Ett dagsverke på Mount Lahall

Vad är ett amatörobservatorium? Detta är den övergripande frågan för det sista kapitlet i vår bok, och vi försöker tackla den genom att studera ett urval observatorier av olika typer lite närmare. Ett avsnitt handlar till exempel om Lahallsobservatoriet som sedan 1983 drivs av Göteborgs astronomiska klubb.

Genom det välsorterade arkivet vid Slottsskogsobservatoriet, vilket också rymmer klubbens kontor, har jag med ganska hög upplösning kunnat återskapa Lahallsobservatoriets historia. Men under tiden jag har jobbat med avsnittet har jag ändå känt att det glappat lite — trots att jag bor i Göteborg och sedan länge är medlem i klubben har jag aldrig besökt anläggningen. För att råda bot på detta tog jag för en tid sedan kontakt med observatorieföreståndaren Göran Kajler och vi kom överens om att jag skulle följa med till observatoriet i samband med klubbens stundande fixardagar.

Göran plockade upp mig i lördags morse på Centralstationen och tillsammans åkte vi ut till Lahall, en knapp halvtimmes bilresa sydost om Göteborg. När vi parkerade nedanför den skogsbevuxna bergstoppen — Mount Lahall på intern jargong — fanns det inget som avslöjade att stigen som öppnade sig vid vägkanten leder fram till ett observatorium.

I historien om Lahall spelar dessutom själva stigen en central roll. Det har aldrig funnits en farbar väg upp till toppen utan blott en smal skogsstig som slingrar sig fram över stock och sten. En konsekvens av detta var att när observatoriet byggdes fick allt material, varenda planka, mursten och cementsäck, bäras den 250 metrarna uppför berget. Det låter inte så märkvärdigt när man läser om det, men när jag och Göran går uppför stigen blir jag mer och mer imponerad för varje höjdmeter vi lägger under oss.

Väl uppe på toppen dyker plötsligt observatoriet upp ur grönskan. Färgsättningen med gröna väggar och vit kupol gör att det smälter in bra i bakgrunden. Det märks också att det gått några år sedan observatoriet byggdes — träden runtomkring har på sina håll börjat skymma sikten.

Observatoriebygget påbörjades 1979. I de mest optimistiska prognoserna beräknade man byggtiden till något halvår men det visade sig i själva verket ta fem år att slutföra, mycket på grund av den synnerligen besvärliga logistiken. Ivar Hamberg hade gjort ritningarna och fungerade också som projektledare under bygget. Enligt bokföringen lade medlemmarna ner drygt sjutusen arbetstimmar. Alla som gjorde mer än en procent av dessa har fått sitt namn förevigat på en plakett i observatoriet.

Observatoriet har formen av en rund silo och är drygt fem meter i diameter. Bottenvåningen rymmer ett litet kontor, liksom en försvarlig pir som förankrar teleskopet på våningen ovanför i berget. En smal trappa leder upp i kupolen. Hela övervåningens kupolkonstruktion är byggs som en sorts karusell. Sex hjul sitter fastbultade i murväggarna och ovanpå dessa vilar en rund kupolring ovanpå vilken själva kupolen är rest. Kupolen kan därmed vridas 360 grader, detta förstås för att spalten som öppnar mot himlen ska kunna riktas åt olika håll. Under bygget konstruerades ringen och andra delar till kupolen dels i klubbhuset i Västra Frölunda och dels i en slöjdsal i Mölndal. Det berättas att man under några sommarmånader lånade ihop varenda skruvtving som fanns att uppbringa vid Mölndals skolor för att forma och limma spanten som bär upp kupolen.

Mitt i kupolen huserar förstås huvudinstrumentet. Goto-refraktorn köpes in redan 1973 (jag har skrivit om omständigheterna kring denna affär här). Därefter låg den nedpackad i ett förråd på Chalmers under många år innan den kunde baxas uppför backen till den nya boningen på Lahall. Fortfarande är det en imponerande pjäs (det är Göran som står vid instrumentet på bilden nedan). Öppningen är på 15 cm, och den kom med mekanisk drivning (medels ett lod i stativet), en astrograf, ett litet spektroskop och diverse annan kringutrustning.

Mitt besök vid Lahall föranleddes inte bara av att jag ville se anläggningen. För att bilda mig en uppfattning om verksamheten ville jag också kika lite i de loggböcker som förvaras vid observatoriet. Bokhållningen är, så när som på något borttappat år på mitten, komplett och ger en god bild av vad man ägnat sig åt under åren. Första posten antecknades förstås i samband med ‘First light’ i juli 1983.

När teleskopet var injusterat framåt hösten samma år påbörjades mer regelrätta observationer, framförallt av solen, planeterna och de populäraste Messier-objekten. Då och då hade man visningar för mindre grupper, men dessa verkar aldrig ha blivit någon huvudsak.

Med tiden kompletterades refraktorn med flera dobsonteleskop för mer aperturkrävande observationer. När Magnus Lindhe till exempel lyckades få en första skymt av komet Halley från Lahall den 22 september 1985 använde han ett 33 cm dobsonteleskop. Först i december var kometen tillräckligt ljusstark för att också synas i refraktorn.

Mina uppgifter å yrkes vägnar var snabbt avklarade varpå jag själv pliktade några timmar på berget. Bland annat fick jag äran att dammtorka den gamla refraktorn. Kändes som en passande avslutning på besöket.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Göran, som både möjliggjorde besöket, guidade mig runt på observatoriet och dessutom gav mig tillgång till den dokumentation jag behövde.