Jan Sandström och den djupa rymden

Och så har en stjärna slocknat. Arvika-sonen, lokalhistorikern, Tottenham-supportern och legendariske amatörastronomen Jan Sandström gick bort under nyårshelgen. Själv nåddes jag av det sorgliga beskedet via nätet några dagar senare.

Jan Sandström.

Jan Sandström.

Jag kan inte påstå att jag kände honom speciellt väl, men jag har under de senaste åren träffat honom några gånger i samband med Värmland star party och därutöver har vi haft fortlöpande kontakt via nätet. Mycket av våra diskussioner handlade om min astronomihistoriska bloggserie Astronomer på himlen, som han följde med stort intresse (och kritisk blick). Serien, som presenterar olika djuprymdsobjekt som fått namn efter astronomer, fungerade som en mötespunkt oss emellan. Sandström var, precis som undertecknad, visuellt orienterad amatörastronom, även om han föredrog galaxer framför de nebulosor jag själv sätter främst. Med detta i åtanke tänkte jag skriva några rader om Sandström och djuprymdsastronomin. Hans insatser för amatörastronomin rymmer förstås mycket annat – hans febrila recensionsverksamhet, hans utåtriktade arbete, hans roll i Värmland star party – men detta får anstå till ett annat sammanhang.

Att Sandström var en person med bestämda åsikter stod klart för alla som någon gång stött på honom. Själv minns jag en lång diskussion föranlett av att vi i olika sammanhang recenserat samma bok, men kommit fram till tämligen olikartade omdömen. Åsikter hade han förstås också om amatörastronomin. En talande passage finns bevarad i en debattartikel han publicerade i Astro under sin tid som ledare för Svensk amatörastronomisk förenings djuprymdssektion. Här gick han till storms mot vad han menade var tendenser till ett alltför långt drivet förvetenskapligande av amatörastronomin:

Ska då den vanlige astronomiintresserade behöva drabbas av prestationsångest för att ett antal mer eller mindre självutnämnda ’amatörvetenskapsmän’ drar upp riktlinjerna för hur vår hobby SKA utövas? Mitt svar är här definitivt NEJ! Den som vill ägna sig åt vetenskapligt arbete ska naturligtvis göra det. Vad man, enligt min mening, däremot inte ska göra är att tala om hur alla andra ska utöva sin hobby, på star-parties, i tidskrifter (både svenska och utländska). (Astro, nr 1, 1994)

Det vetenskapliga observerandet, med alla sina protokoll, metoder och teknikaliteter, skrämmer bort den ”genomsnittlige amatören”, menar alltså Sandström. Att vara amatör handlar i första rummet inte om att vara vetenskapen till lags utan om att odla ett intresse, och detta frodas bäst på sina egna villkor. Barnets (eller den vuxnes) förundran över Saturnus ringar i teleskopet är i sammanhanget lika mycket värt som någonsin en vetenskapligt utförd, och vederbörligen avrapporterad, magnitudskattning av någon komet. Det pura intresset, den förundran och häpnad över universums storslagenhet som teleskopet kan framlocka, är därmed sitt eget ändamål.

Denna inbjudande hållning, som under decennier kommit speciellt Arvika-bor till dels, märks också i de artiklar och cirkulär han under många år skrev för djuprymdssektionen. Det var högt i tak hos Sandström och kunde man bara knåpa ihop några rader om en observation, gärna med en bifogad teckning, så var det stor sannolikhet att den kom med i tryck. Samtidigt var han noga med att understryka allvaret i det astronomiska observerandet. Detta framgår bland annat av en artikel i Astro från 1995 där han försökte fånga ”deep sky-observerandets själ”. Här är det snarare den tränade och metodiske observatören som stiger fram. Hon eller han kännetecknas av fem förmågor: vederbörande hittar själv på himlen, utan annan hjälp än kartorna i handen; har tålamod nog att vänta på den rätta kvällen, den rätta utrustningen för att tillslut fånga det där undflyende objektet; har envishet nog att dröja sig kvar en timme eller mer vid ett objekt för verkligen se allt som går att se; har kunskaper nog att förstå vad det är man ser i okularet och hur det passar in i den kosmiska ordningen; och slutligen har inlevelseförmåga som låter vederbörande bli känslomässigt berörd av avstånden, den inter/galaktiska dramatiken, och ”light from the depths of time”.

Sandström representerade därmed en form av amatörastronomi som ligger mig själv varmt om hjärtat, och kanske var det därför vi så omedelbart fann varandra när vi träffades första gången under Lysviks himmel. Jag hade önskat att vi fått möjlighet att utveckla relationen vidare, att prata mer om obskyra kataloger, visuella utmaningar och ensamheten under stjärnorna.

Vila i frid, Jan.

Nordells konditori i Arvika.

Nordells konditori i Arvika, ett av Sandströms stamlokus. Tavlan målad av Marie Levin. Foto: Christer  Jansson.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jan Sandström och den djupa rymden

  1. Ping: Populär Astronomi - » Jan Sandström, Värmlands mesta astronom, har avlidit

  2. Ping: Om ett värmländskt krig | Amatörastronomins historia

  3. Ping: Kometen kommer: Hyakutake 1996 | Amatörastronomins historia

  4. Ping: Om djuprymd och supernovor | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s