Publicerat: Om kometer och informationsflöden

Det tog sin tid men nu kan jag tillslut meddela att min första projektartikel är publicerad. Ni som har följt bloggen minns att jag för ett par år sedan skrev en del inlägg om kometer och amatörbaserad kometastronomi. Detta var ett led i arbetet med ett längre bokkapitel på samma tema. Ett av kapitlets huvudteman rör de informationsflöden som kometastronomin aktualiserar, och det är detta som jag lyft ut och gjort en artikel av.

Artikeln är publicerad i Journal of Astronomical History and Heritage, redigerad av astronomihistorikern Wayne Orchiston. Tidskriften har ett bredare anslag än den tämligen inomvetenskapliga Journal for History of Astronomy, och den publicerar dessutom med ’open access’, det vill säga man måste inte prenumerera på tidskriften för att läsa artiklarna.

Tidskriftens alla volymer finns att läsa här: Journal of Astronomical History and Heritage, och en direktlänk till min artikel här: Follow the information.

Skärmklipp

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 4 kommentarer

Ett dagsverke på Mount Lahall

Vad är ett amatörobservatorium? Detta är den övergripande frågan för det sista kapitlet i vår bok, och vi försöker tackla den genom att studera ett urval observatorier av olika typer lite närmare. Ett avsnitt handlar till exempel om Lahallsobservatoriet som sedan 1983 drivs av Göteborgs astronomiska klubb.

Genom det välsorterade arkivet vid Slottsskogsobservatoriet, vilket också rymmer klubbens kontor, har jag med ganska hög upplösning kunnat återskapa Lahallsobservatoriets historia. Men under tiden jag har jobbat med avsnittet har jag ändå känt att det glappat lite — trots att jag bor i Göteborg och sedan länge är medlem i klubben har jag aldrig besökt anläggningen. För att råda bot på detta tog jag för en tid sedan kontakt med observatorieföreståndaren Göran Kajler och vi kom överens om att jag skulle följa med till observatoriet i samband med klubbens stundande fixardagar.

Göran plockade upp mig i lördags morse på Centralstationen och tillsammans åkte vi ut till Lahall, en knapp halvtimmes bilresa sydost om Göteborg. När vi parkerade nedanför den skogsbevuxna bergstoppen — Mount Lahall på intern jargong — fanns det inget som avslöjade att stigen som öppnade sig vid vägkanten leder fram till ett observatorium.

cc

I historien om Lahall spelar dessutom själva stigen en central roll. Det har aldrig funnits en farbar väg upp till toppen utan blott en smal skogsstig som slingrar sig fram över stock och sten. En konsekvens av detta var att när observatoriet byggdes fick allt material, varenda planka, mursten och cementsäck, bäras den 250 metrarna uppför berget. Det låter inte så märkvärdigt när man läser om det, men när jag och Göran går uppför stigen blir jag mer och mer imponerad för varje höjdmeter vi lägger under oss.

WP_20150627_176

Väl uppe på toppen dyker plötsligt observatoriet upp ur grönskan. Färgsättningen med gröna väggar och vit kupol gör att det smälter in bra i bakgrunden. Det märks också att det gått några år sedan observatoriet byggdes — träden runtomkring har på sina håll börjat skymma sikten.

WP_20150627_175

Observatoriebygget påbörjades 1979. I de mest optimistiska prognoserna beräknade man byggtiden till något halvår men det visade sig i själva verket ta fem år att slutföra, mycket på grund av den synnerligen besvärliga logistiken. Ivar Hamberg hade gjort ritningarna och fungerade också som projektledare under bygget. Enligt bokföringen lade medlemmarna ner drygt sjutusen arbetstimmar. Alla som gjorde mer än en procent av dessa har fått sitt namn förevigat på en plakett i observatoriet.

WP_20150627_173

Observatoriet har formen av en rund silo och är drygt fem meter i diameter. Bottenvåningen rymmer ett litet kontor, liksom en försvarlig pir som förankrar teleskopet på våningen ovanför i berget. En smal trappa leder upp i kupolen. Hela övervåningens kupolkonstruktion är byggs som en sorts karusell. Sex hjul sitter fastbultade i murväggarna och ovanpå dessa vilar en rund kupolring ovanpå vilken själva kupolen är rest. Kupolen kan därmed vridas 360 grader, detta förstås för att spalten som öppnar mot himlen ska kunna riktas åt olika håll. Under bygget konstruerades ringen och andra delar till kupolen dels i klubbhuset i Västra Frölunda och dels i en slöjdsal i Mölndal. Det berättas att man under några sommarmånader lånade ihop varenda skruvtving som fanns att uppbringa vid Mölndals skolor för att forma och limma spanten som bär upp kupolen.

