När saker och ting går åt det andra hållet

Ett av de senaste bokinköpen anlände häromdagen i form av ett väl emballerat bokpaket från ett amerikanskt antikvariat (vad gjorde man före Abebooks?) och innehöll pastor Webbs Celestial Objects for Common Telescopes. Jag har skaffat Dovers tvåbandare, en utgåva från 1962 med förord av Margaret Mayall som utgick från den sjätte upplagan utgiven och reviderad av Espin 1917. Mer om denna klassiker, som varit viktig inte minst för deep sky-amatörerna, i ett senare blogginlägg; nu bara en liten observation:

Doverupplagan är högst användbar för många syften, men eftersom jag ville se hur boken fysiskt såg ut när det begav sig så beställde jag även fram det exemplar som finns på Universitetsbiblioteket här i Lund. UBs ex är från den andra utvidgade upplagan, tryckt 1868. Den innehåller – till skillnad från Dovers pocketböcker – en vackert tryckt månkarta som vecklas ut, ritad efter Beers och Mädlers månkarta. Men vad som direkt slog mig var just detta bokexemplars historia; innan det kom till UBs samlingar tillhörde det Lunds Observatorium, det är försett med observatoriebibliotekets stämpel. På insidan av pärmen står det ”Prof. Möller”; kanske köpte Axel Möller boken och donerade den sedan till observatoriets bibliotek? Förmodligen stod den på observatoriebibliotekets hylla i några årtionden och kom någon gång under 1900-talet till UB; inte så sällan fördes böcker över från Observatoriet till UB på 1940-talet.

Boken är inte sönderläst, men det finns ändå tecken på användning. Bland annat har någon skrivit med blyerts i appendix nr 3, som innehåller en i rektascension ordnad lista över dubbelstjärnor, röda stjärnor, stjärnhopar och nebulosor, med sidhänvisningar till Webbs katalog. Ett antal objekt har markerats och försetts med uppgifter om deklination: några nebulosor, stjärnhopar och dubbelstjärnor som någon vid Lunds observatorium haft ett intresse av. Det är bara några få siffror, så någon riktig grafologisk undersökning kan inte göras, men handstilen liknar, tycker jag, Dunérs.

Webbs handledning i observationskonst är en oförblommerad amatörastronomisk publikation. Den riktar sig till den som vill se själv vad himlen har att erbjuda, helt enkelt för att den egna ögonvittnesupplevelsen är så mycket bättre än de beskrivningar som finns att få i böcker och föreläsningar – man ska se själv. Därmed liknar bokens argument för amatörobservatörens observerande de argument som ofta hörs i visuell djuprymdsastronomi idag (med den skillnaden – förstås – att Webb kopplar det hela till ett fysikoteologiskt förhållningssätt, att lära känna Gud genom att följa hans verk i naturen, medan dagens djuprymdsobservatörer snarare talar om ett slags allmän fascination för det sublima).

Webb skrev sin bok i en tid då teleskop blivit mer lättillgängliga (åtminstone i England): de är ”far less expensive than formely; a trifling outlay will often procure them, of excellent quality, at second-hand; and many are only waiting to be called into action.” Det är till ägarna av sådana ”common telescopes” – Webb specificerar det som teleskop i storleksordningen 3-5 tums öppning – som allt oftare återfanns bland privatpersoner som boken riktade sig till. Men vad skulle alla dessa nya teleskopägare titta efter? Och var på himlen? Hur skulle de lära sig att se? Det var det som Webbs handbok ville lära ut. Byggande på tidigare verk i genren, som William Henry Smyths Cycle of Celestial Objects från 1840-talet, har Webbs bok varit en ofta använd observationshandledning.

Mer, som sagt, om denna klassiker i senare inlägg. Men nu till blyertsanteckningarna i det exemplar som nu finns i UBs samlingar och som tidigare, under lång tid, stått i observatoriets bibliotek. De tyder ändå på att någon professionell astronom använt bokens katalog.

Jag tycker det är lite intressant som ett exempel på att saker och ting ibland kan gå i motsatt riktning (och som ännu ett exempel på vad några få blyertsstreck kan ge historikern). Vanligtvis tycks ju flödet gå åt det andra hållet. Professionella astronomer sätter samman kataloger som sedan plockas upp av amatörastronomer (och därvid ofta remixas i amatörernas kommunikationskulturer). Här har vi det motsatta. En amatörkatalog som använts vid ett professionellt observatorium.

Jag kan förstås inte belägga eller bevisa vad och i vilket sammanhang boken använts, men det är åtminstone inte otroligt att till exempel Nils Dunér använde boken. Under en kortare tid åren kring 1870, innan han började med spektroskopi, höll Dunér nämligen på med nebulosor som han observerade visuellt med lundaobservatoriets refraktor. Jag kan riktigt se det framför mig, hur Dunér förbereder ett observationspass genom att plocka ned Webb ur bokhyllan; fackastronomen som använder en handbok författad av en ärkeamatör i det viktorianska England.