Om sektioner

Enligt Svenska akademins ordbok avser begreppet sektion ”avdelningar i vilka ett ämbetsverk l. ett företag l. en organisation l. dyl. är indelat resp. indelad (med hänsyn till olika arbetsuppgifter l. verksamhetsområden)”. I ett givet sammanhang — till exempel inom amatörastronomin — är alltså sektionen ett organisatoriskt uttryck för en specialisering av verksamheten.

Inom den svenska traditionen introducerades amatörsektionen som en organisatorisk enhet 1937 när Knut Lundmark i stadgarna för Astronomiska sällskapet Tycho Brahe slog fast att en av sällskapets uppgifter var ”upprättandet och ledandet av amatörsektioner såsom sammanhållande band mellan amatörerna inom ett visst astronomiskt kunskapsområde och med syfte att vidga amatörernas astronomiska insikter och främja deras astronomiska verksamhet” (Stadgar 1937, § 2g). Var Lundmark hämtade inspiration till formuleringen är oklart, men sannolikt fanns förebilden i de sektioner som danska Astronomisk selskab  hade drivit sedan starten 1916. (Danskarna hade i sin tur inspirerats av British Astronomical Association som sedan tillkomsten 1890 haft en mycket aktiv sektionsverksamhet.) Klart är i alla fall att efter några år hade Tycho Brahe-sällskapet aktiva sektioner för meteorer, variabla stjärnor och allmän amatörastronomi.

En mer ambitiös satsning gjordes när Svenska astronomiska sällskapet instiftade sina amatörsektioner 1960. Man nöjde sig här inte, som kollegorna i Lund, men några enstaka sektioner, utan försökte efter bästa förmåga efterlikna den bredd som fanns inom det brittiska sällskapet. På ett bräde startade man tio nya sektioner. Syftet var att på ett nationellt plan stötta, och i viss mån koordinera, amatörer med mer specialiserade intressen – spegelslipning, månobservationer och så vidare. Satsningen vann anslutning och under några år kom dessa sektioner att fungera som en sambandscentral för Sveriges mer avancerade amatörastronomer.

a

WP_20150316_003

Svenska astronomiska sällskapets sektioner 1960. Bilden från ”Amatörsektioner”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 41, 1960, s, 88.

xx

British Astronomical Associations sektioner 1960. Bilden från The Journal of the British Astronomical Association, vol. 70:8, 1960, omslag.

Men det skulle inte vara. Mot slutet av 60-talet började Sällskapets sektionsarbetet gå i stå. Sektionsledarna slutade en efter en samtidigt som amatörerna blev allt svårare att aktivera. Bakgrunden var framförallt att amatörastronomin så smått hade börjat organisera sig utanför Sällskapets regi och att amatörerna istället engagerade sig i någon av de många lokala astronomiföreningar som bildades under 60- och 70-talen. Dessutom fick amatörerna en egen paraplyorganisation när Scandinavian Union of Amateur Astronomers (SUAA) grundades 1972. I konkurrensen avsomnade Sällskapets sektioner helt.

I den nya Unionen fick sektionerna en mycket central position – i praktiken är det mer adekvat att tala om en union av sektioner, än om en union av skandinaviska amatörastronomer. Ambitionsnivån deklarerades redan i stadgarna där det heter att sektionerna ska ”samordna och leda den amatörastronomiska verksamheten, företrädesvis av observerande karaktär, samt att sammanställa och förmedla resultaten till sektionsmedlemmarna, SUAA samt vederbörliga internationella organ” (Stadgar, 1976, § 3). Detta var något annat än Svenska astronomiska sällskapets i huvudsak reaktiva sektioner; Unionens sektioner var åtminstone på pappret proaktiva, det vill säga, man försökte efter bästa förmåga att driva amatörerna framför sig. Inte minst den stadgade förankringen i internationella observatörsnätverk, och därmed i vetenskapliga protokoll, markerade allvaret i verksamheten.

ggg

SUAA:s sektioner 1978. Bilden från Scanam, vol. 7:3, 1978, s. 2.

Trots att SUAA måste betraktas som framgångsrik, mycket tack vare dess sektioner, överlevde Unionen bara i tio år. En tilltagande försvenskning av organisationen underminerade det skandinaviska upplägget och 1982 gjorde man slag i sak och omstöpte resterna av Unionen till helsvenska Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF). Parallellt ombildades några av sektionerna på svensk botten. Den höga ambitionsnivån vad gäller sektionsverksamheten behöll man, vilket bland annat kom till uttryck i att den citerade paragrafen från SUAA:s stadgar ordagrant återfinns i den nya organisationens stadgar (Stadgar 1982, § 3). Genom SAAF har sedan den nationella sektionsverksamheten förts vidare in i vår egen tid.