WP_20150627_169Mitt i kupolen huserar förstås huvudinstrumentet. Goto-refraktorn köpes in redan 1973 (jag har skrivit om omständigheterna kring denna affär här). Därefter låg den nedpackad i ett förråd på Chalmers under många år innan den kunde baxas uppför backen till den nya boningen på Lahall. Fortfarande är det en imponerande pjäs (det är Göran som står vid instrumentet på bilden nedan). Öppningen är på 15 cm, och den kom med mekanisk drivning (medels ett lod i stativet), en astrograf, ett litet spektroskop och diverse annan kringutrustning.

WP_20150627_002

Mitt besök vid Lahall föranleddes inte bara av att jag ville se anläggningen. För att bilda mig en uppfattning om verksamheten ville jag också kika lite i de loggböcker som förvaras vid observatoriet. Bokhållningen är, så när som på något borttappat år på mitten, komplett och ger en god bild av vad man ägnat sig åt under åren. Första posten antecknades förstås i samband med ‘First light’ i juli 1983.

WP_20150627_043

När teleskopet var injusterat framåt hösten samma år påbörjades mer regelrätta observationer, framförallt av solen, planeterna och de populäraste Messier-objekten. Då och då hade man visningar för mindre grupper, men dessa verkar aldrig ha blivit någon huvudsak.

WP_20150627_059

Med tiden kompletterades refraktorn med flera dobsonteleskop för mer aperturkrävande observationer. När Magnus Lindhe till exempel lyckades få en första skymt av komet Halley från Lahall den 22 september 1985 använde han ett 33 cm dobsonteleskop. Först i december var kometen tillräckligt ljusstark för att också synas i refraktorn.

WP_20150627_074

Mina uppgifter å yrkes vägnar var snabbt avklarade varpå jag själv pliktade några timmar på berget. Bland annat fick jag äran att dammtorka den gamla refraktorn. Kändes som en passande avslutning på besöket.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Göran, som både möjliggjorde besöket, guidade mig runt på observatoriet och dessutom gav mig tillgång till den dokumentation jag behövde.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 4 kommentarer

Statens blickar mot amatörforskningen

Vad är det svenska staten tycker är intressant i amatörforskningen under 1900-talet? På en individnivå kan man peka på att universitetsprofessorer, som ju är statstjänstemän, då och då samarbetar med amatörastronomer och dito botaniker och geologer. På institutions- och organisationsnivå kan man peka på exempelvis Artdatabanken, som bygger upp system för att samla in, systematisera och tillhandahålla amatörers fynd i skog och mark. Men om man lyfter blicken ytterligare en nivå, vad hittar man då?

Frågan kan angripas på flera sätt. Ett sätt skulle kunna vara att se på hur riksdag och regering hanterar och diskuterar amatörforskares insatser. Ett annat sätt har möjliggjorts den senaste tiden, sedan Statens offentliga utredningar 1922-1996 blivit tillgängliga i maskinläsbar form. Dels är varje enskild utredning möjlig att ladda ner från KB och det är möjligt att söka inne i texten via pdf-läsarens sökfunktion. Men användbarheten har ökat kraftigt sedan man fått möjligheten att söka efter ett begrepp i hela mängden utredningar samtidigt. Hur detta kommit till är intressant i sig, ett spontant framväxande samarbete mellan Kungliga biblioteket och Christopher Kullenberg. Jag tänker mig att man skulle kunna se på den samlade mängden av Statens offentliga utredningar som ett slags avbildning av 1900-talets statsanknutna expertiskår. Sökningar i denna SOUrymd har nu, tack vare de verktyg som KB och Christopher Kullenberg tagit fram, blivit möjliga att genomföra.

Låt oss ta den samlade textmassan av Statens offentliga utredningar som ett uttryck för Staten och dess Expertis. Det är inte det enda uttrycket för vad Staten och Expertisen vill med amatörer under nittonhundratalet, men det kanske ger vissa indikationer. Dessutom bidrar en undersökning av denna textmängd till att ringa in olika betydelser och användningar av amatörbegreppet.

En sökning på amatör.*, för att fånga olika böjningar av amatörbegreppet, ger ganska många träffar. Återstår att sortera ut de som har med olika vetenskaper att göra.

