Månobservationer

Ibland är gränsen mellan arbete och fritid hårfin i vårt projekt. Som när jag observerat månen under den senaste månaden. Inspiration till detta tilltag fick jag när jag skrev om Bertil Berggrens månobservationer liksom om Svenska astronomiska sällskapets månsektion här på bloggen. Som djuprymdsamatör har jag mest svurit åt månen, och jag har, trots nu ganska många år bakom okularet, aldrig observerat den seriöst. Samtidigt har amatörastronomin sett många dedikerade månobservatörer, inte minst inom den brittiska traditionen. Hur kan det komma sig? Vad är det som fascinerar med månen? Som ett led i min amatörastronomiska kunskapsbildning, bestämde jag mig för att undersöka saken. Under de senaste månaderna har jag läst på samtidigt som jag gjort ett projekt av månen. Jag har då valt att observera den tidigare nämnda månsektionens programformationer, liksom kraterparet Aristarchos/Herodotus som Berggren ägnade så mycket tid. Nedan följer en observationsrapport.

WP_20140112_004

Månen fångad med handhållen mobilkamera.

Månsektionens ledare Per Olow Karlsson klagade på att många av speciellt de yngre medlemmarna hade undermålig utrustning. Jag har inte försökt återskapa dessa förhållande, utan använd ett 250 mm Sky-Watcher dobsonteleskop och ett Televue Nagler 3-6 zoom-okular. I 3 mm-läget ger denna kombination 400 gångers förstoring vilket så här långt har varit i överkant. 5 mm-läget för 240 gångers förstoring har emellertid visat sig fungera utmärkt. Med denna utrustning har jag nu observerat månen vid ett tiotal tillfällen. Förhållandena har varit allt från usla till strålande.

En första lärdom, och ett starkt argument för att göra månobservationer, är förstås att det finns något att observera även när månen är uppe. Trivialt sant, men för mig blev plötsligt de potentiella observationskvällarna betydligt fler, även en hopplös vinter som denna. Månen klarar både ljusföroreningar, lätta moln eller dis utan att de nämnvärt påverkar bildkvaliteten. Dessutom kan man observera redan innan det har blivit mörkt.

En andra lärdom är att vid månobservationer är det seeingen, snarare än transparensen, som är det avgörande. Det var egentligen ingen nyhet för mig, men tidigare hade jag inte riktigt insett vidden av det hela. Efter några kvällar med månen stod det emellertid helt klart vad Jörgen Danielssons menade när han i en artikel om djuprymdsastronomi talade om planet- och månobservatörer som ”seeingslavar”.

Därtill kommer en hel del andra erfarenheter vid okularet. Visst har jag observerat månen någon gång då och då, men bara som ett planlöst kikande. Med ett bestämt mål, i mitt fall sektionens programformationer, visade det sig redan första kvällen att månobservationer kräver ett visst mått av planering – den aktuella kvällen kunde jag lite snopet konstatera att alla formationerna på listan låg på fel sida terminatorn. Nästa försök gick bättre och hela Mare Imbrium, där flera av programformationerna återfinns, badade nu i solljus. Därmed blev det tillfälle att ta fram papper och penna.

Jag är sedan många år van att teckna vid okularet, men att teckna månformationer är något helt annat än de ljussvaga suddar jag brukar ägna mig åt. Rikedomen på detaljer ställer till exempel helt andra krav på teknik, upplösning och just seeing; dessutom skissar man inte som vid djuprymdsobservationer i negativ. Till detta kommer att solen rör sig fort sett från månytan och att skuggorna därmed hinner ändra sig märkbart innan man ens är halvvägs genom skissen. Inte alldeles enkelt alltså. Det underlättar att börja smått (vilket kanske förklarar varför Mons Piton var den mest observerade av sektionens formationer). 

Östra delen av Mare Imbrium.

Östra delen av Mare Imbrium skissad av författaren (D: 8, halv).

Ovan återges en skiss där jag försökt fånga den östra delen av Mare Imbrium. (En detaljerad karta över området finns här.) Området rymmer tre programformationer: kratern Aristillus, bergskedjan Montes Spitzbergensis och bergstoppen Mons Piton. Seeingen under den timme skissen tog att göra varierade mellan usel och ganska bra. En riktigt bra kväll så skulle framförallt Aristillus och Spetzbergen ha en hel del mer att berätta.

Medlemmar av Sällskapets månsektion uppmanades alltså att observera bland annat ovanstående formationer. Det ringa material som finns bevarat från sektionen har inte mycket att säga om syftet med det hela, men antydningsvis verkar man, med hjälp av skuggornas längd vid olika tidpunkter, ha försökt beräkna höjden på formationerna. För egen del har jag dock valt att stå över denna övning i trigonometri. Istället har jag gått vidare till Bertil Berggrens käpphäst, kraterparet Aristarchos/Herodotus.

