Bildgåtans lösning

Då var det dags att avslöja lösningen på föregående inläggs bildgåta. Av kommentar här och på forumen har jag förstått att det är fler än jag som har funderat på vad resultatet blir om man viker ihop figuren. Månghörningarna räcker inte för en full sfär, men vad räcker de i så fall till? För att reda ut detta kopierade jag bilden till ett papper, klippte, vikte och tejpade en stund, och så här blev resultatet.

Resultatet.

Lite drygt en halv fotboll alltså. Så någon månglob är det inte frågan om, men däremot, och som många också har gissat, domen till ett amatörplanetarium. Bilden är närmare bestämt hämtad från Lars Bromans artikel ”Ett amatörplanetarium” som publicerades i The Scandinavian amateur astronomer, vol. 4, nr 1, 1975.  Här berättar Broman hur man med enkla medel och till en ringa kostnad (20 kronor) går tillväga för att återskapa ”den typiska rymdkänslan” från större planetarier.

Av den utförliga instruktionen framgår att själva domen byggs i vitmålad wellpapp. Det finns ingen given storlek, men låter man exempelvis kanterna på månghörningarna vara 30 cm blir hela domen ungefär 1,5 meter i diameter. När alla delarna är utskurna tejpar man helt enkelt ihop dem enligt ritningen.  Konstruktionen är självbärande och tämligen robust så något ytterligare material behövs inte.

Så långt verkar ju allt vara tämligen oproblematiskt, men hur sätter man ihop själva planeteriemaskinen? Läser man vidare visar det sig att grunden till maskinen är en gammal hederlig kaffeburk . (Jag har inte sett någon på många år, men jag minns att man använde dem för att göra trummor som barn.) I burken slår man sen ett stort antal hål i olika storlekar vilka återger de starkaste stjärnorna och de viktigaste stjärnbilderna. I burkens botten stansas stjärnor mellan himmelspolen och deklination +45°, och på sidorna mellan deklination +45°och -40°. Stjärnbilderna ska förstås återges spegelvänt och Broman understrykar att man på burkens sidor måste använda Mercator-projektion. När burken är färdig bygger man ett stativ som bär ljuskällan, en vanligt glödlampa, och om vilket burken kan rotera.

Projektorn.

Broman avslutar sedan artikeln med tips på en del kringutrustning (”Den kreative läsaren kan säkert hitta på mycket mer.”). Man kan måla en horisontlinje på insidan av domen för att förstärka effekten, man kan komplettera med en dimbar lampa inne i domen med vars hjälp man kan simulera skymning och gryning, och man kan slutligen konstruera små projektorer i form av lampor med linser och fältstopp framför och som kan fås att simulera solen eller planeterna.

Med solen och planeterna på plats så gör konstruktionen verkligen skäl för beteckningen amatörplanetarium. Och skulle någon av er ha besökt, eller rent av byggt, ett hemmasnickrat planetarium, så är jag förstås nyfiken på era kommentarer.