Bertil Berggren och Dagmar-observatoriet, del 2

”Det är uteslutande bland fantasibegåvade andar, som amatörer rekryteras.” Så skriver Bertil Berggren i ett litet försvarstal som ingår i ”Gammalt och nytt från Dagmar-observatoriet på Ven”, publicerat i Populär astronomisk tidskrift 1945. Bakgrunden var en av de idéer Berggren fört till torgs i samband med att han i en tidigare årgång (1938) presenterat observatoriet. Han är nu lite generad och menar att det nog var ”med en viss tvekan censuren lät den passera”. Censuren var förstås tidskriftens redaktion, och inte minst Yngve Öhman, som Berggren under många år korresponderade med. Det tveksamma uppslaget i fråga handlade om att ”månens strimmor borde klassificeras som verkliga ytbildningar och i ’pågående fenomen’”. Jag ska strax återkomma till dessa.

Bertil Berggren

Bertil Berggren. Fotografiet från Landskronaboken: En årsbok för Landskrona museum, 1991. (Tack till Hans Bengtsson som hittade bilden.)

Berggren var en entusiastisk och skicklig månobservatör. Observationer företogs visuellt förstås, men också med hjälp av kamera. Han berättar att han från början fotograferade direkt i objektivets fokus, men att bilderna då blev så små att de inte gick att använda för några mer seriösa studier. Bättre resultat fick han genom att låta ett vidvinkligt okular (55 mm brännvidd) förstora bilden, och sedan trycka kameran – en Foth 3×4 med 50 mm brännvidd – direkt mot okularet vid exponering. Så vitt jag förstår är det denna metod han sedan använder för alla sina månbilder.    

ddd

Månbilder avsedda att illustrera månens libration tagna 1945 och 1946 av Berggren. Bild: Bertil Berggren, ”Några månbilder ur Dagmar-observatoriets arkiv”, Populär astronomisk tidskrift, 1948, s. 57.

Flera decennier före månlandningarna var månen fortfarande en tummelplats för allsköns spekulationer, även bland mer etablerade forskare. Berggren verkar vara väl insatt i selenografin, inte bara genom arbeten av hans populärvetenskapliga husgudar, Camille Flammarion och Nils Nordenmark, utan också genom vetenskapliga studier av samtida forskare. Han läste till exempel med förtjusning den amerikanske geologen J. E. Spurrs Geology applied to selenology (vol. 1-5, 1944-49). Men först och främst var han en driven observatör, som genom systematiska studier försökte förstå vad det var han såg på vår drabant. Här ska jag presentera några problemområdet som upptog hans tid, och som alla diskuteras i ”Några månbilder ur Dagmar-observatoriets arkiv”, publicerad i Populär astronomisk tidskrift 1948.

Den första versionen av den blivande artikeln skickade Berggren till sin ’censor’ Yngve Öhman redan i augusti 1945. Under de nästföljande åren skulle de två utväxla mängder med brev liksom åtskilliga manusversioner. Av breven är det uppenbart att Öhman inte betraktade Berggren som någon vanlig hemmatänkare, utan som en seriös samtalspartner, om än i visst behov att vetenskaplig tukt. Det är också klart att Berggren själv hade svårt att komma till skott. Nya manusbitar skickades som kompletteringar, andra ströks, idéer övergavs för att senare återupptas igen. Men en artikel blev det tillslut.

Låt oss börja med frågan om ”månens strimmor”. Beteckning avser de ljusa strålar som utgår från vissa av månens större kratrar (exempelvis Proclus). Berggren hade intresserat sig för dessa, och redan i ”Ett amatörobservatorium på ven” från 1938 menat att de måste sorteras i två typer: dels sådana som är tydligt markerade på månytan och som måste svara mot faktiska ytformationer; och dels sådana som är mycket diffusa och inte direkt kan knytas till fysiska formationer. I samma artikel skriver han: ”I regel äro dessa strimmor diffusa och ge intryck av att sväva över ytan. I flera fall förefinnes emellertid ovedersägligen en svag ytstrimma ’under’ dem. Det ser ut som om ytstrimman är resultatet av en process, som ideligen försiggår över densamma.” Processen i fråga rör sig i Berggrens tolkning helt enkelt om dimbildning. En av Berggrens käpphästar var nämligen att månen har en, låt vara väldigt tunn, atmosfär. Men när han nu återvänder till frågan ett decennium senare är han som sagt lite generad. Från breven till Öhman är det klart att han fortfarande står bakom tanken på att månen har atmosfär, men i den tryckta artikeln kan detta bara läsas mellan raderna. Anledningen tycks vara att auktoriteterna, bland annat i form av Knut Lundmark, nu bestämt sig för att strålarna är blott ytformationer. Berggren reserverar sig med att ”en selenograf får vara beredd på överraskningar”.

