Solfläcksobservationer

Den senaste veckan har jag skrivit ett par sidor för vår bok om den amatörbaserade solfläcksastronomin. Detta tillhör dessvärre ett av flera områden som vi inte har möjlighet att gå djupare in på i projektet, så det blir just ett par sidor. Därutöver, och med tanke på att vintersolståndet är alldeles runt hörnet (22 december 00:03), kan det kanske vara befogat att också uppmärksamma saken här på bloggen.

Sett över hela 1900-talet kan solen inte sägas ha varit något huvudnummer för svenska amatörer, men det har ändå alltid funnits en lite grupp amatörer med intresse för saken. Fältets allmänna konjunktur tycks sedan ha följt solcyklerna.

En mer organiserad solastronomi tillskapades först 1960, när Svenska astronomiska sällskapet startade sin solsektion. Ett solfläcksmaximum hade passerats 1958 så trenden var i avtagande när man försökte engagera sällskapets amatörer för området. Under Algot Jenvalls och senare Gösta Gahms ledning lyckades man iallafall engagera ett tjugotal medlemmar. Till sektionens program hörde att räkna solfläckar och att göra detaljstudier av större grupper. Man hade också ambitionen att studera en eventuell relationen mellan solfläckscykeln och utvecklingen av årsringarna på träden, men detta verkar aldrig ha lockat medlemmarna. Hur verksamheten sedan utvecklades har jag just nu inga uppgifter om, men det verkar som att sektionen gick i stå mot slutet av 60-talet. (Det ska tilläggas att det i Sällskapets arkiv finns en hel dokumentmapp från solsektionen, men att jag av någon anledning har gått igenom den väldigt rapsodiskt.)

xxx

Kjell Rynefors (1948-1986)

Ny fart fick solfläcksobservationerna istället under 1970-talet, och då i anslutning till Scandinavian Union of Amateur Astronomers solsektion. Sektionen instiftades formellt 1974, då med norrmannen Kjell Inge Malde som ledare. Malde lämnade emellertid snart uppdraget och ersattes av Karin Nilsson, MARS:s sekreterare och tillika ledare för Malmö-sällskapets egen solsektion. Nilsson fortsatte arbetet fram till 1979 när Kjell Rynefors tog över spakarna. Rynefors hade varit en mycket aktiv solobservatör under gymnasieåren vid slutet av 60-talet, men hade sedan ägnat den mesta av sin tid åt sina universitetsstudier. Han hade förvisso fortsatt att observera under 70-talet, men han började engagerat sig på allvar igen först efter att han hade disputerat 1977 (i kemi). Under Rynefors ledning skulle solsektionen sedan bli en av SUAA:s mest aktiva, och han skulle dessutom driva verksamheten vidare in i Svensk amatörastronomisk förening. Här kvarstod han som sektionsledare fram till sin tragiska död i samband med en villabrand nyårsnatten 1986.

I huvudsak verkar Unionens sektion ha ärvt sitt program från Sällskapets solsektion. Beräkningar av de dagliga solfläckstalen var därvidlag en av sektionens huvuduppgifter. Medlemmarna räknade dagligen, eller iallafall så ofta som möjligt, fläckar och grupper och skickade sedan in sina observationer till sektionsledaren. Vederbörande sammanställde resultaten och beräknade sektionens så kallade Wolf-tal. Jag har inga uppgifter om att man vidarebefordrade observationerna till internationella sambandscentraler, men däremot använde man kontinuerligt de officiella Wolf-talen från observatoriet i Zürich för att kollationera sektionens resultat. Att döma av de många rapporter som publicerades i Scanam, var avvikelserna inte speciellt dramatiska. Resultatet var alltså gott, iallafall när inte vädret hade satt käppar i hjulen.

xxx

En jämförelse mellan sektionsresultaten och den officiella Zürich-talen. Figuren från Scanam, vol. 8:3, 1979, s. 12.

Som framgår av figuren nedan var aktiviteten inom sektionen dessutom ganska hög. Utvecklingen hade inte bara att göra med att man med tiden fick ordning på sina rutiner, utan hängde återigen ihop med solfläckscykeln. Ett aktivitetsminimum hade passerat i maj 1976 (jämför figuren ovan), och därefter hade aktiviteten, både på solen och bland observatörerna, ökat snabbt. Som framgår är det också ganska många amatörer engagerade. Nu ska det understrykas att SUAA var en Skandinavisk union så alla inblandade var förstås inte svenska. Under exempelvis 1980 gjordes 44 % av de drygt sextonhundra observationerna av finländare, 30 % av norrmän, och 26 % av svenskar.

xxx

Solfläcksobservationer rapporterade till SUAA:s solsektion. Siffran i de blå staplarna avser antalet observatörer. Alla uppgifter från sektionsledarnas rapporter publicerade i Scanam.