Det är ingen tvekan om att dessa sektioner — tillsammans med de sektioner som under åren drivits inom landets många lokala astronomiföreningar — har betytt mycket för utvecklingen av den svenska traditionen. Hade ATM-rörelse haft ett sådant genomslag i Sverige om vi inte haft spegelslipnings- och teleskopbyggarsektioner? Hade vi haft någon variabelastronomi att tala om, om det inte varit för de variabelsektioner som organiserat verksamheten allt sedan 60-talet? Antagligen inte.

Men sektionsverksamheten har inte bara varit en framgångssaga. Studerar man bevarade dokument är det helt klart att de också har varit en ständig källa till huvudvärk, inte minst för sektionsledarna. Ett exempel kan vi hämta från Bengt Wolk, för en tid ledare för SUAA:s Astrofotosektion. I ett nummer av sektionsbulletinen Scandinavian Astrophotographical Journal uttrycker han sin oro över vikande aktivitet, närmare bestämt är han bekymrad över brevinflödet.

Kurva.

Inkommande korrespondens till SUAA:s astrofotosektion. Figuren är ritat av Bengt Wolk och hämtat från Scandinavian Astrophographical Journal, nr 1, 1980, s. 2. Bulletinen finns bevarad i Göran Hasses arkiv.

Så här kommenterar Wolk figuren:

Ni frågar: – Vad är detta för något?
Jag svarar: – Detta är en sorts aktivitetskurva för APHS under ca. 7 månader!
Jag påstår: – Kurvan är lite orolig. Den kraftiga ökningen av koncept under november månads gång lär bero på enkäten i No:2. Borde det inte ha varit uppemot 35?
Jag frågar: – Trenden från januari ser oroande ut. Kommer linjen att skära ”x-axeln” i mars?

Exemplet kan lätt mångfaldigas. Svenska astronomiska sällskapets sektion för norrsken lyckas bara rekrytera två medlemmar – att det inte blev någon aktivitet att tala om säger sig själv. När Göran Hasse var ledare för SUAA:s kometsektion fick han under ett år bara ett enda brev till sektionen. När Ulf Danielsson och Jörgen Danielsson (de är inte släkt med varandra) startade en observationstävling i SAAF:s djuprymdssektion 1984, fick de bara en enda tävlande med sig. Och så vidare.

Grundproblemet är förstås den svenska traditionens ringa storlek. Låt oss säga att det vid en given tidpunkt finns tusen mer eller mindre aktiva amatörer. Hur många av dessa är tillräckligt intresserade av exempelvis kometer för att gå med i en kometsektion? Att döma av historiska medlemstal omkring 5 % eller 50 personer. Lås oss nu säga att dessa 50 går med i kometsektionen. Hur många kommer också att vara aktiva i sektionen, det vill säga skicka in observationer, bidra till sektionsbulletinen, skriva brev etcetera? Återigen att döma av historiska exempel fem eller i bästa fall tio personer.

Överlagrat på detta finns de olika sektionsområdenas speciella karaktär. Det är lättare att vara ledare för en solsektion när det är mycket aktivitet på solen i samband med solcykelns maximum än vid dess minimum. Det är lättare att aktivera medlemmarna i kometsektionen under ett år med flera ljusa kometer, än under de år då de bästa kometerna bara når magnitud 8. (Av liknande skäl går det också att förstå varför variabelsektionerna ända från 60-talet varit den mest stabila – på variabelhimlen finns det alltid intressanta objekt att observera.) Ytterligare en faktor i sammanhanget är förstås vädret. En vintersäsong då lågtrycken radar upp sig ute på Atlanten kan effektivt omöjliggöra det mest välplanerade sektionsprojekt och få även den mest förhärdade sektionsledare att tappa sugen.

Sektionerna, och sektionsledarna, har så länge de funnits samlat amatörer kring deras specialintressen och därmed drivit på utvecklingen av olika delar av amatörastronomin. Men samtidigt som specialiseringen alltså har varit en verkande kraft, har den givit upphov till sina egna problem. I en tradition som den brittiska, vilken åtminstone är en faktor tio större än den svenska, kan även tämligen smala amatörsektioner upprätthålla kritisk massa år ut och år in, men här hos oss har det alltid, och med Wolks ord, funnits risk att aktivitetskurvan då och då skär x-axeln.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

R.I.P. Leonard Nimoy

c-spock

(Foto: Phil Harrington.)