En annan sak Berggren intresserat sig för i artikeln från 1948 är månens många kratersviter, det vill säga kratrar som ligger på rad och på ett sätt som knappast kan vara en tillfällighet. Han verkar acceptera tanken att dessa bildats samtidigt av nedslaget av en splittrad asteroid, men har genom systematiska studier upptäckt att de alla tycks vara orienterade i nord-sydlig riktning, och att ingen kratersvit löper parallellt med ekvatorn. Han föreslår inga tolkningar av detta, men menar att det är ”ganska beaktansvärt”.  

Artikeln huvudnummer är sedan kraterparet Aristachus och Herodotus. Området har länge varit förknippat med transienta månfenomen, och det verkar vara detta som fångat Berggrens intresse. Här återkommer också ett exempel på de ovan nämnda strålsystemen. Men den delikata karaktären hos de strålar som är förknippade med kraterparet, vilket gör att de inte kan fångas med kameran, har föranlett Berggren att vidta speciella åtgärder. Till att börja med skissade han förstås av området under sina observationer. Skissen som blev underlag till Bildgåta 5 är exempel på detta. Färgerna är ingen tillfällighet: ”I tuben visa dessa båda partier stundom märkbar skillnad i färg. Bägge äro orent olivgröna, det övre mattare, det undre livligare. Färgnyanserna framträda bäst kort före solens nedgång från Aristarchus’ horisont.” Vidare, och måhända inspirerad av James Nasmyth, modellerade han området i lera. Modellen framställdes som ett negativ, och avgöts därefter i gips. Det färdiga resultatet kunde sedan fotograferas med olika ljussättning för att simulera solens inverkan på utseendet. Slutligen retuscherade han också fotografiska bilder över området så att detaljer som teleskopet avslöjat markerades.

kkk

Bild a: Fotografi av den kratermodell Berggren gjorde i lera och gips. Bild b-f: Retuscherade månfotografier avsedda att illustrera hur strålarna förändrats. Bildsviten är hämtat från Bertil Berggren, ”Några månbilder ur Dagmar-observatoriets arkiv”, Populär astronomisk tidskrift, 1948, s. 62.

Bild b-f ovan visar hur ”strålsystemen” mellan kratrarna utvecklas mellan 1938 och 1943. (Dessvärre är bildkvaliteten i den tryckta versionen dålig och det går inte riktigt att se förändringarna.) Berggren menar att någon sorts ”materialtransport” skett, möjligen i form av en ”destillation eller kanske rättare sublimation”. Processen kan, fortsätter han, förklaras av nivå- och temperaturdifferenser mellan kratrarna.

Avslutningsvis måste jag även nämna upptäckten av ”månstaden”. Denna förs på tal första gången i artikeln från 1945, och var resultatet från en annan sorts observationer. Berggren stod även i brevledes kontakt med Gustav Strömgren, svenskättad astronom verksam vid Mount Wilson observatoriet, och hade genom dennes försorg kommit över en originalkopia taget på observatoriet av området kring Godins krater. När han studerade fotografiet under lupp upptäckte han en märklig formation: ”Det kan närmast liknas vid den kantiga grop, som uppstår när en spade stickes i jorden och en torva vändes. […] I ’spadgropen’ ligger månstaden, med en stor central byggnad, omgiven av mindre kvarter, skilda åt av gator.” Även om han aldrig lyckats observera staden med teleskopet och även om han misstänker att det rör sig om en skada på, eller en mindre retusch av, originalplåten, så kan han inte låta bli att nämna saken. Han återkommer till månstaden i artikeln från 1948. Nu har han emellertid, återigen genom Strömgrens försorg, fått tillgång till ett nytt foto över området, taget med Hooker-teleskopet, och här står det klart att månstaden inte var annat än en smutsfläck på plåten. Så var det med den saken.

Av det ovan sagda torde det stå klart att Berggren verkligen var en ”fantasibegåvad ande”, men att han också förmådde behandla de frågor som intresserade honom på ett seriöst sätt. Månen stod som vi sett i fokus, men vi kan också nämna ett mycket avancerat projekt där han försökte intressera andra amatörer för att studera hur gränsmagnituden förändras vid gryningen, ett projekt som Öhman fäste stort värde vid (projektet diskuteras i detalj i artikeln från 1945). Det teoretiskt mest drivna av hans projekt rörde emellertid den redan omtalade frågan om månens atmosfär, också detta ett projekt som påhejades, om än mer försiktigt, av Öhman. Vad jag kan se kom han emellertid inte i mål, och hans utkast till artiklar om månatmosfären publicerades aldrig. 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Bertil Berggren och Dagmar-observatoriet, del 2

  1. Thomas Karlsson skriver:

    Tackar för en intressant artikel!

  2. Ping: Månastronomi | Amatörastronomins historia

  3. Ping: Månobservationer | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s