Doft av en svunnen tid

Ibland kan en doft, ett föremål eller en plats på ett ögonblick lyfta dig tillbaka till en svunnen tid. För mig inträffade detta när jag nyligen beställde fram Amatörastronomens guide: Hur man observerar månen, solen, stjärnorna och andra objekt på himlen med obeväpnat öga, kikare och teleskop (1960) från universitetsbiblioteket. Originalet är amerikanskt och ingick i en lång serie rikt illustrerade handböcker – Golden guides– som publicerades från 1949 och framåt (man kan bläddra i delar av den första upplagan av boken på Amazons). Idag är förstaupplagorna av dessa böcker samlarobjekt bland bibliofiler.

Omslaget till den amerikanska förlagan. Den svenska utgåvan har identiskt omslagsillustration.

Boken jag fick i min hand är översatt av Per-Ivar Eriksson och utgiven av Folket i bild förlag. Jag har inte sett just denna bok tidigare, så det var inte innehållet som fick minnen från en bokslukande ungdom att välla fram. Istället var det typografin och illustrationerna jag reagerade på och som jag kände igen från andra böcker från tiden (från samma serie läste jag till exempel den här). Från omslaget via inlagans illustrationer och färgskala till det rejäla pappret den är tryckt på, andas boken verkligen sent femtiotal, tidigt sextiotal. Tidsandan skapas i stor utsträckning av John Polgreen många illustrationer. Han var en av tidens mest inflytelserika illustratörer inom astronomi- och rymdfartsfältet, och hans fantastiska bilder fanns spridda i guider som denna, i läroböcker och i tidskrifter. Smakprov finns här och här.

Som en introduktion till amatörastronomin tycker jag att Amatörastronomens guide fortfarande står sig bra (detta understryks av det faktum att den amerikanska förlagan har kommit ut i ett otal upplagor, och att den faktiskt fortfarande är i produktion). Precis som senare alster i genren som exempelvis SAAF:s Natt, går den igenom utrustning, stjärnhimlens och planeternas rörelser, olika typerna av himlakroppar, liksom en del om det pratiska arbetet vid teleskopet. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den har ett halvsekel på nacken. Ett slående exempel gäller avsnittet om Mars. Alla teckningar på planeten som finns i boken, liksom den Marskarta som också återges, bygger enligt bildtexterna på förlagor från den grekiske astronomen Eugène Michel Antoniadi (1870-1944). Antoniadi var en av de astronomer som mest framgångsrikt hade argumenterat för att det fanns kanaler på Mars. Vid slutet av sin karriär kom han emellertid att bryta helt med denna föreställning. I denna guide lever emellertid idén vidare flera decennier senare, inte minst genom Polgreens bearbetningar av Antoniadis teckningar. Uppenbarligen pockade kanalerna fortfarande på fantasin, eller som man uttrycker det i texten: ”Finns det kanaler på Mars? En del observatörer ser sådana, andra inte. (s. 64)”

Refraktorteleskopet. Bild: John Polgreen. (Observera att bilden inte finns i denna guide utan är hämtad från en annan bok i serien. nämligen Rose Wyler & Gerald Ames, En gyllene bok om astronomi, Folket i bild, Stockholm, 1957.)

En annan kommentar kan göras om den uppsättning mycket prydliga stjärnkartor som avslutar boken. Kartorna täcker både den norra och södra himlen och återger stjärnor ner till magnitud fem. De anger också en del av de ljusstarkare djuprymdsobjekten. Lite märkligt är att en stor del av stjärnorna är färgkodade med knalliga färger och i enlighet med sina spektralklasser. Pedagogiskt förvisso, men i mörkret och belysta med en ficklampa med rött ljus, kommer både Betelgeuze och Aldebaran, kodade i rött, liksom Procyon och Capella, kodade i gult, att mer eller mindre försvinna. Denna uppenbara miss rimmar inte riktigt med att man i texten och i anslutning till ett avsnitt om mörkeranpassning understryker ”att röd text är svår att se i rött ljus”.  Jag har inte kunnat avgöra om färgsättningen av stjärnorna fanns redan i det amerikanska originalet eller om detta är en följd av det svenska förlagets bearbetning, men klart är att i senare amerikanska upplagor är alla stjärnor svarta.