Bild | Posted on by | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Astrokongresser och träffar under stjärnorna

Jag sitter på tåget på väg till Värmland Star Party 2015. Jag har varit på VSP två gånger tidigare, mycket intressanta observationsupplevelser har kombinerats med bra föredrag och kul samkväm med andra amatörer. Så mina förväntningar på den kommande helgens arrangemang är högt ställda.

Värmland Star Party är en gammal trotjänare i svensk amatörastronomi; 2015 års upplaga är årgång 25. Mariestadsträffen är ännu äldre, och Sagittariusträffen på Öland har också funnits med länge.

Dessutom har det funnits astrokongresser, organiserade av SUAA och SAAF; mer eller mindre organiserade tillställningar där man kunde klämma på teleskop, kolla på bokbord, lyssna på föredrag och framför allt träffa andra amatörastronomer. Ibland fick man till och med en namnbricka. Kongresserna var viktiga mötesplatser under 1960-, 1970- och 1980-talen men tycks på något vis ha ersatts av star parties.
namnbrickor

Från Astro

Från Astro


Star Parties och astrokongresser börjar alltså få en historia i svensk amatörastronomi, en historia som Johan och jag vill få hjälp att dokumentera. Vi tar därför mer än gärna emot era minnen från de star parties och astrokongresser ni besökt eller varit med att organisera; skriv några rader som en kommentar på detta inlägg eller maila oss här; har du bilder från stjärnträffar och astrokongresser vore det förstås superintressant!

Star Parties – eller Träff under stjärnorna, som var den term som både Mariestadsklubben och SAAF gärna använde för att beskriva de tillställningar som kombinerade astrokongressernas sociala och kommersiella sidor med observationer – hade som mycket annat i svensk amatörastronomi en amerikansk förebild. Stellafane, Riverside och Texas Star Party måste under lång tid ha framstått som lockade amerikanska förebilder via reportagen i Sky and Telescope innan Mariestadsklubbens Träff under stjärnorna, Ölands Sagittariusträffar och just Värmland Star Party satte igång. (Tidigt klagades det förresten från visst håll på att det blev lite trångt, lite väl många star parties i Sverige …) Sedan har de kompletterats med ytterliga arrangemang. Till dessa mer organiserade och storskaliga evenemang kan läggas mer informella star parties som förekom i till exempel Norrköpingsklubben under 1990-talet.

VSP 2013

VSP 2013


Från tidigt 1980-tal och framåt blev de här stjärnträffarna viktiga mötesplatser för svenska amatörer. Här kunde man umgås och observera tillsammans. Själv minns jag vilket intryck det gjorde på mig att besöka någon av de första Mariestadsträffarna i tidigt 1980-tal; det var första gången jag såg objekt av typen M13, M51 och M81 i stora teleskop, jag fick träffa Rune Fogelquist, Claes Tunälv sålde prylar, och teleskop av en dignitet jag bara sett på bild stod uppställda utanför Bifrostobservatoriet.

Träffarna var även viktiga för spridandet av det som var nytt, det senaste sena inom amatörastronomi. ATM, teleskopbyggarsubkulturen inom amatörastronomin, är en kultur med stundtals många innovationer och uppfinningar, och star parties har ibland varit ställen där idéer om nya monteringar, optiska lösningar och finurliga men billiga sätt att bygga teleskop spritts. Stjärnträffarna har varit en del av det kretslopp av tekniska nydaningar som är en del av ATM-kulturen. Amatörbyggare testar en ny lösning -> de åker på Stellafane eller Riverside-träffen och visar upp det hela -> det årliga reportaget i S&T från sagda träff eller i kolumnen ”Gleanings for ATMs” lyfter fram nymodigheten -> fler amatörer blir inspirerade att pröva idén och/eller kommersiella tillverkare tar upp idén. Så har det nog gått till ibland på den viktiga USA-scenen inom ATM.

