Som ett led i mitt arbete med att förstå astrofotografering i svensk amatörastronomi under nittonhundratalet gör jag en liten översikt över hur astrofoto behandlats i litteraturen. Jag tittar dels på handböcker, dels på tidskrifter.
Genom att se hur ett antal handböcker beskrivit astrofoto får man ett slags ramverk av etablerade tekniker i den internationella amatörastronomin som de som velat ge sig in på området kunnat ta till sig och hur detta förändrats över tid. Handbokskunskapen är, närmast per definition, en uppsättning väletablerade metoder som de amatörer som sökt upp handböckerna kunnat ta till sig. Det betyder ju inte att alla dessa tekniker har kommit till användning i den svenska amatörastronomin, men lägger så att säga upp ramarna för det breda kunskapsläget.
Tidskriftsmaterialet är av något annorlunda slag. Där finns förstås handledningar som visar hur man kan komma igång med astrofoto med beprövade metoder, men också de lite mer extrema exemplen: där presenteras nya och fortfarande relativt oprövade metoder; där finns också de riktiga stjärnorna på området. Vi som lusläste Astronomy och Sky and Telescope på 1980-talen kunde se de ofta fantastiska bilderna som amatörer som Bill Iburg, Hans Vehrenberg, Jean Dragesco och Jack Newton åstadkom. Den här typen av amatörer presterade bilder som var inspirationskällor för astrofotografer, men kanske snarare representerade ett svåruppnåeligt astrofotografiskt ideal än något som vem som helst kunde åstadkomma.
Med genomgången hoppas jag få en ökad insikt i hur man ser på astrofotots särart, jämfört med de visuella metoderna; vad man använde astrofoto till; vilka utmaningarna var för den amatör som ville fotografera stjärnhimlen; i förlängningen varför man hållit på med astrofoto.
Amatörastronomins historia 