Merparten är inte relevanta här, de handlar om kultur (amatörteater, amatörfilmare, amatörmålare, amatörmusiker och så vidare), sport som amatörboxare (ägnas en helt egen utredning) och amatörridsport. Vidare talar Offentlig förevisning av djur (SOU 1957:38) om ”amatörillusionister”. Några är träffar som handlar om den andra betydelsen av begreppet amatör, att något är amatörmässigt i betydelsen klantigt skött. En utredning från 1935 talar sålunda om den ”amatörmässighet, varmed även så ömtåliga förhållanden behandlas”. Samma användning av amatörbegreppet återfinns i den stora livsmedelstekniska utredningen (SOU 1945:6) som talar om den ”amatörmässigt tillagade föda, som nu dominerar i kosthållet”, en typ av livsmedelshantering som icke var önskvärd i det moderna Sverige liksom en utredning om elektriska anläggningar från 1966 talar om ”amatörmässig” och i en utredning om konsumentskydd på låsområdet (vissa utredningar tar sig an riktigt tunga samhällsproblem, andra är mer närsynta) från 1975 figurerar ”amatörtjuvarna”; på samma tematik talar 1971 års snatteriutredning om personer som är ”amatörmässiga i tillvägagångssättet”.

En annan tids hemskheter indikeras av de ganska många träffar på ordet amatör som förekommer i Betänkande i abortfrågan (SOU 1944:51). Vi återfinner även amatörbegreppet i Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m. (SOU 1949:4) som bland annat talar om ”amatörmässigt prostituerade” (vilket väl borde utgöra en självmotsägelse?!).

Några är träffar i områden som angränsar till de amatörer som vi är på jakt efter, nämligen amatörer i de hobbyistmiljöer som varit en del av teknikintresset under 1900-talet: amatörradio, amatörfoto, amatörflygare, amatörjärnvägar. Och amatörfiske, som förekommer ganska ofta, kanske kan föras hit, liksom amatörer inom trädgårdsodlingen och svampplockning. Inte sällan återfinns amatörbegreppet i diverse skattetekniska sammanhang; en utredning om Reformerad mervärdesskatt m.m. från 1989 lägger till exempel visst krut på att utröna hur pass skattepliktiga amatörbyggda fordon är (gissa!). Ytterligare teknikamatörism finns i Innovationer för Sverige (SOU 1993:84) som på något ställe skriver om amatöruppfinnare.

Slutligen har vi de träffar som verkligen handlar om amatörer inom olika vetenskapsområden. Låt oss se lite närmare på dem.

Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning samt uppgifter för det allmänna naturskyddets verksamhet, SOU 1935:26, diskuterar amatörbotanisters verksamhet i Abisko nationalpark. Amatörbotanisterna dyker återigen upp i två utredningar från Naturvetenskapliga forskningskommitten: SOU 1945:48 och 1946:77

Utredningen om De botaniska trädgårdarnas verksamhet och finansiering (SOU 1988:68) nämner amatörer på ett flertal ställen. Ny gruvlag (SOU 1969:10) diskuterar amatörgeologer, liksom Malm – jord – vatten (SOU 1971:17) som diskuterar olika slags malmprospekterare i Sverige. En kategori utgörs av enskilda individer (s 73):

Flertalet av enskilda malmletare är amatörer med begränsade ekonomiska resurser. Undersökningarna har vetenskapligt och tekniskt sett mycket ojämn kvalitet och sträcker sig sällan utöver enkla lokaliseringsförsök. Endast undantagsvis har sådana malmletare fått ekonomiskt lönande utbyte av sin verksamhet.

Dessa amatörgeologer återkommer sedan i Ny minerallagstiftning (SOU 1986:53 som bland annat hade att väga planerna på en utökad rapporteringsskyldighet inom mineralprospekteringen mot risken att amatörprospekterarnas verksamhet (som utredningen tycks ha sett som samhällsnyttig) skulle minska om en sådan skyldighet även kom att gälla för amatörerna.

Amatörforskare inom historiefältet dyker bland annat upp i en arkivutredning från 1987, Arkiv för individ och miljö (SOU 1987:38):

När man nämner ordet forskning i arkivssammanhang utan att närmare ange vad som avses med ordet, är det ofta den akademiska forskningen man tänker på. Ändå besöker numera andra forskargrupper arkiven och utnyttjar deras material och tjänster i långt högre grad än vad som sker från universitetsforskarnas sida. I första hand gäller det forskare som arbetar med genealogiska spörsmål, vad man i dagligt tal kallar släktforskare. Men under senare år har släktforskningen nästan utvecklats till vad som skulle kunna kallas en ny folkrörelse. Till detta har ett stort antal kurser landet runt om hur man använder vårt arkivmaterial bidragit. Landet har fått en kår kunniga amatörforskare som inte bara intresserar sig för genealogiska data utan försöker använda en rad olika källmaterial för att sätta in sina anfäder i deras historiska miljö. Därmed kommer nya arkivmaterial till användning. Detta gäller inte minst de individrelaterade materialen, som naturligtvis kan bli mycket intressanta for denna forskargrupp framöver. (s 13)