Vid sidan av det dagliga solfläckstalen var sektionens medlemmar, uppenbarligen pådrivna av Rynefors egna intressen, engagerade i detaljstudier av mer intressanta solfläcksgrupper. Även denna programpunkt hade man ärvt från Svenska astronomiska sällskapets solsektion, och kanske var det här Rynefors en gång hade lärt sig tekniken. Proceduren var ganska komplicerad. Man börjar med att medels solprojektion teckna av hela solytan. Detta var viktigt då det var enda sättet att få avstånd mellan olika grupper och dimensionerna på enskilda grupper rätt. Därefter använde man så kallade Stonyhurst-diagram för att addera heliografiska koordinater till skissen. När detta var gjort kunde man med hjälp av koordinaterna överföra konturerna av någon av de större grupperna, kraftigt förstorade, till ett nytt papper. Denna grundskiss använde man sedan för att med solfilter monterat och vid okularet, mejsla ut skissen i detalj. Detta var ett drygt arbete, menade Rynefors, en komplicerad grupp kunde ta upp till två timmar att teckna av. Själv gjorde han hundratals teckningar av denna karaktär.

xxx

Bild 3: Utvecklingen av en solfläcksgrupp tecknad av Kjell Rynefors vid slutet av 60-talet. Bilden är hämtad från Solkompendiet: En handbok för amatörastronomer utgiven av SUAA:s solsektion, 1981, s. 14. Den dåliga bildåtergivningen, som inte gör teckningarna rättvisa, beror på att bilden är klippt från en PDF:ad version a kompendiet.

Som framgår var Rynefors i första hand inte ute efter att göra konstfärdiga eller naturalistiska skisser. Detaljstudierna hade vetenskapliga ambitioner, och syftet var snarare att skissa på ett sätt som skulle möjliggöra analys av hur grupperna utvecklas under sin väg över solskivan. Han ger dem därför en mer schematisk karaktär, där han till exempel inte bryr sig om att skugga penumbran, halvskuggan runt de stora svarta fläckarna. Vem som helst som har försökt teckna av en solfläcksgrupp kan också konstatera att resultatet är enastående. Upplösningen och detaljrikedomen är inget mindre än imponerande, speciellt med tanke på att han observerat med en 60 mm refraktor i 50x.

Vad sektionen sedan gjorde av alla dessa teckningar är jag i skrivandets stund oklar över. Analyser, liksom en hel del teckningar, publicerades förvisso regelbundet i Scanam, och senare i Astro, men om de på något sätt kom forskningen till godo vet jag inte. Om någon som var med känner till något om saken, så är vederbörande välkommen att berätta mer i kommentarerna nedan. Det skulle också vara intressant att veta hur aktiviteten utvecklades när sektionen flyttade över till SAAF. Jag har indikationer på att den var fortsatt hög, åtminstone fram till Rynefors död, men jag har inga faktiska siffror att gå på.

Det kan också nämnas att SAAF enligt en uppgift på Astronet, har fått tillgång till en hel del av Rynefors teckningar. Jag hoppas förstås att åtminstone en del av dessa digitaliseras och tillgängliggörs på SAAF:s hemsida.

Med detta sagt vill jag önska alla läsare en Gott Vintersolstånd, liksom en God Jul och ett Gott Nytt År. Hoppas att tomten kommer med hårda paket och att vädergudarna bjuder på högtryck.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Solfläcksobservationer

  1. Thomas Karlsson skriver:

    SAAF har fått tillgång till Kjell Rynefors arkiv från solsektionen via hans fru Ingrid. Alla rapporter finns inskannade årsvis som PDF-dokument och finns på SAAF:s webserver, men verkar inte finnas länkade på sidan. Kanske något som borde göras. Förutom Kjells teckningar finns flera mycket fina teckningar från Ulf Danielsson, som var aktiv i sektionen under några år.

    Alla inrapporterade uppgifter om antalet fläckar och grupper dag för dag från alla sektionsmedlemmar som hittades i Kjells arkiv finns i digitaliserad form på SVO (http://var.astronet.se) under Solfläckar -> Sök Obsar.

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Tack för svaret Thomas. Det skulle ju vara fantastiskt om det gick att få tillgång till skisserna iallafall. Men det kanske går att ordna. Kul att ni fick med skisser av Danielsson också. Jag har sett några av hans alster i Scanam.

    Bra att veta också att alla obsarna nu ligger i SVO. Jag kollade runt lite där för några dagar sedan, men det gick inte avgöra om det var komplett eller inte. Men då låter det alltså som att samtliga SAAF:SS obsar ligger där.

  3. Thomas Karlsson skriver:

    Kolla med Johan Warell, det är han som fick materialet och gjort skanningen. Jag tror att allt material vi fick är skannat och digitaliserat, men hur komplett det materialet i sin tur är över hela sektionens verksamhet vet jag inte. Det material jag gått igenom rörde verksamheten1977-1983.

  4. Johan Kärnfelt skriver:

    Jag kollar med Johan. Tack igen.

  5. Ping: Om sektioner | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s