Som jag skrivit om tidigare tyckte sig Berggren i området runt kraterparet se långsamma förändringar. Efter många års observationer av kraterparet kom han till slutsatsen att det torde finnas en tunn atmosfär på månen, och att ytnära dimmor tycks ‘rinna’ från mer höglänta Herodotus till låglänta Aristarchos. Jag blev förstås nyfiken på vad det var han såg och som fick honom att sluta sig till detta. Därför har jag nu också gjort en serie observationer, under varierande solhöjd, av området och kan då konstatera att rent visuellt ter sig Berggrens slutsats inte så avlägsen.

Aristachos och Herodotus.

Aristachos och Herodotus. Teckningen till vänster är gjort av Bertil Berggren 1945, de övriga av mig. Teckningen i mitten är gjord under dåliga förhållanden och då solen stod högt sett från lokal horisont (D: 15, nära full). Färgskillanden mellan kratrarna var påtaglig, även om jag inte såg de olivgröna nyanser som Berggren rapporterade om, och Valles Schöteri framträdde som en ormliknande spricka i marken. Teckningen till höger är gjord under hyfsade till goda förhållanden och då solen stod lågt från lokal horisont (D: 13, kommande). Som framgår fick jag liknande resultat som Berggren.

Som framgår av skisserna finns det en ljus strimma som tycks emanera vid sidan  av Herodotus och som fortsätter till Aristarchos. Jag har ännu inte haft förmånen att observera området under perfekta seeingförhållanden, så jag har inte kunnat avgöra vad Berggren menar när han skriver: ”I regel äro dessa strimmor diffusa och ge intryck av att sväva över ytan. I flera fall förefinnes emellertid ovedersägligen en svag ytstrimma ’under’ dem.” Det verkar framförallt ha varit detta som enligt Berggren skvallrade om en månatmosfär. Klart är iallafall att under olika belysningar, och faktiskt från timme till timme, skiftar strimman utseende; den växer, krymper, skiftar läge, förlängs, förkortas och delar upp sig. Inte så konstigt att Berggren tyckte sig se pågående en dynamisk process. 

Hur ska man då avrunda detta? Kanske genom att helt enkelt deklarera att månobservationer är betydligt intressantare — och svårare — än vad jag hade föreställt mig.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Månobservationer

  1. Björn M skriver:

    Månen är intressant! Månockultationer sätter ju också en ytterligare dimension till observerandet kring denna himlakropp. Har inte lyckats med någon strykande ockultation ännu, men väl några ”ordinära”. Även detta kan vara lite marigt i och med månens ljusstyrka bland annat.

    Hittade för övrigt Ivan Troengs ”Hur månen föddes för 11.800 år sedan” på ett antikvariat för någon månad sedan, där han presenterar ”Geologiska fakta och radioaktiva dateringar som stöder teorin att månen föddes ur Stilla Havet för ca 11.800 år sedan efter en kollision med en asteroid”. Kanske är det så att det finns en saklig bakrund till engelskans ”Lunatic”? 🙂

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Månockultationer har jag ringa erfarenhet av. Kan bara påminna mig att jag observerat en för några år sedan. Det skulle dock vara kul att observera en strykande okulation.

    Troëng har jag bara hört talas om i magnetterapisammanhang (se till exempel: http://www.pkjonas.se/2012/06/09/magnetisorens-nittioattonde-vinter/), men jag visste inte att han också har funderingar om månens uppkomst. Man undrar ju vilka konsekvenserna skulle vara om en asteroid stor nog att kasta ut månen från jorden, krockade med jorden. 🙂

  3. Dan Kiselman skriver:

    Troëngs bok har jag läst. Den var rätt snygg och borde ha funnit fler läsare. Som ett viktigt bevis för månens våldsamma födelse för 11800 år sedan framförs att de mytologiska djuren Fenrisulven och Midgårdsormen därmed får sin förklaring. När månen på sitt första varv var nyutsliten ur jorden släpade den efter sig massor av rök och bråte – från höga latituder såg det ut som en gapande vargkäft som for fram över jorden. Jag minns teckningen som verkligen såg varglik ut. Senare for den glödande nyfödda månen fram med en röksvans efter sig – en jordomslingrande orm. Hypotesen vare därmed bevisad.

    Fast faktum är att den moderna synen på månens uppkomst liknar detta scenario i någon mån. Det är bara det att det inträffade när jorden var nyfödd för 4,6 miljarder år sedan och att det hela var en oerhört destruktiv process där en del av jordens mantel slets ut och samlade sig till månen. Stilla havet har inte med saken att göra. Och ingen kan ha överlevt för att rapportera saken. Så inga poäng till Troëng som för den delen inte var först med idén, låt vara med det märkvärdiga datumet för födelsen.

  4. Johan Kärnfelt skriver:

    Bevisad var ordet. Låter som en alldeles utmärkt teori. Flera flugor i en smäll liksom :-).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s