Ytterligare en arkivutredning behandlar amatörforskarna, Öppenhet och minne: Arkivens roll i samhället (SOU 1988:11). Amatörerna dyker upp på ett antal ställen, bland annat skriver man:

Den bredare folkliga forskningen eller den s.k. amatörforskningen har ökat avsevärt under 1970- och 1980-talen. Som exempel på sådan forskning kan nämnas viss lokalhistorisk forskning, släktforskning och järnvägsforskning. Det finns stora skillnader mellan olika forskare i metod, forskningens omfattning m.m. I vissa fall används delvis vetenskaplig metodik.

Samma släktforskare, amatörhistoriker och andra anhängare till ”Gräv där du står”-rörelsen dyker upp i Folkbibliotek i Sverige (SOU 1984:23).

Amatörastronomi förekommer i Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning (SOU 1945:5). I betänkandets bilaga V, s 359ff, finns ett förslag till handbokssamling för fartyg, böcker som sjömännen bör kunna ha tillgängliga till sjöss för sin bildnings skull. Bland böcker inom utbildning, språk, geografi, samhällskunskap, teknologi, ekonomi, medicin med mera återfinns under rubriken ”Naturvetenskap” två böcker. Den ena är Nils Tamm och Åke Wallenquist, Amatörastronomen, den andra A. Ångströms Meteorologi.

Den huvudsakliga förekomsten av amatörforskning i SOUrymden kommer dock i slutet av 1970-talet, då amatörastronomi och flera andra slags amatörforskare figurerar i Forskning i kontakt med samhället (SOU 1977:55). Detta är en expertbilaga till 1977 års stora forskningspolitiska utredning och skrevs av Eric Dyring. Han diskuterar ett antal tidskrifter som ligger i gränsområdet mellan originalpublicering av vetenskapliga resultat och annan forskningsinformation med målgrupper som är både specialister och kvalificerade icke-specialister (s 18):

Flera av dessa tidskrifter satsar på kontakter med och sprider information till grupper av intresserade lekmän, utan att målsättningen därför är utpräglat populärvetenskaplig. De fungerar i flera fall också som en forskningens kontaktyta mot det växande antal amatörer som seriöst fördjupar sig i ämnen som geologi, astronomi, ornitologi etc.

I avsnittet om folkbildning diskuterar Dyring möjligheten ”att utnyttja studiecirkeln som en forskargrupp, där aktiva forskare och amatörer samverkar” och på sidan 36, i ett stycke om organisationer och föreningar, skriver utredningen

I detta sammanhang har det stigande antalet amatörforeningar som arbetar med att sprida kännedom om och stimulera intresset för ämnen som astronomi, geologi, biologi etc. en intressant roll. De skapar grogrund för direkta kontakter mellan forskare och amatörer/intresserade. Dessutom har de en viktig roll genom att de ofta vänder sig till ungdomen.

Ämnet återkommer på sidan 63, under rubriken barn och ungdom: ”Föreningslivet erbjuder i dag en ökad aktivitet kring vissa ämnesområden med anknytning till forskning. Det gäller amatörföreningar, som riktar sig även till ungdomar” och i utredningens avslutande rekommendationer lyfter Dyring fram att amatörverksamhet inom vetenskap bör stödjas och uppmuntras (sid 67):

Intresset för amatörverksamhet inom vissa forskningsområden – astronomi, geologi, biologi, historia (hembygdsforskning), arkeologi etc. – ökar starkt såväl enskilt som i föreningsformen. Många föreningar har också en omfattande ungdomsverksamhet. Amatörismen erbjuder allmänheten möjligheter att själva deltaga i forskningsarbete och få nära kontakter med den professionella forskningen. Denna typ av verksamhet sammanfaller med ett av målen för vår kulturpolitik och bör därför uppmuntras. Enskilda, grupper, föreningar och studieverksamhet som bedriver amatörforskning behöver resurser för att kunna etablera forskarkontakter, och den aktiva forskningen bör ges möjligheter att stimulera och stödja denna verksamhet.

[Inlägget publicerades även här.]

