”et besynnerligt sken”

Jag återkommer ibland i tankarna till det andra veckoslutet i mars i år. Jag var i Lysvik och bevistade Värmland Star Party. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Möten med amatörastronomer och observationer under en mycket klar himmel gjorde det här till en högst minnesvärd upplevelse. (Några bilder och minnesanteckning finns här.)

Vi hade tillgång till stora och små teleskop, men en av de roligare observationerna skedde för blotta ögat. Jag såg zodiakalljuset för första gången. Det såg ut precis som det skall göra i mars, som en lutande konisk ljusmassa som sträckte sig upp till vänster från solen räknat, ett tjugotal grader långt eller så kunde man följa innan det gradvis försvann. Johan kunde bekräfta det hela, vi såg det bägge två.

Men hur ser dess observationshistoria ut?

I inledningen till sin doktorsavhandling om zodiakalljuset diskuterar Brian May (ja, just den Brian May) helt kort fenomenets observationshistoria. Cassini d.ä. brukar noteras som dess upptäckare, i två publikationer 1683 och 1685, även om det finns omnämnt på något enstaka ställe tidigare i litteraturen. Han noterar även avsaknaden av folkliga, icke-vetenskapliga benämningar på och berättelser om fenomenet. Tillsammans med Cassinis påstående att fenomenet försvann helt under en följd av år gör detta att han inte ställer sig helt frågande till att zodiakalljuset faktiskt varierar i ljusstyrka: ”I am convinced that, despite the lack of any recent confirmation, we must admit the possibility that the Zodiacal Light has not always been what it is today.” (s 4)

Zodiakalljuset tas även upp av Wargentin i en översikt av förklaringar av norrskensfenomenet (Pehr Wilhelm Wargentin, ”Fortsättning af historien om norrskenet”, KVAH 1753 s. 81-92, 90f) (fulltext här). Likt Queens gitarrist menar Kungens astronom (ursäkta ordvitsen, men Wargentin var ju dock Kungliga Vetenskapsakademiens astronom) att fenomenet först noterades i slutet av 1600-talet. Wargentin ger även en beskrivning av dess utseende:

Emot slutet af sistledne Seculum blef man först varse eller började man först gifva aktning på et besynnerligt sken, som plägar synas på himmelen, i Öster kärt för dagningen om Höst-morgnarna, och i Wäster strax efter dags-randens nedgång om Wår-qvällarna, när Månen ej förtager det med sit sken. Det följer Solen åt och lyder himmelens dageliga omlopp, hvaraf slutes, at det ej hörer til luft-kretsen Til färgen liknar det et matt stillastående Norr-sken, eller och vintergatan.

Den ljusa tracten ser ut, som et stycke af en mycket aflång Sphæroid, uti hvars medel-punct Solen sitter och hvars längre axel är utsträkt nästan efter djur-kretsen eller Solens årliga väg. Dess sken är starkare närmare Solen samt närmare axelen, men aftager mer och mer emot de yttra kanterna.

Bland de teorier för fenomet som de tidigmoderna forskarna ställde upp noterar Wargentin att Cassini ”hafva med mycken sannolihet vist, at det lärer vara en Athmosphere omkring solen, som på detta sättet visar sig, och är så vidsträkt, at den somliga år hinner ända til vår jord, som då, med sin luft-krets, flyter i denna Solens Athmosphere.”

Immanuel Kant beskriver även fenomenet i sin Himlens allmänna naturhistoria och teori (ursprungligen tryckt 1755 och nyligen utkommen i en fin utgåva med kommentarer och svensk översättning av Uppsalaastronomen Gunnar Welin). Kant noterar att det förmodligen uppstår som ”ett utflöde från solen”, men han kan inte heller utesluta möjligheten att ”detta solens halssmycke kanske har samma ursprung som hela naturen, dvs. att den bildats ur det allmänna urstoffet, av delar därav som svävat omkring i de mest avlägsna trakterna av solsystemet och först när hela solsystemet var helt färdigbildat sent omsider fallit inåt” (s 91-92 i Welins utgåva).

Zodiakalljuset finns inte med i Webb, vilket kanske inte är så konstigt eftersom den är en handledning i observationer av teleskopiska objekt. Webb hade dock gjort ganska många observationer av zodiakalljuset (T. W. Webb, ”On the Zodiacal Light”, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 14 (1854): 83)) och det har alltsedan dess varit ett objekt som dyker upp ibland i den amatörastronomiska litteraturen. J.D. Sidqwick ägnar det ett kapitel i sin Observational Astronomy for Amateurs från 1955 – men noterar att mer omfattande observationer av det är ”a waste of time”, åtminstone på brittiska breddgrader. Något speciellt prominent objekt för amatörer har det förmodligen dock aldrig varit.

Inte heller för mig. Trots det var det en ganska intressant upplevelse den där kvällen i Lysvik i början av mars när jag observerade ”et besynnerligt sken” som sträckte sig snett uppåt över den frusna Övre Fryken.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”et besynnerligt sken”

  1. Hans Bengtsson skriver:

    I österländska kulturer tror jag att zodiakalljuset har varit känt långt före 1600-talet. Exempelvis beskrivs det väl av Mohammed själv, och det har alltid spelat roll inom islam. Så Cassini d.ä. var kanske upptäckare ”hos oss”, men knappast ur ett globalt perspektiv.

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Hans: du har helt rätt. May påpekar också att Cassini knappast är upptäckaren i ett globalt perspektiv, han nämner bland annat aztekerna, så hans diskussion av frånvaron av icke-akademiska benämningar på fenomenet gäller enbart den västerländska kulturen.

  3. Timo Karhula skriver:

    Det var synnerligen intressant att läsa om tidiga svenska observationer av zodiakalskenet. Kände ej till Wargentins historiska obsar. Johan Kärnfelt beskrev er observation från VSP och det var utan tvekan zodiakskenet ni hade sett.

    Bland mina första anteckningar om zodiakalskenet från 1995 skrev jag att ljusskenet var känt sedan antiken, åtminstone i Österlandet. Den persiske poeten och astronomen Omar Khayyam Rubaiyat kallade fenomenet för den ”falska gryningen”. Ljuset syns egentligen hela natten men syns tydligast strax före den astronomiska gryningen eller efter den astronomiska skymningen, när solen är mer än 18º under horisonten. Zodiakskenet består av den välkända konen närmast solen som övergår till ett smalare zodiakalband längs ekliptikan och växer vid solens motsatta punkt på himlavalvet till det sk ”motskenet”, Gegenschein.

    Senast jag noterade Gegenschein var den 6 april då jag skymtade den mellan Gamma Virginis och Spica. Brian May skrev till mig ifjol att han inte kände till några moderna observationer av zodiakalskenet gjorda från Storbritannien, förutom Sir Patrick Moores observation från det nedsläckta London under Blitzkriget!

    [P.S. Skrev detta inlägg med en nyare version av I.E. D.S.]

    /Timo Karhula

  4. Christer Hellström skriver:

    Är detta vad som brukar kallas Gegenschein? Stötte på begreppet hos Charles Fort.
    /Christer Hellström

  5. Christer Hellström skriver:

    Ignorera min kommentar. Har uppenbarligen lässvårigheter.
    /CHe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s