Förgätmigej

Häromdagen skrotade jag runt i det lokala varvets loppishörna. Som vanligt vid dylika tillställningar var det fullt av märkliga ting. En hög med fuktskadade gamla böcker. Grammofonskivor med olika dansbandsorkestrar. En skohylla. En trasig docka. Och så vidare. I ett hörn fångades min blick av en rejäl bunt papper inknutna i en gammaldags papperssamlare. Ett gammalt herbarium. Jag knöt försiktigt upp snörningen och slog upp en sida på måfå. Förgätmigej, Myosiotis Palustris. Örten plockades 1927, det vill säga för nästan hundra år sedan, och jag kunde fortfarande tydligt se kronbladens blåa nyanser. Glöm mig inte, tänkte jag när jag cyklade hem med herbariet på pakethållaren.

WP_20150517_023

Väl hemma med fyndet kunde jag konstatera att botanikern – en för mig helt okänd Irene Andersson – under flera år lagt ner stor möda på sitt herbarium. De flesta växterna är plockade i trakten av Alingsås några somrar under andra halvan av 20-talet. Tidens tand har gått hårt åt en del av växterna, liksom de papper de är fästade på, men överlag är samlingen förvånansvärt välbevarad.

WP_20150517_010

Jag har inte kunskaper nog att bedöma det amatörbotaniska hantverket, men samlingen ter sig både kompetent och ambitiös. Växterna är nogsamt torkade — jag minns från ett eget försök i ungdomen att de gärna börjar mögla om man har för bråttom — och omsorgsfullt monterade på arken med för ändamålet avsedda tejpremsor. Pappret är av god kvalitet, vilket antyder att projektet var mer än ett hugskott. Det finns emellertid inget i samlingen som ger kontext till projektet. Vid tiden var det till exempel vanligt att skolungdom fick i hemläxa att göra ett herbarium över traktens växter, men om just detta exemplar har en sådan bakgrund går inte att avgöra. Handstilen på etiketterna ser dock inte ut som ett barns, vilket kanske talar för att det är en vuxen amatörbotaniker vi har att göra med.

När jag bläddrar igenom herbariet kan jag förstås inte låta blir att jämföra med amatörastronomernas observationsjournaler (Gustav har skrivit om dem här). Likheterna finns där. De är båda ett uttryck för en vetenskaplig kultur, vilket bland annat märks i upptagenheten med korrekt nomenklatur — på latin, om man är botaniker, eller med katalognummer om man är amatörastronom. Det syns också i bokföringen av tid och rum, även om amatörastronomen normalt är betydligt mer utförlig än Anderssons angivande av datum och växtställe. Båda visar dessutom prov på en vetenskapligt förankrad samlarkultur där amatören strävar efter att bocka av objekt från olika listor. Lätta objekt som smörblomman eller Andromedagalaxen klaras av först, ofta redan första dagen; svåra objekt tar längre tid och man kan  få vänta en hel livstid på de riktigt rara ärtorna. Samtidigt blir det tydligt att herbariet och observationsjournalen hör hemma i tämligen olikartade vetenskapliga kulturer: Anderssons herbarium är till skillnad från journalen inte kronologiskt ordnat, utan växterna är sorterade efter botanikens familjeindelningar. En annan skillnad är att herbariet representerar en vetenskap till synes helt befriad från teknologi, något som knappast är fallet med amatörernas journaler, vilka ständigt återkommer till teleskop, okular och kringutrustning.

Den mest påfallande skillnaden är emellertid själva växterna. De skänker herbariet en materialitet som observationsjournalen aldrig kommer i närheten av. Materialiteten förstärks i detta fall också av den historiska dimensionen. Anderssons Förgätmigej plockades bara någon månad efter att Charles Lindberg soloflög över Atlanten.

Men det finns också något lätt sorgligt över Anderssons herbarium. Inte för att det rymmer hundratals döda växter, utan för att det säger något om hur lätt amatörernas slutprodukter förfars. Trots att herbarier, liksom förstås amatörastronomernas observationsjournaler, vittnar om hundratals, ofta tusentals timmars hängiven verksamhet, är det bara i undantagsfall de bevaras till eftervärlden. De slängs vid vindsröjningar, flyttar eller bouppteckningar, de förstörs vid vattenläckor, bränder eller på grund av skadedjur. Någon enstaka gång hamnar de dock på en loppmarknad.

Avslutningsvis är det kanske på sin plats att möta Förgätmigejens appell — glöm mig inte — genom att återge ett knippe blomster från Anderssons herbarium. Det är inte valda med annan tanke än att arken är välbevarade och att jag tycker växterna är fina.

Grodpilört, Polygonum amphibium

WP_20150517_012

Vattenmåra, Galium palustre

WP_20150517_014

Smörblomma, Ranunculus acris

WP_20150517_016

 Nattviol, Habenaria bifolia.

WP_20150517_019

Penninggräs, Thlaspi arvense

WP_20150517_022

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Förgätmigej

  1. H.G.Lindberg skriver:

    Fint att du kunde rädda det.
    Vi har bevarat 3 st Herbarium i vår Hembygsförening i Skultuna samtliga från tiden 1920-1930 och de är gjorda av skolelever ,finns även en press bevarad från den tiden, roligt att kunna bevara det till eftervärlden.

  2. Timaoes skriver:

    Kul. Får väl fundera på vad jag ska göra av herbariet. Hembygsföreningen låter förstås som en lämplig mottagare. Tack för tipset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s