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Förgätmigej

Häromdagen skrotade jag runt i det lokala varvets loppishörna. Som vanligt vid dylika tillställningar var det fullt av märkliga ting. En hög med fuktskadade gamla böcker. Grammofonskivor med olika dansbandsorkestrar. En skohylla. En trasig docka. Och så vidare. I ett hörn fångades min blick av en rejäl bunt papper inknutna i en gammaldags papperssamlare. Ett gammalt herbarium. Jag knöt försiktigt upp snörningen och slog upp en sida på måfå. Förgätmigej, Myosiotis Palustris. Örten plockades 1927, det vill säga för nästan hundra år sedan, och jag kunde fortfarande tydligt se kronbladens blåa nyanser. Glöm mig inte, tänkte jag när jag cyklade hem med herbariet på pakethållaren.

WP_20150517_023

Väl hemma med fyndet kunde jag konstatera att botanikern – en för mig helt okänd Irene Andersson – under flera år lagt ner stor möda på sitt herbarium. De flesta växterna är plockade i trakten av Alingsås några somrar under andra halvan av 20-talet. Tidens tand har gått hårt åt en del av växterna, liksom de papper de är fästade på, men överlag är samlingen förvånansvärt välbevarad.

WP_20150517_010

Jag har inte kunskaper nog att bedöma det amatörbotaniska hantverket, men samlingen ter sig både kompetent och ambitiös. Växterna är nogsamt torkade — jag minns från ett eget försök i ungdomen att de gärna börjar mögla om man har för bråttom — och omsorgsfullt monterade på arken med för ändamålet avsedda tejpremsor. Pappret är av god kvalitet, vilket antyder att projektet var mer än ett hugskott. Det finns emellertid inget i samlingen som ger kontext till projektet. Vid tiden var det till exempel vanligt att skolungdom fick i hemläxa att göra ett herbarium över traktens växter, men om just detta exemplar har en sådan bakgrund går inte att avgöra. Handstilen på etiketterna ser dock inte ut som ett barns, vilket kanske talar för att det är en vuxen amatörbotaniker vi har att göra med.

När jag bläddrar igenom herbariet kan jag förstås inte låta blir att jämföra med amatörastronomernas observationsjournaler (Gustav har skrivit om dem här). Likheterna finns där. De är båda ett uttryck för en vetenskaplig kultur, vilket bland annat märks i upptagenheten med korrekt nomenklatur — på latin, om man är botaniker, eller med katalognummer om man är amatörastronom. Det syns också i bokföringen av tid och rum, även om amatörastronomen normalt är betydligt mer utförlig än Anderssons angivande av datum och växtställe. Båda visar dessutom prov på en vetenskapligt förankrad samlarkultur där amatören strävar efter att bocka av objekt från olika listor. Lätta objekt som smörblomman eller Andromedagalaxen klaras av först, ofta redan första dagen; svåra objekt tar längre tid och man kan  få vänta en hel livstid på de riktigt rara ärtorna. Samtidigt blir det tydligt att herbariet och observationsjournalen hör hemma i tämligen olikartade vetenskapliga kulturer: Anderssons herbarium är till skillnad från journalen inte kronologiskt ordnat, utan växterna är sorterade efter botanikens familjeindelningar. En annan skillnad är att herbariet representerar en vetenskap till synes helt befriad från teknologi, något som knappast är fallet med amatörernas journaler, vilka ständigt återkommer till teleskop, okular och kringutrustning.

Den mest påfallande skillnaden är emellertid själva växterna. De skänker herbariet en materialitet som observationsjournalen aldrig kommer i närheten av. Materialiteten förstärks i detta fall också av den historiska dimensionen. Anderssons Förgätmigej plockades bara någon månad efter att Charles Lindberg soloflög över Atlanten.

Men det finns också något lätt sorgligt över Anderssons herbarium. Inte för att det rymmer hundratals döda växter, utan för att det säger något om hur lätt amatörernas slutprodukter förfars. Trots att herbarier, liksom förstås amatörastronomernas observationsjournaler, vittnar om hundratals, ofta tusentals timmars hängiven verksamhet, är det bara i undantagsfall de bevaras till eftervärlden. De slängs vid vindsröjningar, flyttar eller bouppteckningar, de förstörs vid vattenläckor, bränder eller på grund av skadedjur. Någon enstaka gång hamnar de dock på en loppmarknad.

Avslutningsvis är det kanske på sin plats att möta Förgätmigejens appell — glöm mig inte — genom att återge ett knippe blomster från Anderssons herbarium. Det är inte valda med annan tanke än att arken är välbevarade och att jag tycker växterna är fina.

