Fyrtiotvå kilo variabelhistoria förvaras i arkivet på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. I en trälåda (bild 1) vilar resultatet av Lennart Dahlmarks amatörastronomiska livsprojekt: fotografiska plåtar – de äldsta från perioden 1967 till 1981 i glas (9×12 cm), den yngsta från 1985-2001 i plast (Technical Pan Film 4415) – minutiöst ordnade efter ett speciellt system. Dahlmark är som bekant variabilist och patrullfotograf, och fotografierna, alla tagna från hans hem i Frankrike, är det materiella beviset på hans insatser. Med hjälp av dessa fotografier upptäckte han över fyrahundra nya variabler, och gjorde dessutom tusentals fotometriska magnitudskattningar. Jag ska här inte gå närmar in på detta, utan blott och medelst en fotokavalkad fördjupa mig i innehållet i nämnda trälådan.
Bild 1: Lennart Dahlmarks plåtarkiv.
Dahlmarks himmel var indelad i ett trettiotal zoner (bild 2), vilka han kväll efter kväll, år ut och år in, fotograferade av med sin Schmidtkamera. Med hjälp av en (analog) stereokomparator jämförde han sedan gamla och nya bilder på jakt efter allt som förändrades. Det var så han upptäckte alla variablerna.
Bild 2: Zonkarta för Schmidtkameran.
När han fotograferade vid teleskopet förde han också nogsamt bok över hur arbetet fortskred. Dessa observationsjournaler finns också bevarade i arkivet, vilket innebär att man i princip, och i detalj, kan följa hur projektet utvecklade sig (bild 3). Journalanteckningarna ger inget utrymme för personliga reflexioner – annat än en och annan tjurig kommentar om vädret – utan innehåller enkom tekniska uppgifter om himmelskvaliteten, exponeringar, hur följet skött sig, och så vidare (bild 4).
Bild 3: Försättsblad till en av journalerna med uppgifter om hur sidorna ska läsas och om använd utrustning.
Bild 4: Sida ur journalen.
Via journalerna kan man sedan leta sig in i själva bildarkivet, som alltså utgör lejonparten av samlingen. Den äldre serien består som sagt av glasplåtar och är ordnade i speciella kassetter (bild 5), den yngre av negativ i plast, ordnade i plastfickor i en pärm (bild 6).
Bild 5: Kassett med glasplåtar.
Bild 6: Plastnegativ.
Både som amatörastronom och vetenskapshistoriker kan jag inte annat än imponeras av denna samling, av den uthållighet och den envishet som måste ha legat bakom projektet, av den minutiösa ordning som han lyckades upprätthålla i materialet. Och detta utan några som helsta digitala hjälpmedel.
Amatörastronomins historia 
Om det är något som jag imponeras av många av de analoga fotografiska amatörerna är det noggranna katalogiseringar av de gjorde samt hur bra de var på att se till att att arbetet bevarades för framtiden. Nu i den digitala eran så känns det som detta i stor grad tappats bort. Jag har själv delvis dålig koll på om jag själv sparat på källmaterialet till mätningar/bilder vi gjort gemensamt i UAA och inte ens mina egna mätningar/bilder är bra katalogiserade.
Jag har på sistone försökt bättre märka upp bilder och kataloger men det finns fortfarande mer att göra. I viss mån är det svårare idag då vi kalibrerar våra bilder med bias, darks, flats, o.s.v. Vem vet om 100 år vilka kalibreringsbilder som hörde till vilka bilder?
Detta är ju ett generellt problem för den digitala eran. Det finns till exempel ett skenade problem inom sjukvården där mer och mer material är i digital form, och där det dessutom är lag på att det ska arkiveras för framtiden. Och här talar vi enorma datamängder. Vad gäller amatörbilder så är ju frågan vad framtiden kan tänkas vara intresserad av. Kommer någon någonsin att behöva komma åt den data som döljer sig i Dahlmarks plåtarkiv, eller ska arkivet mer betraktas som en museipjäs som vittnar om en svunnen praktik?
Dahlmarks projekt blev synnerligen lyckosamt. Han upptäckte flera hundra nya ljusa variabler med stor amplitud som kommer att sysselsätta variabelobservatörer under oöverskådlig tid framöver. Dessutom lyckades han få in nästan alla stjärnorna i generalkatalogen (GCVS) eller i katalogen över misstänkta variabler (NSV), vilket i sig är en prestation.
Bilderna i arkivet innehåller säkerligen också massor av intressant information som ännu inte kommit fram. Men för att integreras med den moderna digitala världen skulle förstås bilderna behöva scannas in och finnas tillgängliga på nätet, förutsatt att det inte finns några upphovsrättsliga hinder. Kanske ett lämpligt jobb för intresserade astronomistudenter?
Jag tror det är variabler för 9 himmelsområden Dahlmark publicerade. Men det verkar som att det var 32 områden som fotograferades. Fanns alla bilderna för alla 32 områden i arkiv-lådan? I så fall finns det nog mycket att upptäcka, men också ett mycket stort arbete att ta itu med.
Jag är inte helt insatt i hur arbetet med komparatorerna gick till. Det förklaras i korthet i några av Dahlmarks artiklar. Det verkar som han hade en blinkkomparator och 4-6 stereokomparatorer i en ring med en snurrstol i mitten så han snabbt kunde växla mellan dem. Magnitudmätningarna gjordes sen med en av stereokomparatorerna och referensbilder av Vega med olika exponeringar eller med ett stereomikroskop och jämförstjärnor från Guide Star Catalogue
Ja du, här finns väl ett och annat att fundera på. Jag tror arkivsamlingen är mer eller mindre komplett, det är iallafall intrycket man får. Vad sen gäller maskinparken vet jag inte mer än det lilla jag skrev i senaste bloggposten om stereokomparatorn. Av din kommentar förstår jag att det är skillnad mellan blink och stereo. Själv trodde jag de var synonymer, och du får gärna utreda skillnaden.
