Månastronomi

British astronomical associations månsektion har en obruten historia som går tillbaka till 1890-talet. Sektionens cirkulär kommer i tolv fullmatade nummer om året. Man håller sig dessutom med en årsbok, The Moon, som på ett mer nyanserat sätt diskuterar sektionens olika projekt och som innehåller artiklar, skisser och fotografier av mycket hög kvalitet. Och slutligen har man till och med en egen signaturmelodi, ”Get under the moon” (lyssna på den här). Kontrasten till svenska förhållanden kunde inte vara större. Finns det hos oss överhuvudtaget någon som riktar teleskopet mot månen för att i detalj studera till exempel Montes Spitzbergen, Valles Schöteri eller Woods fläck? Och hur många har bockat av Lunar 100? Jag kan inte påminna mig att jag under de år jag själv ägnat mig åt amatörastronomin har sett en enda observationsrapport i denna riktning. 

Frågor som dessa har pockat på min uppmärksamhet sedan jag för en tid sedan skrev om Bertil Berggrens månobservationer. (Jag har dessutom och i all anspråkslöshet försökt följa honom i spåren, något som jag ska återkomma till i en senare bloggpost.) I de källor jag överblickar just nu finns det inte heller något som talar för att månastronomin stått särskilt högt i kurs förr om åren. Svensk amatörastronomisk förening har aldrig haft något dedikerad månsektion – i den mån man ägnat sig åt detta har det varit inom ramen för andra sektioner. Scandinavian union of amateur astronomers hade förvisso från starten 1972 en månsektion ledd av Uffe Gråe Jørgensen, men den lades ner redan på andra året. Och av rapporteringen i Scanam att döma, ägnade man sig här främst åt ockultationsstudier. Men utöver detta hade faktiskt Svenska astronomiska sällskapets en tämligen aktiv månsektion, startad 1960 och under några år ledd av instrumentmakaren Per Olow Karlsson från Uppsala.

Av bevarade dokument i Sällskapets arkiv framgår att sektionen vid början av 60-talet hade ett 20-tal medlemmar. Aktiviteten och tillströmningen höll, menade Karlsson i en skrivelse till Sällskapet, en acceptabel nivå. Samtidigt påtalar han att speciellt yngre medlemmarna har bekymmer med undermålig utrustning vilken inte lämpar sig för de tämligen krävande månobservationerna.

I arkivet finns också en av sektionens bulletiner bevarad (nr 1, 1961). Den kan inte mäta sig med den brittiska systerpublikationen, men ger ändå ett gediget intryck. De få sidorna ger också en hyfsad bild av den verksamhet man bedrev. Precis som Sällskapets variabelsektion hade sina programstjärnor, höll sig månsektionen med programformationer (om man nu kan kalla dem för det). De var nio till antalet och utgjordes av följande:

Av en rapport i ovan nämnda bulletin framgår att av dessa var Capuanus och Mons Pico de mest observerade formationerna, med 9 respektive 17 inskickade rapporter.

Senare samma år publicerar Karlsson också en sektionsrapport i Populär astronomisk tidskrift. Här visar han påtagligt stolt upp några skisser av vad som torde ha varit sektionens mest avancerade observatör, Håkan Williams (1939-1989) från Göteborg. I skrivandets stund har jag inte mycket information om denne Williams, men av en minnesanteckning av Sven Grahn framgår att han också varit medlem i Svenska interplanetarisk sällskapet och att han senare i livet blev reklamtecknare.

Williams har gett sig på sektionens mest svårfångade och detaljrika objekt, Capuanus, och gjort en serie skisser under olika ljusförhållanden. Observationerna, speciellt längden på de skuggor solen kastar vid olika lokala altituder, har sedan bildat underlag till en topografisk karta över regionen. Av kvaliteten på både skisserna och kartan att döma, kan det knappast ha varit en tillfällighet att Williams blev reklamtecknare.

Skisser av Capuanus.

Skisser av Capuanus gjorda av Håkan Williams. Bilden från Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol 42, 1961, s. 75.

Topografisk karta över Capuanus, gjord av Håkan Williams.

Topografisk karta över Capuanus, gjord av Håkan Williams. Bilden från ibid.