Men även i Sverige var stjärnträffarna och astrokongresserna en arena där man kunde visa upp ny teknik. Ett exempel: Ivar Hamberg, denne pionjär inom dobsonteknologin, har i en intervju jag gjorde med honom berättat om mötet mellan gammal och ny teleskopteknik på någon av de första Träff under stjärnorna i Mariestad. Där, i tidigt 1980-tal, dök Hamberg upp med sitt ultraportabla och lätthanterliga Dobsonteleskop; på några minuter monterades ett teleskop med 40 cm apertur upp och sen gick det jättesnabbt att hitta på himlen, att jämföra medstora och tekniskt avancerade fast krångliga teleskop.

Ivar Hamberg med sitt dobsonteleskop på en av de första Mariestadsträffarna. Bild ur Astro.

Ivar Hamberg med sitt dobsonteleskop på en av de första Mariestadsträffarna. Bild ur Astro.


Kanske skall man inte polarisera för mycket mellan star parties och astrokongresser; de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite synd att vi inte har astrokongresser för tillfället i svensk amatörastronomi. Tvådagarsarrangemang dagtid i urbana miljöer (man behöver inte bil!) där man kan träffa andra amatörer, lyssna på föredrag, klämma på teleskop, shoppa av Astro Sweden, ha möten med SAAFs sektioner osv vore trevligt.

Därmed inte sagt att jag inte gillar stjärnträffar. Det är bara några timmar kvar tills jag anländer Lysvik, väderleksprognoserna ser lovande ut och jag har packat mitt reseteleskop, varma sockar och en pärm med variabelkartor …

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Cash is king

Cash is king heter det ju. Men det blir inte mycket till kungar kvar på våra svenska kontanter efter det att Riksbanken genomfört det kommande utbytet av sedlar. Vad värre är, tycker jag, försvinner även Linné och Polhem, kvar finns ingenting som representerar vetenskap, akademi och teknik på de sex sedlar som vi kommer ha i våra plånböcker framöver.

Trist, tycker jag, och börjar istället fundera över alternativa sedlar proppfulla med forskare, gärna astronomer, ja varför inte amatörastronomer till och med? Om jag blir envåldshärskare …

Min uppsättning sedlar (kriterier: framstående svensk amatörastronom som inte längre är i livet) blir då:

– Elis Dahlgren
– Nils Tamm
– Gunnar Darsenius
– Margareta Westlund
– Kjell Rynefors
– Jan Sandström

Amatörastronomi är ju en materialsport och för att i någon mån kompensera bristen på teleskopbyggare i listan kommer sedlarnas baksidor att prydas av följande:

– C8. Den klassiska, orangefärgade modellen.
– Unitron 3 tum, modell 145. Ännu en klassiker för oss som lusläste 60- och 70-talsårgångarna av Sky and Telescope.
– En eller ett par av Coulters billiga, stora, lättviktiga och snabba (f/4.5) speglar, till exempel 13 (254 dollars 1988) eller 17-tumsmodellen (590 dollars), billig massmarknadsoptik som hamnade i många hemmabyggen på 1980-talet.
– Televue Nagler 13 mm, introducerad 1980. Nu blev det möjligt att hantera den branta strålgången från snabba speglar och ändå få skarpa bilder med stort synfält. Dobsonrevolutionen var lika mycket en fråga om bättre okular som om själva monteringen och spegeltypen introducerad av Dobson.
– Kodak Technical Pan, TP 2415, hyprad. Klassikern som definierade höjdpunkten på kemiepoken i astrofoto.
– SBIG ST6. En klassiker bland CCDer för amatörer, introducerad 1992.

Fogelquist, Jerlov, Questar, Edmund Astroscan och så vidare och så vidare: det finns många namn och teleskop som jag var tvungen att försaka men som lika gärna hade kunnat komma med.

Hur ser dina sex sedlar ut?

Publicerat i Uncategorized | Märkt | 2 kommentarer

Tid för amatörastronomer

Torsdagen den 16 juni 1921 kalibrerade Wilhelm Norlind ett av sina ur. Norlind, en 25-årig amatörastronom och innehavare av observatoriet Uranienborg beläget vid föräldrahemmet i Barsebäckshamn, riktade strax före klockan ett på dagen sitt teleskop mot Köpenhamn, närmare bestämt stadens frihamn, konstruerad på 1890-talet. Det hände ofta att han observerade Köpenhamn, Malmö och andra platser med sitt teleskop; i Norlinds observationsjournaler finns ganska många anteckningar om hur skorstenar, hus och städers allmäna skyline såg ut genom teleskop på långt avstånd och vid olika väderlekar, hur hägringar påverkade bilderna och ibland fick det att se ut som om husen svävade fritt i luften. Men denna torsdag fanns det inga sådana meteorologiska eller estetiska intressen som gjorde att han riktade tuben horisonellt ut över Sundet i sydvästlig riktning. Där, tjugo kilometer bort på taket till det stora silopackhuset i Köpenhamns frihamn, fanns en tidkula, målet för hans blick.