Jag vet egentligen inte mer än den information som står i hans artiklar. I den första från 1982 och en av de senare står det lite utförligare och i de andra hänvisas det till den första. Jag tycker man får intrycket av hans förklaring att det är olika apparater. Eller är blinkkomparatorn ett samlingsnamn på hela anläggningen som i sin tur består av ett antal stereokomparatorer?
En googlesökning emd träffar från NE, Encyclopedia Britannica och WP ger vid handen att en blinkkomparators huvudfunktion verkar vara att identifiera varierande eller rörliga objekt genom jämförelse mellan två bilder, medan en stereokomparator är avsedd för att mäta positioner på bilder. De senare använd(e)s främst för topografisk analys och uppmätning av landskapsbilder. Men detta är inte ett strikt ordbruk, en stereokomparators funktion beskrivs ibland som densamma som en blinkkomparators. Fast mig veterligen användes inte blinkkomparatorer för uppmätning utan endast för identifiering.
Innehåller arkivet fotografier tagna även med andra teleskop/instrument? På en av sidorna du hade skannat från loggboken finns ett stort antal objektiv med kortare brännvidder uppräknade. Eller innehåller arkivet endast hans Schmidtplåtar? Vore intressant att veta mer detaljer om Schmidtkameran och var den befinner sig för närvarande. Dahlmark kanske publicerade något om dess konstruktion?
Dahlmarks plåtarkiv på KVA, som även jag gick igenom förra året, innehåller bilder tagna både med Schmidtkameran och med en uppsättning andra kameror. Det är från de senare som glasplåtarna kommer, medan Schmidtkameran fotades på film (4415, mellanformatsversionen av Technical Pan 2415). Läsning av några av Dahlmarks upptäcktspapers i IBVS gör det troligt att han upptäckte många av variablerna på plåtarna tagna med patrullkamerorna, inte Schmidtkameran, och att den senare användes i ett senare stadium, för att bland annat göra uppföljningar och översiktskartor. Vad det var för Schmidtkamera han använde vet jag inte.
Ja, en blinkkomparator är inte samma sak som en stereokomparator.
Stereokomparatorer används inom andra fält, precis som du skriver inom exvis lantmäteriets flygfotografering, men om vi begränsar oss till (amatör)astronomers bruk av apparaterna kan man konstatera att de har använts för att hitta föränderliga objekt. I en stereokomparator tittar man på de bägge bilderna samtidigt, en plåt genom ett mikroskop som man tittar på med det ena ögat, den andra plåten genom ett annat mikroskop som man tittar på med det andra ögat. Ett objekt som flyttat på sig eller förändrats i ljusstyrka kommer då att ”stå ut”, kommer att trigga ögats stereoskopiska syn. Det blir ett slags 3D-effekt som gör att man kan hitta variabler eller asteroider/kometer (men de användes inte primärt till att mäta upp bilderna, det var ett sätt att hitta föränderliga objekt). Nils Tamm använde hembyggda stereokomparatorer, delvis byggda med Meccano (jag visade en bild på en sådan på föredraget i Lysvik).
I en blinkkomparator, däremot, ser man inte de bägge plåtarna samtidigt. Precis som i en stereokomparator handlar det om två mikroskoptuber med varsin plåt därunder, men en roterande slutaranordning eller blinkande belysningslampor gör att man ser än den ena plåten, än den andra plåten. Ett objekt med föränderlig ljusstyrka blinkar därmed, ett rörligt objekt hoppar.
Blink- och stereokomparatorer var länge ganska komplicerade, vilket bilderna på Dahlmarks komparatorer som Johan lagt ut visar, men det finns olika slags kluriga amatörlösningar för att lösa det här på ett billigt vis. Tamms meccanobygge är ett, Ben Mayers Problicom från 1970-talet ett annat. Detta byggde på att man riggade två identiska diabildsprojektorer mot en och samma duk. Framför objektiven fanns en roterande slutare som visade bilden från än den ena, än den andra projektorn på skärmen.
På 90-talet publicerade Dahmark en del notiser och fotografier i The Astronomer, sammanlagt finns 11 olika referenser till honom. Bland dessa kan nämnas:
Photos of Old & Modern Blink Comparators (1992 Jun).
Photo of Triple Camera Patrol Equipment (1992 Aug).
Searching for New Variables (1992 Oct).
Some Experiences from Nova Hunting (1992 Nov).
Jag har också ett minne av att jag sett en artikel han skrev om sin verksamhet i Sky and Telescope (?) för inte så många år sedan.
AAVSO har bland sina specialsamlingar en särskild box, Observations Collection Box 3 – Dahlmark/Westlund:
http://www.aavso.org/aavso-archives%E2%80%94special-collections
Sagt med reservationer, så tror jag att Dahlmark idag bor i Gävle. Det är möjligt att hans utrustning finns där.
Johan: en liten teknikalitet. Han använde inte Schmidtkameran för patrullfotoverksamheten, utan uppsättningen av astrografer och vanliga kameraobjektiv. Schmidtkameran, en 20 cm Celestron, användes för att skapa kartorna för identifiering av objekt.
Pingback: Lennart Dahlmark | Amatörastronomins historia