Om vi återvänder till frågan varför den här typen av månobservationer är så dåligt representerade i svensk amatörastronomi, så finns kanske en del av förklaringen i Williams uppenbara skicklighet. Att skissa kratrar på det här sättet är svårt, tekniskt betydligt mer krävande än att skissa kometer eller djuprymdsobjekt, och möjligen har detta verkat avskräckande. En annan faktor finns i Karlssons ovan nämnda kommentar om instrumenteringen. Många av de teleskop som användes under amatörastronomins formativa år var helt enkelt för dåliga för att kunna användas för mer krävande månobservationer. Detta hade sannolikt en avskräckande effekt. Slutligen har vi kanske inte haft några riktiga eldsjälar på området. Vi har saknat en motsvarighet till månfantasten Patrick Moore, som både som sektionsledare och som popularisator bidragit till att sprida intresset.

Hur som helst kanske det är dags att damma av månastronomin. Varför inte följa Karlsson och Williams i spåren och observera de nio programformationerna? 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Månastronomi

  1. Gustav Holmberg skriver:

    Intressant! Williams karta över Capuanus verkar inspirerad av Phillip Fauths konturlinjeteknik; för mer om denne, se Joseph Ashbrook, The Astronomical Scrapbook (Cambridge, 1984), 265-271 (finns även i något äldre nummer av S&T).

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Kan så vara. Ska kolla upp Ashbrook/Fauth. Gissar också att skissernas utförande är ett utslag av sektionens program. Karlsson torde ha formulerat någon form av instruktion, som ungdomarna hade att följa. Denna återstår dock att gräva fram i arkiven.

  3. Hans Bengtsson skriver:

    På ett annat ställe skriver Sven Grahn …

    http://www.svengrahn.pp.se/histind/Swefirst/Soundingrocketdetails/K6234/Kronogardsaren.html#Williams

    … om Håkan Williams:

    ”Håkan Williams (1939-1989), reklamtecknare från Göteborg. Min arbetskamrat i raketgruppen och liksom jag medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet, genom vilket vi blivit värvade som praktikanter vid Kronogård 62. En rolig Göteborgare som gillade Sonya Hedenbratt långt innan de flesta stockholmare hade hört talas om henne.”

    De månteckningar som Williams utförde bär verkligen professionell stämpel, man blir imponerad! Får erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om honom, och det är roligt att ni lyfter fram denne superskicklige måntecknare i ljuset!

  4. Johan Kärnfelt skriver:

    Williams var en ny bekantskap för mig också. Han har inte dykt upp i några andra källor, än i samband med månsektionen. Och visst blir man imponerad. Speciellt om man själv försökt skissa en krater. Tackar för länken.

  5. Månen har väl haft en stämpel av ‘för trivial’, men i och med filmteknik+Registax har den blivit ett av mina nuvarande huvudintressen. (Kanske hänger det ihop med åldern, när det blir fysiskt bevärligt att leta svaga objekt finns månen enkelt till hands. Framlidne ordföranden i Gislaveds Astronomiska Sällskap, Bo Ekström, sysslade tydligen också mycket med månfotografering på äldre dar…). Jag observerar ofta, men inser att jag aldrig kommer att kunna täcka alla faser och librationer. Det finns alltid detaljer man inte lagt märke till, och det är roligt att bli allt bättre på att hitta bland kratrarna. Teckningarna av Capuanus må se proffsiga ut, men jämför man med mer objektiva bilder märker man hur mycket av de stora dragen som blivit fel medan små detaljer framhävs.

  6. Gustav Holmberg skriver:

    Bo Ekström lärde mig mycket, tillsammans med Adolf Hedenfeldt. Vi startade upp Gislavedsklubben och vi umgicks väldigt mycket under åren från cirka 1980 till 1986 (när jag flyttade till Lund), och jag kan bekräfta att han var en mycket entusiastisk månobservatör. Förutom observatorie- och teleskopbyggande – han var ett slags Fogelquist i miniatyr – var just månen ett av hans specialintressen, och det hade han hållit på med länge, sedan 1950-talet.

  7. Johan Kärnfelt skriver:

    Förstår precis vad med menar med trivial Staffan. Är lite fallen åt det hållet själv måste jag erkänna. Men efter att ha gjort några försök börjar jag få en liten aning om vad det är som engagerar. Det är väl som med alla former av amatörastronomin att man behöver något sorts fokus som ger observationerna mening.

    Capuanus har jag inte hunnit observera, — vädret har verkligen inte samarbetat den sista tiden — så jag kan inte avgöra hur pass träffsäker Williams var. Ska bli spännande att jämföra.

  8. Ping: Månobservationer | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s