Grodpilört, Polygonum amphibium

WP_20150517_012

Vattenmåra, Galium palustre

WP_20150517_014

Smörblomma, Ranunculus acris

WP_20150517_016

 Nattviol, Habenaria bifolia.

WP_20150517_019

Penninggräs, Thlaspi arvense

WP_20150517_022

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Lennart Dahlmark

Det finns många anledningar till att hålla på med amatörastronomi. Man kan njuta av den sublima natthimlen och ta del av den naturupplevelse det innebär att med egna ögon se Saturnus ringar eller en nebulosas diffusa sken. Man kan fångas av utmaningen att se så många eller så ljussvaga djuprymdsobjekt som möjligt. Amatörastronomi är delvis en materialsport och teleskop- och observatoriebyggandet kan därför bli en passion i sig som ger många tillfällen till förkovran i optik, elektronik, mekanik. Man kan finna mening i att tillsammans med andra amatörastronomer följa föränderliga himlafenomenen – räkna solfläckar år efter år, observera variabla stjärnors och kometers föränderliga ljusstyrkor eller med teckningar och fotografier dokumentera meteorologiska fenomen på Mars och Jupiter – för att fylla på i de databanker som utgör en långsiktig dokumentation av det dynamiska himlavalvet. Och man kan försöka göra upptäckter av nya och tidigare okända himmelsfenomen. (Se vidare Gustav Holmberg, ”Passion istället för profession: Ideal och identitet i amatörastronomins historia från 1700-tal till 1900-tal” i Jenny-Leontine Olsson, Ylva Söderfeldt, Anna Ohlsson & Jonas Ellerström red., Utopin i vardagen: sinnen, kvinnor, idéer: en vänbok till Elisabeth Mansén.)

Lennart Dahlmark, som avled i slutet av februari i en ålder av 94 år, tillhörde den senare kategorin, de amatörer som gör upptäckter av tidigare okända himlakroppar. Han upptäckte ett stort antal tidigare okända variabla stjärnor med hjälp av ett uthålligt och ihärdigt patrullfotografiskt observationsprogram. Dahlmark fotograferade sedan slutet av 1960-talet regelbundet 33 zoner i Vintergatan med en uppsättning astrografer, egentillverkade kameror med brännvidder på omkring 300 mm. Han använde först 4×5-tums glasplåtar av typen Kodak 103aD och gulfilter, senare bytte han till hypersensibiliserad Kodak Technical Pan, en film som utgjorde den kemibaserade astrofotografiska epokens zenit; bättre än så blev det inte med kemifoto, och sedan tog CCD-teknologin över. Dessa moderna emulsioner med högre känslighet i det visuella våglängdsområdet än de äldre blåkänsliga plåtarna som användes i de tidigare fotografiska genommönstringarna under första hälften av 1900-talet gjorde det möjligt för Dahlmark att fånga upp variabler som helt enkelt varit för svaga för de storskaliga fackastronomiska patrullfotoprojekten vid observatorier som Harvard och Sonneberg. Dahlmarks plåtarkiv förvaras idag vid Centrum för vetenskapshistoria, K. Vetenskapsakademien.

Fotografierna analyserades med likaledes hemmabyggda stereo- och blinkkomparatorer, varvid stjärnor som förändrat sin ljusstyrka framträdde. I många fall var det fråga om tidigare kända variabla stjärnor, men i vissa var det alltså nyupptäckta objekt. Stjärnorna identifierades sedan i en mycket mödosam process – jämfört med vår tid då saker som positionsbestämning, kontroll gentemot kataloger av tidigare kända objekt, uppmätning av bilder och så vidare förenklats något oerhört av den digitala utvecklingen – som Dahlmark bland annat beskrivit i artikeln ”Hur man söker efter nya variabla stjärnor”, Astr. tids. nr 3 1993, s 125-133.

I en svit rapporter i variabelpublikationen International Bulletin of Variable Stars presenterades de gjorda upptäckterna och flöt i de allra flesta fall in i den tidens standardkatalog, GCVS. Vår tids standardkatalog över variabler, Variable Star Index förtecknar 414 Dahlmarkvariabler. De utgör ett högst påtagligt exempel på vad amatörastronomer kan åstadkomma genom långsiktigt och noggrant arbete. I sin dödsruna över Dahlmark skriver Per Olof Lindblad att Dahlmark utgör ett ”framstående exempel på vad skickliga och hängivna amatörer kan bidra med till vetenskapen.” (Dagens Nyheter, 5 april.) Jag kan inte annat än hålla med.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Om sektioner

Enligt Svenska akademins ordbok avser begreppet sektion ”avdelningar i vilka ett ämbetsverk l. ett företag l. en organisation l. dyl. är indelat resp. indelad (med hänsyn till olika arbetsuppgifter l. verksamhetsområden)”. I ett givet sammanhang — till exempel inom amatörastronomin — är alltså sektionen ett organisatoriskt uttryck för en specialisering av verksamheten.