Klockan 13h 00m 00s medeleuropeisk tid, det vill säga klockan 00h 00m 00s Greenwich Mean Time (före 1925 räknades GMT från mitt på dagen, inte mitt på natten), släpptes den tidkula som strax dessförinnan hissats upp på en stång. Anläggningen högst upp på silopackhuset i Köpenhamns frihamn var en av alla de installationer som med tidkulor, semaforer, flaggsignaler, kanonskott, ljussignaler och andra tekniker på en mängd orter, ofta i anslutning till hamnar, användes för att sprida noggrann tid under 1800- och 1900-talet. (Nautisk Årsbok 1916, s 54ff, förtecknar förresten ett stort antal sådana stationer för tidssignaler i anslutning till hamnar samt tillgängligheten av tidssignaler utsända från Stockholms observatorium via dryga dussintalet svenska telegrafstationer och även den då nya tekniken med tidssignaler via radio eller gnisttelegrafi som det kallades på 1910-talet.) Ombord på fartyg som lagt till i närheten av en sådan optisk tidssignal kunde man kalibrera fartygens kronometrar, detta viktiga redskap för navigation.

Köpenhamns frihamn,  silopackhuset till vänster, på vars tak tidkulan skymtas. Bild från Kristian Dahl, "Köpenhamns frihamn", Ord och Bild årgång 7, 1898, s 71-80.

Köpenhamns frihamn, silopackhuset till vänster, på vars tak tidkulan skymtas. Bild från Kristian Dahl, ”Köpenhamns frihamn”, Ord och Bild årgång 7, 1898, s 71-80.


När Norlind genom teleskopet såg kulan falla visade hans eget ur 12h 59m 13s. (Observationsjournal från Barsebäck, 16 juni 1921, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB.) Hans lokala ur var uppenbarligen inte helt perfekt ställt, men nu när han visste hur stor avvikelsen var blev det möjligt att reducera nyligen gjorda mätningar för att få bättre tidsbestämningar på sina observationer och förstås även ställa de lokala uren.

Det här var inte någon enstaka observation; Norlind la viss möda på att hålla observatoriet med en välkalibrerad och standardiserad tid, och man kan med hjälp av bevarade observationsjournaler följa hur han under åtminstone två årtionden såg till att observatoriets uppsättning av ur kontrollerades och justerades i relation till de standardinstitutioner som var källorna till en noggrann tid i det tidiga 1900-talet. Själva kalibreringen av hans ur var sista länken i en kronometrisk standardiseringskedja som började vid dåtidens professionella observatorier och där noggrann tid sedan förflyttades ut i samhället.

Uren var alltså en inte oväsentlig del av Uranienborgobservatoriets instrumentpark. En inventarieförteckning daterad 18 april 1935 förtecknar tre ur; det ur som användes vid den ovan beskrivna kalibreringen, Norlinds ”äldre fickur”, hade införskaffats för omkring 30 kronor 1904. (Journal ”Astronomiska observationer 3/5-10/9 1915, 28/10 1916, 18/2-2/7 1930, 30/5 1934-26/1 1935”, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB.)

Förutom observationer av tidkula jämförde Norlind sina klockors gång mot järnvägsur, solens meridianpassage och så småningom började han även använda tidssignaler förmedlade via radio (se bland annat ”Diarium 1935 30/8 – 1941 15/5”, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB, för hans användning av radiodistribuerade tidssignaler från Hamburg.)

Självklart hade Norlinds omsorg om urens gång ett praktiskt syfte. Vissa observationer kräver välkalibrerad tid för att bli meningsfull: värdet av en observation av en månockultation eller bestämningen av tidpunkten då en krater träder in i jordskuggan under en månförmörkelse minskar drastiskt ju sämre uppfattning man har om tiden.

Men förutom en sådan funktionalistisk förklaring som svar på frågan ”varför brydde sig amatörastronomen Wilhelm Norlind om att kalibrera sitt observatoriums klockor?” menar jag att det finns en annan dimension, en som mer en handlar om symbolik.

