet som en lämplig utmaning en regnig fredagskväll. För att utvärdera spelet enrollerade jag min tioåriga dotter. Beväpnade med utskriven spelplan, olikfärgade tärningar och spelmarkörer kastade vi oss in i hyperrymden. Det tog en stund att fatta hur spelet fungerar, speciellt för tioåringen, men efter ett visst inledande motstånd skrattade dottern gott åt rymdtorsken och rutan som straffar alla med skäggväxt. Däremot hade hon närmast filosofiska invändningar mot självreferensen i rutan som säger ”Gå till denna ruta”. Efter några rundor med tärningen insåg vi också att det var fullständigt omöjligt att komma på plus i banken, och att man mest hela tiden fick ”söka tröst” i hyperrymden. Det visade sig också att det inte var alldeles enkelt att gå ut och att finessen med 5:or och 6:or i hyperspejs omöjliggjorde alla normala spelstrategier — den som hade minst krediter (i praktiken störst skuld till banken) kunde lika väl vinna som den som hade mest (minst skuld). Efter några omgångar enades vi om att ge spelet två rymdskepp av fem. (De ska kanske tilläggas att hade jag inte råkat vinna hela tiden, så hade det möjligen blivit tre rymdskepp.)

Så vad lär man sig av detta? Att familjespel har sin charm förstås, inte minst i en hemmasnickrad förpackning från 1980. Spelet säger också något om humorns roll i den ofta så seriösa amatörastronomin. Det märks inte så mycket i mer officiösa publikationer som Scanam eller Astro, men lustifikationer av olika slag har varit ett självklart inslag i områdets många klubbulletiner. Ofta var det, som i fallet med Rymdopol, klubbarnas yngre medlemmar som stod för humorn. Kanske tog de ut svängarna mot en äldre generation som gärna styrde och ställde; alldeles säkert var de påhejade av pressade redaktörer som allt som oftast hade svårt att fylla sidorna.