Om ett misslyckat teleskop

Den svenska ATM-rörelsens historia är förstås full av misslyckade teleskopbyggen. Även om publicerade instruktioner understryker att bara man är lite händig, noggrann och uthållig så ligger teleskopen inom räckhåll, så finns det som på alla områden en inlärningskurva. Många torde de råglas vara som amatörer aldrig lyckades parabolisera, eller som man var tvungen att maska ner för att komma ifrån så kallade ’turned down edges’ (vad nu det heter på svenska). Ett av dessa misslyckanden – iscensatt av den lundensiske amatören och konstnären Hans Erlandsson (1877-1973) – spelar i en alldeles egen division och är väl värt en liten utläggning. I skrivandets stund saknar jag biografiska uppgifter om denne Erlandsson men jag vet i alla fall att han var medlem i Samfundet för astronomisk historieforskning – ett lundabaserat sällskap instiftat av Knut Lundmark – och att han 1940 berättade om sina amatörastronomiska erfarenheter för denna församling.

Föreläsningen publicerades senare i Tycho Brahe-sällskapets årsbok Cassiopeia, och här kan man på frejdig prosa följa Erlandssons astronomiska bildningsresa: Astronomiintresset hade han med sig från barndomen och familjens kikare blev hans första titthål ut mot världsrymden. Större ambitioner väckte när han fick Carl Smiths Vetenskapliga och ovetenskapliga förströelser (1888) i present någon gång runt sekelskiftet. Som titelns antyder är detta en samling experiment. Många är simpla, som att göra skuggfigurer eller att bestämma ett träds ålder genom att räkna årsringar, andra är betydligt mer avancerade, som att bygga en galvanometer eller ett eget spektroskop. Gemensamt har de bortåt tvåhundra experimenten att de ”på sitt sätt bidraga till kännedomen om de naturlagar, på hvilka de bero och för hvilka många af dem utgjorde bevis, när de en gång i tiden först framstäldes” (s. 1).

Carl Smith, Vetenskapliga och ovetenskapliga förströelser, C. E. Fritze, Stockholm, 1888.

Omslaget till Carl Smith, Vetenskapliga och ovetenskapliga förströelser, C. E. Fritze, Stockholm, 1888.

Erlandsson verkar ha studera boken noga och han berättar hur han framgångsrikt byggde ett eget spektroskop efter Smiths instruktion. Kanske var det stärkt av dessa erfarenheter som han också beslöt sig för att bygga ett teleskop.

ATM-rörelsens spegelslipare kom senare att använda två runda skivor tjockt planglas, där den ena tjänade som verktyg och det andra rätt hanterad blev den färdiga spegeln. Denna teknik var emellertid ännu inte uppfunnen när Smith skrev sin bok. Smith beskriver istället hur man först gjuter ett verktyg med en sfärisk yta i metall, och sedan använder detta för att slipa sig ner i spegelglaset. Erlandsson tyckte att metoden ”föreföll vara helt enkel” varför han dessutom beslutade sig för att skala upp bygget med en faktor två och ta sikte på en 370 mm spegel, med 2500 mm brännvidd. Ett minst sagt imponerande projekt.

Men någonstans måste han ha missförstått Smiths instruktioner, eller valt att bortse ifrån dem. Erlandsson gör nämligen inte sin spegel i glas. Nämnda verktyg får först spela rollen som mall när han låter en verkstad gjuta själva spegelämnet i metall. Receptet till legeringen hittar han inte i Smiths bok, utan i en artikel i Nordisk familjebok som berättar om hur syskonen Herschel på 1700-talet använde så kallad spekulummetall för sina speglar. När spegelämnet levererats fick verktyget en ny roll och användes nu för att polera fram spegelns reflekterande yta. Låt oss hämta resten av historien från Erlandsson själv:

Efter hundratusentals roterande rörelser hade spegeln antagit en ganska hög och vitaktig glans. Brännpunkten var belägen på 2 ½ meters avstånd, så som beräknat, men skärpan av solbilden kunde jag icke bedöma, då spegeln ej var monterad i röret. I brännpunkter kunde man dock ögonblickligen få eld på en cigarr. Detta var ju ändå något. Röret, av plåt, var till utseendet som skorstenen på en mindre ångbåt. Det elliptiska glaset som skulle upphängas i röret för att reflektera in bilden i okularet i teleskopets övre ände slipades också. Röret upphängdes nu i en träkonstruktion, så att det blev fritt rörligt åt alla håll. Själva avbalanseringen erfordrade mycket arbete. Äntligen kom den kväll då teleskopet skulle provas. Månen var i första kvarteret. Stående på en stege riktade jag in och såg genom okularet. Bilden var oklar. Den var rent av suddig. – det blev ett stort fiasko av detta spegelteleskop [Fotnot: Spegeln såldes som skrot under förra kristiden till Universitets instrumentverkstad.]. Min respekt för Herschel steg ofantligt. Han slipade ju över 400 speglar.

Ja, vad ska man säga? Nästan, men ingen cigarr. Klart är iallafall att detta innebär att Tore Sjögren, som jag påstod i ett tidigare inlägg, inte var det förste svenske amatör som försökte sig på att bygga ett reflektorteleskop. Den bedriften måste nu tillskrivas Erlandsson.

Erlandssons amatörastronomiska självförtroende verkar i alla fall ha överlevt detta nederlag. Några år senare, 1907 närmare bestämt, fick han överta en 68 mm kvalitetsrefraktor från Reinfelder & Hertel som tidigare varit i hans lärare Fredrik Krebbs ägo. Teleskopet använde han sedan under många år för planet- och solobservationer och då bland annat för att observera Merkuriuspassagen 1907 och den nästan totala solförmörkelsen 1912.

Erlandssons teckning av Merkuriuspassagen 1907. Bilden från Cassiopeia: Tycho Brahe-sällskapets årsbok, 1941, s. 131.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s