De professionella observatorierna var sedan flera hundra år tillbaka förknippade med ett precisionsethos. Det är lätt att glömma bort idag, efter ett 1900-tal som mest och kanske speciellt i allmänhetens och populärvetenskapens ögon förknippats med astrofysik och kosmologi, men under 1600-, 1700- och 1800-talen var det typiska astronomiska observatoriet sysselsatt med diverse standardiseringsprojekt, inte bara inom det kronometriska området. Astronomiska observatorier förknippades med den västerländska civilisationens höjdpunkter av precision, kalkylerbarhet, noggrannhet och detta blev också en del av astronomins samhällskontrakt: man levererade precision.

Och något liknande gäller också för vissa delar av amatörastronomin. Flera subkulturer inom amatörastronomin – men långt ifrån i alla! – värderar stor noggrannhet, förmågan att kontrollera minimala tekniska detaljer och att observera subtila himmelska fenomen med högsta precision; där är precisionen en del av amatörastronomens ethos. Det blir en hederssak att göra sitt bästa för att uppnå och upprätthålla en sådan precision.

Så jag tror inte enbart att det var för att kunna göra mätningar som Norlind lade tid på att upprätthålla hög precision bland sina urverk. Jag menar att det också ingick i hans föreställning av vad ett komplett astronomiskt observatorium förväntades prestera, något som i hans föreställningsvärld även gällde för ett amatörastronomiskt observatorium.

Man ser ibland detta precisionethos ta materiell form i amatörastronomiska observatorier. I en av Slottskogsobservatoriets observationspaviljonger kan man se välkalibrerade urverk som ger (eller åtminstone en gång i tiden gav) tiden med sekundprecision. Ett annat exempel är alla de amatörobservatorier som genom historien mycket noggrannt mätits in på topografiska kartan för att amatörastronomen skall kunna presentera de geografiska koordinaterna för observatoriet med sekundnoggrannhet (och ibland bättre).

Tack vare Fröken Ur, noggranna men samtidigt billiga armbandsklockor, tidsservrar via Internet, radiosynkade klockor och Google Maps och Google Earth så är sådana uppgifter om sekundnoggrann tid och geografisk position närmast en trivialitet idag. (Att uppnå större precision är däremot fortfarande inte trivialt, som det imponerande arbetet med tidsservern på Sandvreten visar, men det är ett ämne för en annan bloggpost.) Men under vissa delar av 1900-talet var det alltså annorlunda och Wilhelm Norlind var inte den enda amatören som vinnlade sig om noggrannhet och som såg symbolvärdet i den höga precisionen och la stor vikt vid att hålla koll på klockornas gång.

Därför är det inte konstigt att ett amatörastronomiskt standardverk som J.B. Sidgwick, Amateur Astronomer’s Handbook, utgiven 1955, ägnar ett helt kapitel åt tid, tidmätning, den personliga ekvationen hos observatören som observerar ett celest fenomen, klockor och hur man kalibrerar dem och så vidare. Sidgwick nämner inledningsvis kvartsur – som vi idag kan köpa för nästan ingenting – men konstaterar att de är ”of no more than theoretical interest to the average amateur” (s 489), de är för dyra.

Varje klocka vars gång, det vill säga hur fort det tappar eller ökar i tid, är känd kan användas som en observatorieklocka, skriver Sidgwick som konstaterar vidare (s 489):

It is of little importance that the clock is running fast or slow, provided that the rate is both uniform and known, and that checking of its uniformity can be carried out at regular intervals by means of time signals. The behaviour of the clock should be kept under constant supervision, the most convenient arrangement being to plot clock error against GMT at frequent intervals.

Sedan presenterar Sidgwick konkret hur amatören kan avgöra sin klockas gång via transitmetoder eller tidssignaler. BBC började sända tidssignaler 1924 (han nämner inte tidssignaler från tyska Nordeich eller Eiffeltornet). Dessa signaler är normalt korrekta inom 0.05 s, ”which is sufficient for most amateur and all civil purposes.” Fröken ur angavs till 0.5 sekunders. Därpå följer diskussioner om hur amatören avgör när något händer med hjälp av tidtagarur som jämförs med observatorieuret, ”eye and ear”-metoden som går ut på att man lyssnar till pendelurets tickande samtidigt som man observerar till exempel en ockultation, kronograf med flera metoder.