Inom den svenska traditionen introducerades amatörsektionen som en organisatorisk enhet 1937 när Knut Lundmark i stadgarna för Astronomiska sällskapet Tycho Brahe slog fast att en av sällskapets uppgifter var ”upprättandet och ledandet av amatörsektioner såsom sammanhållande band mellan amatörerna inom ett visst astronomiskt kunskapsområde och med syfte att vidga amatörernas astronomiska insikter och främja deras astronomiska verksamhet” (Stadgar 1937, § 2g). Var Lundmark hämtade inspiration till formuleringen är oklart, men sannolikt fanns förebilden i de sektioner som danska Astronomisk selskab  hade drivit sedan starten 1916. (Danskarna hade i sin tur inspirerats av British Astronomical Association som sedan tillkomsten 1890 haft en mycket aktiv sektionsverksamhet.) Klart är i alla fall att efter några år hade Tycho Brahe-sällskapet aktiva sektioner för meteorer, variabla stjärnor och allmän amatörastronomi.

En mer ambitiös satsning gjordes när Svenska astronomiska sällskapet instiftade sina amatörsektioner 1960. Man nöjde sig här inte, som kollegorna i Lund, men några enstaka sektioner, utan försökte efter bästa förmåga efterlikna den bredd som fanns inom det brittiska sällskapet. På ett bräde startade man tio nya sektioner. Syftet var att på ett nationellt plan stötta, och i viss mån koordinera, amatörer med mer specialiserade intressen – spegelslipning, månobservationer och så vidare. Satsningen vann anslutning och under några år kom dessa sektioner att fungera som en sambandscentral för Sveriges mer avancerade amatörastronomer.

a

WP_20150316_003

Svenska astronomiska sällskapets sektioner 1960. Bilden från ”Amatörsektioner”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 41, 1960, s, 88.

xx

British Astronomical Associations sektioner 1960. Bilden från The Journal of the British Astronomical Association, vol. 70:8, 1960, omslag.

Men det skulle inte vara. Mot slutet av 60-talet började Sällskapets sektionsarbetet gå i stå. Sektionsledarna slutade en efter en samtidigt som amatörerna blev allt svårare att aktivera. Bakgrunden var framförallt att amatörastronomin så smått hade börjat organisera sig utanför Sällskapets regi och att amatörerna istället engagerade sig i någon av de många lokala astronomiföreningar som bildades under 60- och 70-talen. Dessutom fick amatörerna en egen paraplyorganisation när Scandinavian Union of Amateur Astronomers (SUAA) grundades 1972. I konkurrensen avsomnade Sällskapets sektioner helt.

I den nya Unionen fick sektionerna en mycket central position – i praktiken är det mer adekvat att tala om en union av sektioner, än om en union av skandinaviska amatörastronomer. Ambitionsnivån deklarerades redan i stadgarna där det heter att sektionerna ska ”samordna och leda den amatörastronomiska verksamheten, företrädesvis av observerande karaktär, samt att sammanställa och förmedla resultaten till sektionsmedlemmarna, SUAA samt vederbörliga internationella organ” (Stadgar, 1976, § 3). Detta var något annat än Svenska astronomiska sällskapets i huvudsak reaktiva sektioner; Unionens sektioner var åtminstone på pappret proaktiva, det vill säga, man försökte efter bästa förmåga att driva amatörerna framför sig. Inte minst den stadgade förankringen i internationella observatörsnätverk, och därmed i vetenskapliga protokoll, markerade allvaret i verksamheten.

ggg

SUAA:s sektioner 1978. Bilden från Scanam, vol. 7:3, 1978, s. 2.

Trots att SUAA måste betraktas som framgångsrik, mycket tack vare dess sektioner, överlevde Unionen bara i tio år. En tilltagande försvenskning av organisationen underminerade det skandinaviska upplägget och 1982 gjorde man slag i sak och omstöpte resterna av Unionen till helsvenska Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF). Parallellt ombildades några av sektionerna på svensk botten. Den höga ambitionsnivån vad gäller sektionsverksamheten behöll man, vilket bland annat kom till uttryck i att den citerade paragrafen från SUAA:s stadgar ordagrant återfinns i den nya organisationens stadgar (Stadgar 1982, § 3). Genom SAAF har sedan den nationella sektionsverksamheten förts vidare in i vår egen tid.

