Om sektioner

Enligt Svenska akademins ordbok avser begreppet sektion ”avdelningar i vilka ett ämbetsverk l. ett företag l. en organisation l. dyl. är indelat resp. indelad (med hänsyn till olika arbetsuppgifter l. verksamhetsområden)”. I ett givet sammanhang — till exempel inom amatörastronomin — är alltså sektionen ett organisatoriskt uttryck för en specialisering av verksamheten.

Inom den svenska traditionen introducerades amatörsektionen som en organisatorisk enhet 1937 när Knut Lundmark i stadgarna för Astronomiska sällskapet Tycho Brahe slog fast att en av sällskapets uppgifter var ”upprättandet och ledandet av amatörsektioner såsom sammanhållande band mellan amatörerna inom ett visst astronomiskt kunskapsområde och med syfte att vidga amatörernas astronomiska insikter och främja deras astronomiska verksamhet” (Stadgar 1937, § 2g). Var Lundmark hämtade inspiration till formuleringen är oklart, men sannolikt fanns förebilden i de sektioner som danska Astronomisk selskab  hade drivit sedan starten 1916. (Danskarna hade i sin tur inspirerats av British Astronomical Association som sedan tillkomsten 1890 haft en mycket aktiv sektionsverksamhet.) Klart är i alla fall att efter några år hade Tycho Brahe-sällskapet aktiva sektioner för meteorer, variabla stjärnor och allmän amatörastronomi.

En mer ambitiös satsning gjordes när Svenska astronomiska sällskapet instiftade sina amatörsektioner 1960. Man nöjde sig här inte, som kollegorna i Lund, men några enstaka sektioner, utan försökte efter bästa förmåga efterlikna den bredd som fanns inom det brittiska sällskapet. På ett bräde startade man tio nya sektioner. Syftet var att på ett nationellt plan stötta, och i viss mån koordinera, amatörer med mer specialiserade intressen – spegelslipning, månobservationer och så vidare. Satsningen vann anslutning och under några år kom dessa sektioner att fungera som en sambandscentral för Sveriges mer avancerade amatörastronomer.

Svenska astronomiska sällskapets sektioner 1960. Bilden från ”Amatörsektioner”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 41, 1960, s, 88.

British Astronomical Associations sektioner 1960. Bilden från The Journal of the British Astronomical Association, vol. 70:8, 1960, omslag.

Men det skulle inte vara. Mot slutet av 60-talet började Sällskapets sektionsarbetet gå i stå. Sektionsledarna slutade en efter en samtidigt som amatörerna blev allt svårare att aktivera. Bakgrunden var framförallt att amatörastronomin så smått hade börjat organisera sig utanför Sällskapets regi och att amatörerna istället engagerade sig i någon av de många lokala astronomiföreningar som bildades under 60- och 70-talen. Dessutom fick amatörerna en egen paraplyorganisation när Scandinavian Union of Amateur Astronomers (SUAA) grundades 1972. I konkurrensen avsomnade Sällskapets sektioner helt.

I den nya Unionen fick sektionerna en mycket central position – i praktiken är det mer adekvat att tala om en union av sektioner, än om en union av skandinaviska amatörastronomer. Ambitionsnivån deklarerades redan i stadgarna där det heter att sektionerna ska ”samordna och leda den amatörastronomiska verksamheten, företrädesvis av observerande karaktär, samt att sammanställa och förmedla resultaten till sektionsmedlemmarna, SUAA samt vederbörliga internationella organ” (Stadgar, 1976, § 3). Detta var något annat än Svenska astronomiska sällskapets i huvudsak reaktiva sektioner; Unionens sektioner var åtminstone på pappret proaktiva, det vill säga, man försökte efter bästa förmåga att driva amatörerna framför sig. Inte minst den stadgade förankringen i internationella observatörsnätverk, och därmed i vetenskapliga protokoll, markerade allvaret i verksamheten.

SUAA:s sektioner 1978. Bilden från Scanam, vol. 7:3, 1978, s. 2.

Trots att SUAA måste betraktas som framgångsrik, mycket tack vare dess sektioner, överlevde Unionen bara i tio år. En tilltagande försvenskning av organisationen underminerade det skandinaviska upplägget och 1982 gjorde man slag i sak och omstöpte resterna av Unionen till helsvenska Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF). Parallellt ombildades några av sektionerna på svensk botten. Den höga ambitionsnivån vad gäller sektionsverksamheten behöll man, vilket bland annat kom till uttryck i att den citerade paragrafen från SUAA:s stadgar ordagrant återfinns i den nya organisationens stadgar (Stadgar 1982, § 3). Genom SAAF har sedan den nationella sektionsverksamheten förts vidare in i vår egen tid.

