Om djuprymd och supernovor

Ni som följer bloggen vet att jag ägnat mycket tid åt ett kapitel om den svenska kometastronomin under 1900-talet. Detta arbete är nu i huvudsak avslutat och jag har börjat på ny kula. Den närmaste framtiden kommer det att handla om den djupa rymdens amatörastronomi. Just nu befinner jag mig i det lätt panikartade tillstånd som uppkommer i början av ett skrivprojekt. I den mångfald av information som man överblickar gäller det att frilägga någon sorts historia, något som låter sig berättas med en början och en mitt och ett slut. Det gäller också att förvissa sig om att man har tillräckligt med material för att upplägget ska gå att genomföra, något som kan vara minst sagt utmanande.

Walter Scott Houston

Walter Scott Houston (1912-1993). Enligt en obekräftad uppgift kommer själva begreppet ‘deep sky object’, från titeln på Houstons kolumn.

Redan efter preliminära sonderingar stod det klart att djuprymdsastronomins historia är svår att berätta. Den har inte samma organiserade karaktär som till exempel komet- eller variabelastronomin. Den har också något mer privat över sig; de flesta nöjer sig med att observera olika objekt utan att göra så mycket väsen av saken. Men det finns några saker att fästa i. Gunnar Darsenius djuprymdsguider som publicerades i Populär astronomisk tidskrift är en sådan (jag har bloggat om dem här). Uppenbarligen inspirerad av Walter Scott Houstons klassiska kolumn ”Deep-Sky Wonders” i Sky & Telescope introducerade Darsenius här fältet för svenska amatörer. Serien publicerades i 18 delar mellan 1960 och 1967.

En annan instans som jag har tänkt foga till denna historia är Scandinavian union of amateur astronomers djuprymdssektion som startades 1975 av Tycho Brahe-sällskapets Arne Lindengard (med blivande proffsastronomen Mats Carlsson som bisittare). I ett klimat där Unionens tidskrift ScanAm fylldes med rapporter, tabeller och ljuskurvor, och därmed gav uttryck för ett ideal där ’riktig’ amatörastronomi uppnåddes i den mån den kunde bidra till vetenskapen, såg Lindengard något annat. Vetenskapstanken, som bland annat manifesterades i sektionerna för variabla stjärnor, kometer och meteorer, har något tvingande över sig, menade han. Att observera den djupa rymden innebär istället frihet från protokoll och metodföljande. Man gör det för upplevelsens skull och för att det är kul.

Men samtidigt som sektionen alltså försökte odla denna tillåtande hållning, kunde man inte riktigt släppa detta med vetenskapligheten. Redan på andra året nämner man i tidskriften, och lite i förbifarten, att ett supernovaprojekt är under utprovning; några år senare, och efter att Mats Carlsson tagit över ledningen för sektionen, sjösätts det. Tanken verkar helt enkelt ha varit att sektionens medlemmar skulle patrullera ett antal program­galaxer på jakt efter supernovor. För ändamålet hade man tagit fram speciella kartor och distribuerat dessa till medlemmarna. Så protokollen smög sig alltså även in hos den djupa rymdens tillskyndare. Hur projektet framskred har jag just nu inga uppgifter om, men med tanke på att Unionen kollapsade bara några år senare blev det kanske inte så mycket av det.

När jag hittade projektet omnämnt i ScanAm häromdagen vädrade historikern i mig morgonluft. Här finns något att bygga på, att göra berättelse av. Jag har en del krokar ute och hoppas inom kort få tillgång till en del sektionsmaterial, däribland förhoppningsvis några nummer av sektionsbulletinen ”Nebulösa nyheter”. Förhoppningsvis ska detta material ge lite mer kött på benen. Via Timo Karhula har jag också fått tips om att den finska amatören Juhani Salmi några år senare drev ett liknande projekt. Salmi hade varit medlem i SUAA, och kanske också i djuprymdssektionen, men i dagsläget vet jag inte om sektionens supernovaprojekt fick en förlängning i Salmis eget. Hur som helst gav han 1984 ut Check a possible supernova: 40 cards (året därpå kom en andra del). Guiden lovordades av Houston i Sky & telescope, och kanske har även svenska amatörer använt den.

Juhani Salmi

Juhani Salmis observationsguide. Det vykortsstora häftet rymmer 40 galaxfotografier (i negativ) av Salmis produktion. Hälften av dessa är Messiergalaxer och hälften andra NGC-galaxer. På omslaget syns M101 ståtandes med en ditritad supernova.

Utöver detta finns det förstås mycket annat att fundera över. Vilken roll spelade till exempel introduktionen av dobsonteleskopen för djuprymdsastronomin? En viktig sådan misstänker jag. I vilken relation stod Houstons kolumn till den svenska amatörastronomin? Om inte annat var Jan Sandström, en av den svenska traditionens mest entusiastiska djuprymdsamatörer, klart påverkad av Houston. Och hur har man genom åren legitimerat denna till synes onyttiga verksamhet? Konstituerar den inkörsporten till amatörastronomin, är den frihetens sista utpost, eller är den en tummelplats för tävlingsmänniskor med klubb-300-symtom?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s