Det är ingen tvekan om att dessa sektioner — tillsammans med de sektioner som under åren drivits inom landets många lokala astronomiföreningar — har betytt mycket för utvecklingen av den svenska traditionen. Hade ATM-rörelse haft ett sådant genomslag i Sverige om vi inte haft spegelslipnings- och teleskopbyggarsektioner? Hade vi haft någon variabelastronomi att tala om, om det inte varit för de variabelsektioner som organiserat verksamheten allt sedan 60-talet? Antagligen inte.

Men sektionsverksamheten har inte bara varit en framgångssaga. Studerar man bevarade dokument är det helt klart att de också har varit en ständig källa till huvudvärk, inte minst för sektionsledarna. Ett exempel kan vi hämta från Bengt Wolk, för en tid ledare för SUAA:s Astrofotosektion. I ett nummer av sektionsbulletinen Scandinavian Astrophotographical Journal uttrycker han sin oro över vikande aktivitet, närmare bestämt är han bekymrad över brevinflödet.

Kurva.

Inkommande korrespondens till SUAA:s astrofotosektion. Figuren är ritat av Bengt Wolk och hämtat från Scandinavian Astrophographical Journal, nr 1, 1980, s. 2. Bulletinen finns bevarad i Göran Hasses arkiv.

Så här kommenterar Wolk figuren:

Ni frågar: – Vad är detta för något?
Jag svarar: – Detta är en sorts aktivitetskurva för APHS under ca. 7 månader!
Jag påstår: – Kurvan är lite orolig. Den kraftiga ökningen av koncept under november månads gång lär bero på enkäten i No:2. Borde det inte ha varit uppemot 35?
Jag frågar: – Trenden från januari ser oroande ut. Kommer linjen att skära ”x-axeln” i mars?

Exemplet kan lätt mångfaldigas. Svenska astronomiska sällskapets sektion för norrsken lyckas bara rekrytera två medlemmar – att det inte blev någon aktivitet att tala om säger sig själv. När Göran Hasse var ledare för SUAA:s kometsektion fick han under ett år bara ett enda brev till sektionen. När Ulf Danielsson och Jörgen Danielsson (de är inte släkt med varandra) startade en observationstävling i SAAF:s djuprymdssektion 1984, fick de bara en enda tävlande med sig. Och så vidare.

Grundproblemet är förstås den svenska traditionens ringa storlek. Låt oss säga att det vid en given tidpunkt finns tusen mer eller mindre aktiva amatörer. Hur många av dessa är tillräckligt intresserade av exempelvis kometer för att gå med i en kometsektion? Att döma av historiska medlemstal omkring 5 % eller 50 personer. Lås oss nu säga att dessa 50 går med i kometsektionen. Hur många kommer också att vara aktiva i sektionen, det vill säga skicka in observationer, bidra till sektionsbulletinen, skriva brev etcetera? Återigen att döma av historiska exempel fem eller i bästa fall tio personer.

Överlagrat på detta finns de olika sektionsområdenas speciella karaktär. Det är lättare att vara ledare för en solsektion när det är mycket aktivitet på solen i samband med solcykelns maximum än vid dess minimum. Det är lättare att aktivera medlemmarna i kometsektionen under ett år med flera ljusa kometer, än under de år då de bästa kometerna bara når magnitud 8. (Av liknande skäl går det också att förstå varför variabelsektionerna ända från 60-talet varit den mest stabila – på variabelhimlen finns det alltid intressanta objekt att observera.) Ytterligare en faktor i sammanhanget är förstås vädret. En vintersäsong då lågtrycken radar upp sig ute på Atlanten kan effektivt omöjliggöra det mest välplanerade sektionsprojekt och få även den mest förhärdade sektionsledare att tappa sugen.

Sektionerna, och sektionsledarna, har så länge de funnits samlat amatörer kring deras specialintressen och därmed drivit på utvecklingen av olika delar av amatörastronomin. Men samtidigt som specialiseringen alltså har varit en verkande kraft, har den givit upphov till sina egna problem. I en tradition som den brittiska, vilken åtminstone är en faktor tio större än den svenska, kan även tämligen smala amatörsektioner upprätthålla kritisk massa år ut och år in, men här hos oss har det alltid, och med Wolks ord, funnits risk att aktivitetskurvan då och då skär x-axeln.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

R.I.P. Leonard Nimoy

c-spock

(Foto: Phil Harrington.)

Bild | Posted on by | Märkt , , , | Lämna en kommentar