Vi har alltså här att göra med en idag närmast bortglömd amatörastronomisk praktik som exemplifieras av Norlinds arbete med att hålla klockorna på Uranienborgsobservatoriet i god form. Att den kunde hamna i fokus för amatören på ett sådant sätt att den nästan blev ett självändamål snarare än ett medel för att uppnå något observationellt mål (precis som teleskopbyggande), antyds av en passage i B.L. Souther, ”A precision clock”, Amateur telescope making: advanced (book two)(1959):

But why does the amateur astronomer need any special kind of clock? Why make one? This is much the same kind of question that the rank outsider often asks the telescope maker when he discovers him apparently making telescopes which he often does not half use. The clock enthusiast is said to be an even worse afflicted specimen of the genus homo than the ”telescope nut” (difficult to believe). Largely, he gets his fun from making his clock perform. This becomes a fascination if not an obsession. A fine run of a month, with only a slight variation, gladdens his heart and wreathes him in smiles – though he is never satisfied and, exactly like the T.N. who always want a bigger, better mirror, he always strains and strives to get a closer run. But anything you think is fun, is. Nobody can go behind that axiom.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Lösning bildgåta 7

I en tidigare bloggpost om August Mattson, Enslingen på Bockön, nämnde jag i förbifarten att Mattson var känd på bygden för att bland annat kunna navigera rakt igenom skogen endast med hjälp av en klocka och solen eller månen. Kanske hade han lärt sig denna färdighet genom att läsa den artikel som bildgåtan är hämtad ifrån. Det handlar nämligen om navigation, närmare bestämt om hur man tar ut nord-syd-linjen med hjälp av just en klocka och solen eller månen.

Artikeln publicerades 1917 i Sveriges första amatörastronomiska tidskrift – Meddelanden från Skansens observatorium (1917-18). Själva observatoriet hade tillkommit 1910 genom en donation av den berömda arkitekten Ferdinand Boberg och några av hans vänner. Från 1915 hade amanuens Karl Modin anställts som föreståndare, med den huvudsakliga uppgiften att två gånger i veckan visa stjärnhimlen för allmänheten. Men Modin ville mer än så. Han försökte även använda observatoriet som bas för att väcka intresset för amatörastronomin, och faktum är att han var den svenska traditionens första röst i offentligheten.

Sidhuvudet för Modins skriftserie.

Sidhuvudet för Modins skriftserie.

Den lilla skriften kom ut en gång i månaden och innehöll en eller två artiklar, den ena av mer populärvetenskaplig karaktär, den andra mer praktiskt orienterad, liksom en del notiser och uppgifter om den aktuella stjärnhimlen. Efter bara något år hade han 600 prenumeranter. Trots detta gick ekonomin inte ihop och i slutet av 1918 lades tidskriften ner.

Underlag till bildgåtan har hämtats från en artikel som livgardisten Bolivar Adlercreutz (1886-1962) publicerade i Meddelanden 1917. Uppslaget säger han sig ha fått då en vän inom det militära frågat om hur man kan använda månen för att bestämma väderstrecken, något som vid tiden nämndes, men inte utreddes närmare, i ”soldatinstruktionerna”. Adlercreutz börjar med frågan om hur man kan använda solen för att ta ut nord och syd:

Man har blott att rikta timvisaren å ett vanligt fickur mot solskivan och därefter halvera samma visares vinkelavstånd till kl. 12. Nord-sydlinjen blir då densamma som den halverade linjen […].

Han förklarar inte detta närmare, men det har förstås att göra med att solen flyttar sig 15 grader i timmen. Är klockan exempelvis 6 på eftermiddagen vet vi att solen har rört sig 6 x 15 = 90 grader sedan 12-slaget. Riktar vi nu timvisaren mot solen och tänker oss urtavlan som en gradskiva har vi söder 90 grader moturs räknat från timstrecken för klockan 6, det vill säga i förlängningen av timstrecket för klockan 3. (Resonemanget förutsätter svensk normaltid.)

Att navigera med hjälp av månen är svårare, och det är här bildgåtans figur aktualiseras. Den används nattetid för att avgöra var under horisonten solen befinner sig, så att man sedan kan ta ut nord-sydlinjen enligt ovan angiven modell. Så här förklarar Adlercreutz:

Fickuret placeras över bildens urtavla. Timvisaren riktas mot figurens sol och den månface, som mest överensstämmer med månen på himlen riktas mot denna senare [det vill säga mot månen]. Den linje som halverar vinkelavståndet mellan timvisare och klockans 12-streck, anger då Nord-Syd-linjen.