Hur som helst, tycker jag detta är en fantastisk liten bok. Den kanske inte ska användas ute i mörkret, men för den som vill andas lite sextiotal pryder den helt klart sin plats i bokhyllan.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Doft av en svunnen tid

  1. Hans Bengtsson skriver:

    En kolorerad stjärnatlas som jag köpte 1970 var Atlas Borealis och Atlas Eclipticalis. Den tidens värstingverk med stjärnor ner till magnitud ca 9, och skalan 1 grad = 2 cm.

    En egenhet var det monstruösa formatet som gjorde atlasen i praktiken omöjlig att ta ut till teleskopet, det krävdes ett rejält bord där man kunde lägga den. Men det gick bra att öppna fönstret, låta rummet bli utkylt, och därifrån studera stjärnhimlen med 4.5-tums reflektor, samtidigt som man följde med på Borealis eller Eclipticalis. Lärorikt, även om stjärnorna tindrade rätt mycket pga luftoron vid fönstret. Vissa skattningar av halvregelbundna variabla stjärnor kunde göras, stegvärderingsobservationer av typen A-2-V-3-B, och i en del fall har jag på senare år (när Tycho-2-katalogen kom!) kunnat översätta obsarna till magnituder och levererat dem till SVO och AAVSO.

    En annan egenhet hos kartverket var avsaknaden av deep-sky-objekt. Ljusa stjärnhopar kunde man ana sig till för att de innebar en koncentration av stjärnor, men när man fick in någon nebulosa eller galax i teleskopets synfält kom detta som en överraskning.

    År 1976 klippte jag sönder Borealis och Eclipticalis och klistrade noggrant in delarna på A4-papper som jag satte in i plastfickor. Men det blev aldrig av att jag använde dessa i och för sig utmärkta och till hanterbart format reducerade kartor.

    Röda stjärnor på Borealis och Eclipticalis syntes i ficklampans röda sken som ofyllda ringar. På samma sätt syntes stjärnor utan känd spektraltyp. De försvann således inte eftersom stjärnsymbolerna avgränsades av en svart ring.

  2. timaoes skriver:

    En svart ring var ju en enkel lösning på problemet. Men det var den tydligen ingen som tänkte på när det gällde kartorna i guiden jag skriver om. Jag blev lite nyfiken på dina kartor så jag googlade runt lite, och hittade då bland annat en sida om Antonín Bečvář som gjorde de atlaser du nämner: . De verkar inte bara ha haft mosterformat utan också krävt en herkulisk arbetsinsats för att förfärdiga. Och tydligen hade just dina atlaser speciella användningsområden, vilket förklarar avsaknaden av djuprymdsobjekt. Så här skriver de på sidan:

    ”These atlases were considered for more specific purposes: the choice of plotted stars is not limited by their brightness but by the knowledge of their precise positions and proper motions; stellar clusters and nebulae are not plotted but six-colour press is utilized to distinguish 6 basic spectral classes of the stars. Also these atlases have been spread all over the world by the Sky Publishing Corporation. They have served mainly for the choice of reference stars in the photographic astrometry and photometry. They were especially utilized in the first phase of position measurements of artificial satellite.”

    Jag hittade också en sida men några bilder från hans första atlas, Atlas Coeli. Jag gissar att layouten i de senare var snarlik:

    • Hans Bengtsson skriver:

      Becvar var också mannen bakom Atlas Coeli II, en utmärkt och omfattande astronomisk katalog. Data från den katalogen ligger till grund för ”Stjärnor och stjärnbilder” av Josef Klepesta, ingående i När?Var?Hur?-serien. Enligt min åsikt är den boken, som finns på många bibliotek (ibland i flera exemplar), ett pekoral. Texten innehåller obegripliga påståenden som ”Amatörastronomer har föga glädje av den oöverskådliga mängden galaxer eftersom de med ett undantag är svagare än de sju magnituder som ligger inom en liten prismakikares räckvidd”. Eller vad sägs om ”Återkommande novor har amplituder från 7:e till 9:e magnituden”. Ibland blir det hela lätt komiskt, som när stjärnnamnet Dabih (Beta Capricorni) sägs betyda ”mördarens lycka”, när det i själva verket handlar om en lyckostjärna vid offerslakt av djur.

      Det konstigaste med boken är att den är fackgranskad av den med rätta mycket respekterade astronomen Peter Nilson. Det är ett mysterium hur alla felaktigheter som kryddar boken har lyckats slinka igenom.

  3. Ping: Amatörastronomi på stora bokförlag | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s