Astrofoto i litteraturen: Mayall och Mayall, Skyshooting

Mayall, Robert Newton, och Margaret Walton Mayall, Skyshooting: hunting the stars with your camera (New York: Ronald Press, 1949) riktar sig inte bara till amatörastronomer utan även allmänt fotointresserade: ”to that great fraternity of amateur photographers who look for other fields to conquer” är det inledande mottot – man tänker sig tydligen att naturfotografer och liknande skall snedda in på astrofotoområdet.

Ett genomgående tema i boken är att man vill tona ned kraven som krävs för att komma igång; det räcker med enkla kameror och man behöver verkligen inget teleskop för att hålla på med astrofoto, är budskapet. Även med enkla kameror går det att fotografera stjärnhimlen.

Först introduceras fotografering med stillastående kamera för bilder där stjärnorna bildar spår, liksom fotografering av norrsken och meteorer. Man diskuterar hur långa stjärnspåren blir för olika kombinationer av deklination, brännvidd och exponeringstid, samt lämpliga exponeringstider och plåt- och filmsorter (det här var en tid när plåtar fortfarande användes ibland, vid sidan av film). Vissa av de nämnda plåt- och filmsorterna är sedan länge bortglömda – Plenachrome, Superplenachrome, Verichrome har jag aldrig hört talas om – medan andra levde vidare under årtionden som Panatomic och klassikern Tri-X.

Med enkla monteringar kan man fotografera stjärnhimlen.

Norrskenet diskuteras utifrån olika former som amatörfotografen kan dokumentera med sin vanliga kamera, helst en kamera med så snabb optik som möligt: ”f/6.3 or better; f/4.5 or better preferred” (s 30) – man märker att uppfattningen om vad som är snabb optik var något annat på 1940-talet. Meteorfoto presenteras med tips om de vanliga meteorsvärmarna.

Därpå kommer man in på kameramonteringar som följer himlen. Återigen är man fokuserad på att amatören skall kunna komma igång utan alltför mycket tekniskt krångel; enkla hemmabyggen är fullt möjliga att konstruera och använda. För den amatör som vill bygga mer komplicerade monteringar hänvisar paret Mayall istället till Ingalls Amateur telescope making. På den hemmabyggda monteringen placeras kameran, och även en enkel lådkamera som Kodak Brownie eller en ett hemmabygge räcker långt. Man föreslår att amatören försöker fotografera stjärnbilder och vintergatan med exponering på mellan 10 minuter och en timme.

Hemmabyggen figurerar ofta i Mayalls bok.

Därpå kommer kapitel som behandlar fotografering av stjärnhimlen för att dokumentera förändring: stjärnor som varierar i ljusstyrka eller kometer som dyker upp; såväl sökande efter nya kometer som att följa redan kända kometer är områden för amatören som fotograferar stjärnhimlen. Amatörens fotograferande kan träda i vetenskapens tjänst, inte konstigt med tanke på att astronomen Margaret Mayall tillhörde de delar av den amerikanska astronomin som samverkade med amatörer (och själv ledde AAVSO under lång tid).

Likaväl som dokumentation av förändring – variabler, kometer – så diskuterar boken även djuprymdsobjekt. I ett kapitel över stjärnhopar och nebulosor framställs dessa objekts märkliga former: ”Most of them are invisible to the eye and only your camera can see them in all their resplendent beauty. If you want pictorial subjects for your camera, clusters and nebulae will satisfy your fondest desire.” (s 77) En parad av sådana fina djuprymdsobjekt diskuteras: vad de är, hur de ser ut.

Och här lyfts även snabb specialoptik fram. Amatörbyggda Schmidtkameror med bländare på runt f/1.5 omnämns och presenteras med bilder tagna med väldigt korta exponeringstider. Dessa då relativt sällsynta fotografiska teleskop var förstås ouppnåeliga för de allra flesta amatörer, som fick hålla till godo med vanlig kameraoptik.

Djuprymdskapitlet visar att paret Mayalls syn på astrofoto inte enbart handlar om ett vetenskapligt ideal – inte bara att hitta novor, kometer och nya variabler, att följa och dokumentera dessa fotografiskt. De behandlar detta, men menar även att astrofoto har ett slags estetisk sida. För att anknyta till de olika amatörideal som vi diskuterar i projektet – och som jag bland annat publicerat i antologibidraget ”Passion istället för profession: ideal och identitet i amatörastronomins historia från 1700-tal till 1900-tal” – kan man säga att Mayalls bok skriver in amatörers astrofoto både i den Webbska och i den vetenskapligt/dokumenterande traditionen. Att astrofoto kan vara ett sätt att få syn på världsalltetets ”resplendent beauty” och att få en ökad förståelse från amatörens sida, snarare än att upptäcka något nytt, blir tydligt i kapitel om månfotografering. Här finns inga idéer om att amatören skall upptäcka något tidigare okänt på månytan utan att utforska redan kända landskap för att det är roande och spännande, det blir ett sätt för amatören att dokumentera sin tid vid teleskopet och under himlen. Att lära känna världsrymdens objektstyper genom att avbilda; förståelse genom fotografering.

Boken tipsar om månatlaser med vilka man ka ”study and name the various objects shown in your photographs.” (s 101) Fotografering av solen och planeterna med ett normalstort teleskop diskuteras också. Den del av boken som går igenom fotografering av olika slags himmelsobjekt rundas av med: ”Only on the photographic plate and film can the beaty and wonders of the universe be brought to human ken. We have outlined what there is in the sky – the rest is up to you. Good luck!” (s 117).

Därpå följer några kapitel med mer tekniska ämnesval. Här finns exempel på stereofoton samt ett kapitel behandlar plåtar, film och framkallare. Återigen finns här ett slags gör-det-själv-ideal; ”use any popular brands of films and plates. If you have a favorite brand, use it.” (s 121) Framkallning och kopiering behandlas på ett icke-elitistiskt vis, man siktar in sig på en tänkt läsekrets som är den normale amatörfotografen och amatörastronomen.

Ytterligare och mer tekniska kapitel behandlar monteringar med ”setting circles” och drivmekanismer, observatörens observationsjournaler samt listor över objekt lämpliga för fotografering.

Bokens icke-tekniska karaktär var något som Edward Halbach (som för övrigt är representerad som fotograf i boken) tryckte på i sin recension (Sky and Telescope, december 1949, s 38f), liksom den progression som finns i bokens upplägg – man börjar enkelt och lär sig mer och mer. Recensionen lyfter fram att paret Mayall skriver ”in a very informal style, almost devoid of mathematical formulae.” Halbach tar även upp vikten av att föra en loggbok över observationerna: ”The authors stress the importance of keeping good records, records that really make your photographs valuable to yourself and to astronomy, especially in the event the film might contain asteroids, novae, variables, or comets.” Både estetik och vetenskaplig dokumentation fick alltså ta plats i Mayalls bok.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Astrofoto i litteraturen: Mayall och Mayall, Skyshooting

  1. Hans Bengtsson skriver:

    En viktig bok för svenskt astrofoto var Robert Malmströms ”Astrofotografering” från 1983. Den behandlar vissa specialmetoder i detalj, exempelvis meteorfotografering med kamera med roterande slutare. Gavs ut på iNova.

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Malmströms bok har stått i min bokhylla sedan sent 1980-tal och står också på kö för denna serie av blogginlägg om astrofoto i litteraturen. Den är ett gott exempel på avancerad svensk amatörastronomi åren kring 1980; att han dessutom regelbundet lyckades få en del liknande material om avancerad amatörastronomisk observationskonst publicerad i G-P tillhör märkligheterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s