Adlercreutz menar att man i samband med full- eller halvmåne som bäst kan uppnå 15 graders noggrannhet med denna metod, men att man vid andra faser får räkna med ett fel på runt 30 grader.

nnn

Adlercreutz figur. (I bilden jag la ut tidigare hade jag retuscherat bort Nord-Syd-pilen.)

Som aktiv amatörastronom är det väl sällan man har anledning att praktisera metoder som dessa. Även om vi befinner oss på en ny plats så tror jag att det flesta av oss, efter en snabb blick upp på himlen, och utan att ens kontrollera med polstjärnan, grovt kan ta ut väderstrecken. Vi vet helt enkelt var saker och ting står på himlen för tillfället. Men detta är förstås inte en allmän kompetens. Jag brukar fråga mina studenter om detta, och de flesta har inte en aning om att himlakropparna kulminerar i söder, eller ens att de kommer upp i öster och går ner i väster. Och i det fall de har en aning, har det aldrig tänkt på att dessa kunskaper kan användas för att på ett ungefär ta ut väderstrecken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 2 kommentarer

När amatörobservatorier var ovanliga

I vår kommer arbetet i projektet bland annat att handla om att skriva om amatörastronomiska observatorier. Johan skriver om klubbobservatorier, medan det fallit på min lott att skriva om observatorier konstruerade och drivna av enstaka amatörer.

Två av de observatorier jag kommer behandla och för vilka det finns mycket god tillgång till arkivmaterial – observationsjournaler, fotografier, brev, klippsamlingar och annat opublicerat material – är Nils Tamms och Wilhelm Norlinds observatorier; de utgör de äldre fallstudierna och kommer att kompletteras med mer moderna observatorier.

Några av Wilhelm Norlinds bevarade observationsjournaler

Några av Wilhelm Norlinds bevarade observationsjournaler

Norlinds observatorium figurerar förresten i en matrikel över världens observatorier och astronomer, framtagen och publicerad på uppdrag av IAU, den Internationella Astronomiska Unionen: Fernand Rigaux, Les observatoires astronomiques et les astronomes (Bruxelles, 1959). Att bläddra i den (samt IAU-förteckningen framtagen av Stroobant (1931) och Mabel Sterns, Directory of astronomical observatories in the United States (1947)) visar hur astronomin förändrats sedan 1900-talets första hälft: de professionella observatorierna har blivit fler, de har större instrument, de är allt oftare internationella mångnationella samarbeten, ligger allt oftare långt bort från städer.

Dessutom upptas även amatörobservatorier i dessa äldre förteckningar.

I IAU-matrikeln från 1959 förtecknas för svensk del sju amatörobservatorier: Wilhelm Norlinds observatorium, Barsebäckshamn, O.A. Wibergs i Borggård, Finspång, A.T. Hellbergs observatorium, Malmö, Gunnar Darsenius observatorium i Säve, Bertil Berggrens observatorium på Ven, Emil Jerlovs observatorium, Skogstorp, Vittsjö, Åke Odelbergs, Åkesta Gård, Västerås.

Att IAU har med amatörobservatorier i en förteckning över världens alla observatorier speglar, tror jag, att de var relativt sällsynta under 1900-talets första hälft. Så pass sällsynta att de ansågs anmärkningsvärda och dessutom möjliga att förteckna.

En annan observation är att antalet svenska amatörobservatorier i förteckningen är just sju stycken. Möjligen är detta en indikation på hög eller åtminstone en inte helt försumbar aktivitet bland svensk amatörastronomi relativt andra länder vid mitten av 1900-talet, men en sådan tolkning får anstå tills jag faktiskt räknat mängden amatörobservatorier i andra länder i IAU:s förteckning. Och det är, menar jag, oklart vad en sådan statistik egentligen skulle säga; jag har nämligen en känsla av att insamlingen av data inte är homogen för de olika länderna, så frågan är vad en rent kvantitativ jämförelse av antalet amatörobservatorier egentligen säger om nivån på den amatörastronomiska verksamheten i länderna.

Ytterligare en observation rör A.T. Hellbergs observatorium i Malmö. Det är det enda av de sju observatorierna i förteckningen som inte dykt upp i mina tidigare undersökningar. Av förteckningen framgår att Hellberg arbetade med solobservationer. Är det någon som känner till något mer om Hellberg?

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 3 kommentarer