Lennart Dahlmark

Det finns många anledningar till att hålla på med amatörastronomi. Man kan njuta av den sublima natthimlen och ta del av den naturupplevelse det innebär att med egna ögon se Saturnus ringar eller en nebulosas diffusa sken. Man kan fångas av utmaningen att se så många eller så ljussvaga djuprymdsobjekt som möjligt. Amatörastronomi är delvis en materialsport och teleskop- och observatoriebyggandet kan därför bli en passion i sig som ger många tillfällen till förkovran i optik, elektronik, mekanik. Man kan finna mening i att tillsammans med andra amatörastronomer följa föränderliga himlafenomenen – räkna solfläckar år efter år, observera variabla stjärnors och kometers föränderliga ljusstyrkor eller med teckningar och fotografier dokumentera meteorologiska fenomen på Mars och Jupiter – för att fylla på i de databanker som utgör en långsiktig dokumentation av det dynamiska himlavalvet. Och man kan försöka göra upptäckter av nya och tidigare okända himmelsfenomen. (Se vidare Gustav Holmberg, ”Passion istället för profession: Ideal och identitet i amatörastronomins historia från 1700-tal till 1900-tal” i Jenny-Leontine Olsson, Ylva Söderfeldt, Anna Ohlsson & Jonas Ellerström red., Utopin i vardagen: sinnen, kvinnor, idéer: en vänbok till Elisabeth Mansén.)

Lennart Dahlmark, som avled i slutet av februari i en ålder av 94 år, tillhörde den senare kategorin, de amatörer som gör upptäckter av tidigare okända himlakroppar. Han upptäckte ett stort antal tidigare okända variabla stjärnor med hjälp av ett uthålligt och ihärdigt patrullfotografiskt observationsprogram. Dahlmark fotograferade sedan slutet av 1960-talet regelbundet 33 zoner i Vintergatan med en uppsättning astrografer, egentillverkade kameror med brännvidder på omkring 300 mm. Han använde först 4×5-tums glasplåtar av typen Kodak 103aD och gulfilter, senare bytte han till hypersensibiliserad Kodak Technical Pan, en film som utgjorde den kemibaserade astrofotografiska epokens zenit; bättre än så blev det inte med kemifoto, och sedan tog CCD-teknologin över. Dessa moderna emulsioner med högre känslighet i det visuella våglängdsområdet än de äldre blåkänsliga plåtarna som användes i de tidigare fotografiska genommönstringarna under första hälften av 1900-talet gjorde det möjligt för Dahlmark att fånga upp variabler som helt enkelt varit för svaga för de storskaliga fackastronomiska patrullfotoprojekten vid observatorier som Harvard och Sonneberg. Dahlmarks plåtarkiv förvaras idag vid Centrum för vetenskapshistoria, K. Vetenskapsakademien.

Fotografierna analyserades med likaledes hemmabyggda stereo- och blinkkomparatorer, varvid stjärnor som förändrat sin ljusstyrka framträdde. I många fall var det fråga om tidigare kända variabla stjärnor, men i vissa var det alltså nyupptäckta objekt. Stjärnorna identifierades sedan i en mycket mödosam process – jämfört med vår tid då saker som positionsbestämning, kontroll gentemot kataloger av tidigare kända objekt, uppmätning av bilder och så vidare förenklats något oerhört av den digitala utvecklingen – som Dahlmark bland annat beskrivit i artikeln ”Hur man söker efter nya variabla stjärnor”, Astr. tids. nr 3 1993, s 125-133.

I en svit rapporter i variabelpublikationen International Bulletin of Variable Stars presenterades de gjorda upptäckterna och flöt i de allra flesta fall in i den tidens standardkatalog, GCVS. Vår tids standardkatalog över variabler, Variable Star Index förtecknar 414 Dahlmarkvariabler. De utgör ett högst påtagligt exempel på vad amatörastronomer kan åstadkomma genom långsiktigt och noggrant arbete. I sin dödsruna över Dahlmark skriver Per Olof Lindblad att Dahlmark utgör ett ”framstående exempel på vad skickliga och hängivna amatörer kan bidra med till vetenskapen.” (Dagens Nyheter, 5 april.) Jag kan inte annat än hålla med.