Det är ingen tvekan om att dessa sektioner — tillsammans med de sektioner som under åren drivits inom landets många lokala astronomiföreningar — har betytt mycket för utvecklingen av den svenska traditionen. Hade ATM-rörelse haft ett sådant genomslag i Sverige om vi inte haft spegelslipnings- och teleskopbyggarsektioner? Hade vi haft någon variabelastronomi att tala om, om det inte varit för de variabelsektioner som organiserat verksamheten allt sedan 60-talet? Antagligen inte.

Men sektionsverksamheten har inte bara varit en framgångssaga. Studerar man bevarade dokument är det helt klart att de också har varit en ständig källa till huvudvärk, inte minst för sektionsledarna. Ett exempel kan vi hämta från Bengt Wolk, för en tid ledare för SUAA:s Astrofotosektion. I ett nummer av sektionsbulletinen Scandinavian Astrophotographical Journal uttrycker han sin oro över vikande aktivitet, närmare bestämt är han bekymrad över brevinflödet.

Inkommande korrespondens till SUAA:s astrofotosektion. Figuren är ritat av Bengt Wolk och hämtat från Scandinavian Astrophographical Journal, nr 1, 1980, s. 2. Bulletinen finns bevarad i Göran Hasses arkiv.

Så här kommenterar Wolk figuren:

Ni frågar: – Vad är detta för något?
Jag svarar: – Detta är en sorts aktivitetskurva för APHS under ca. 7 månader!
Jag påstår: – Kurvan är lite orolig. Den kraftiga ökningen av koncept under november månads gång lär bero på enkäten i No:2. Borde det inte ha varit uppemot 35?
Jag frågar: – Trenden från januari ser oroande ut. Kommer linjen att skära ”x-axeln” i mars?

Exemplet kan lätt mångfaldigas. Svenska astronomiska sällskapets sektion för norrsken lyckas bara rekrytera två medlemmar – att det inte blev någon aktivitet att tala om säger sig själv. När Göran Hasse var ledare för SUAA:s kometsektion fick han under ett år bara ett enda brev till sektionen. När Ulf Danielsson och Jörgen Danielsson (de är inte släkt med varandra) startade en observationstävling i SAAF:s djuprymdssektion 1984, fick de bara en enda tävlande med sig. Och så vidare.

Grundproblemet är förstås den svenska traditionens ringa storlek. Låt oss säga att det vid en given tidpunkt finns tusen mer eller mindre aktiva amatörer. Hur många av dessa är tillräckligt intresserade av exempelvis kometer för att gå med i en kometsektion? Att döma av historiska medlemstal omkring 5 % eller 50 personer. Lås oss nu säga att dessa 50 går med i kometsektionen. Hur många kommer också att vara aktiva i sektionen, det vill säga skicka in observationer, bidra till sektionsbulletinen, skriva brev etcetera? Återigen att döma av historiska exempel fem eller i bästa fall tio personer.

Överlagrat på detta finns de olika sektionsområdenas speciella karaktär. Det är lättare att vara ledare för en solsektion när det är mycket aktivitet på solen i samband med solcykelns maximum än vid dess minimum. Det är lättare att aktivera medlemmarna i kometsektionen under ett år med flera ljusa kometer, än under de år då de bästa kometerna bara når magnitud 8. (Av liknande skäl går det också att förstå varför variabelsektionerna ända från 60-talet varit den mest stabila – på variabelhimlen finns det alltid intressanta objekt att observera.) Ytterligare en faktor i sammanhanget är förstås vädret. En vintersäsong då lågtrycken radar upp sig ute på Atlanten kan effektivt omöjliggöra det mest välplanerade sektionsprojekt och få även den mest förhärdade sektionsledare att tappa sugen.

Sektionerna, och sektionsledarna, har så länge de funnits samlat amatörer kring deras specialintressen och därmed drivit på utvecklingen av olika delar av amatörastronomin. Men samtidigt som specialiseringen alltså har varit en verkande kraft, har den givit upphov till sina egna problem. I en tradition som den brittiska, vilken åtminstone är en faktor tio större än den svenska, kan även tämligen smala amatörsektioner upprätthålla kritisk massa år ut och år in, men här hos oss har det alltid, och med Wolks ord, funnits risk att aktivitetskurvan då och då skär x-axeln.