Tid för amatörastronomer

Torsdagen den 16 juni 1921 kalibrerade Wilhelm Norlind ett av sina ur. Norlind, en 25-årig amatörastronom och innehavare av observatoriet Uranienborg beläget vid föräldrahemmet i Barsebäckshamn, riktade strax före klockan ett på dagen sitt teleskop mot Köpenhamn, närmare bestämt stadens frihamn, konstruerad på 1890-talet. Det hände ofta att han observerade Köpenhamn, Malmö och andra platser med sitt teleskop; i Norlinds observationsjournaler finns ganska många anteckningar om hur skorstenar, hus och städers allmäna skyline såg ut genom teleskop på långt avstånd och vid olika väderlekar, hur hägringar påverkade bilderna och ibland fick det att se ut som om husen svävade fritt i luften. Men denna torsdag fanns det inga sådana meteorologiska eller estetiska intressen som gjorde att han riktade tuben horisonellt ut över Sundet i sydvästlig riktning. Där, tjugo kilometer bort på taket till det stora silopackhuset i Köpenhamns frihamn, fanns en tidkula, målet för hans blick.

Klockan 13h 00m 00s medeleuropeisk tid, det vill säga klockan 00h 00m 00s Greenwich Mean Time (före 1925 räknades GMT från mitt på dagen, inte mitt på natten), släpptes den tidkula som strax dessförinnan hissats upp på en stång. Anläggningen högst upp på silopackhuset i Köpenhamns frihamn var en av alla de installationer som med tidkulor, semaforer, flaggsignaler, kanonskott, ljussignaler och andra tekniker på en mängd orter, ofta i anslutning till hamnar, användes för att sprida noggrann tid under 1800- och 1900-talet. (Nautisk Årsbok 1916, s 54ff, förtecknar förresten ett stort antal sådana stationer för tidssignaler i anslutning till hamnar samt tillgängligheten av tidssignaler utsända från Stockholms observatorium via dryga dussintalet svenska telegrafstationer och även den då nya tekniken med tidssignaler via radio eller gnisttelegrafi som det kallades på 1910-talet.) Ombord på fartyg som lagt till i närheten av en sådan optisk tidssignal kunde man kalibrera fartygens kronometrar, detta viktiga redskap för navigation.

Köpenhamns frihamn, silopackhuset till vänster, på vars tak tidkulan skymtas. Bild från Kristian Dahl, ”Köpenhamns frihamn”, Ord och Bild årgång 7, 1898, s 71-80.

När Norlind genom teleskopet såg kulan falla visade hans eget ur 12h 59m 13s. (Observationsjournal från Barsebäck, 16 juni 1921, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB.) Hans lokala ur var uppenbarligen inte helt perfekt ställt, men nu när han visste hur stor avvikelsen var blev det möjligt att reducera nyligen gjorda mätningar för att få bättre tidsbestämningar på sina observationer och förstås även ställa de lokala uren.

Det här var inte någon enstaka observation; Norlind la viss möda på att hålla observatoriet med en välkalibrerad och standardiserad tid, och man kan med hjälp av bevarade observationsjournaler följa hur han under åtminstone två årtionden såg till att observatoriets uppsättning av ur kontrollerades och justerades i relation till de standardinstitutioner som var källorna till en noggrann tid i det tidiga 1900-talet. Själva kalibreringen av hans ur var sista länken i en kronometrisk standardiseringskedja som började vid dåtidens professionella observatorier och där noggrann tid sedan förflyttades ut i samhället.

Uren var alltså en inte oväsentlig del av Uranienborgobservatoriets instrumentpark. En inventarieförteckning daterad 18 april 1935 förtecknar tre ur; det ur som användes vid den ovan beskrivna kalibreringen, Norlinds ”äldre fickur”, hade införskaffats för omkring 30 kronor 1904. (Journal ”Astronomiska observationer 3/5-10/9 1915, 28/10 1916, 18/2-2/7 1930, 30/5 1934-26/1 1935”, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB.)

Förutom observationer av tidkula jämförde Norlind sina klockors gång mot järnvägsur, solens meridianpassage och så småningom började han även använda tidssignaler förmedlade via radio (se bland annat ”Diarium 1935 30/8 – 1941 15/5”, Wilhelm Norlinds arkiv, LUB, för hans användning av radiodistribuerade tidssignaler från Hamburg.)

Självklart hade Norlinds omsorg om urens gång ett praktiskt syfte. Vissa observationer kräver välkalibrerad tid för att bli meningsfull: värdet av en observation av en månockultation eller bestämningen av tidpunkten då en krater träder in i jordskuggan under en månförmörkelse minskar drastiskt ju sämre uppfattning man har om tiden.

Men förutom en sådan funktionalistisk förklaring som svar på frågan ”varför brydde sig amatörastronomen Wilhelm Norlind om att kalibrera sitt observatoriums klockor?” menar jag att det finns en annan dimension, en som mer en handlar om symbolik.

De professionella observatorierna var sedan flera hundra år tillbaka förknippade med ett precisionsethos. Det är lätt att glömma bort idag, efter ett 1900-tal som mest och kanske speciellt i allmänhetens och populärvetenskapens ögon förknippats med astrofysik och kosmologi, men under 1600-, 1700- och 1800-talen var det typiska astronomiska observatoriet sysselsatt med diverse standardiseringsprojekt, inte bara inom det kronometriska området. Astronomiska observatorier förknippades med den västerländska civilisationens höjdpunkter av precision, kalkylerbarhet, noggrannhet och detta blev också en del av astronomins samhällskontrakt: man levererade precision.

Och något liknande gäller också för vissa delar av amatörastronomin. Flera subkulturer inom amatörastronomin – men långt ifrån i alla! – värderar stor noggrannhet, förmågan att kontrollera minimala tekniska detaljer och att observera subtila himmelska fenomen med högsta precision; där är precisionen en del av amatörastronomens ethos. Det blir en hederssak att göra sitt bästa för att uppnå och upprätthålla en sådan precision.

Så jag tror inte enbart att det var för att kunna göra mätningar som Norlind lade tid på att upprätthålla hög precision bland sina urverk. Jag menar att det också ingick i hans föreställning av vad ett komplett astronomiskt observatorium förväntades prestera, något som i hans föreställningsvärld även gällde för ett amatörastronomiskt observatorium.

Man ser ibland detta precisionethos ta materiell form i amatörastronomiska observatorier. I en av Slottskogsobservatoriets observationspaviljonger kan man se välkalibrerade urverk som ger (eller åtminstone en gång i tiden gav) tiden med sekundprecision. Ett annat exempel är alla de amatörobservatorier som genom historien mycket noggrannt mätits in på topografiska kartan för att amatörastronomen skall kunna presentera de geografiska koordinaterna för observatoriet med sekundnoggrannhet (och ibland bättre).

Tack vare Fröken Ur, noggranna men samtidigt billiga armbandsklockor, tidsservrar via Internet, radiosynkade klockor och Google Maps och Google Earth så är sådana uppgifter om sekundnoggrann tid och geografisk position närmast en trivialitet idag. (Att uppnå större precision är däremot fortfarande inte trivialt, som det imponerande arbetet med tidsservern på Sandvreten visar, men det är ett ämne för en annan bloggpost.) Men under vissa delar av 1900-talet var det alltså annorlunda och Wilhelm Norlind var inte den enda amatören som vinnlade sig om noggrannhet och som såg symbolvärdet i den höga precisionen och la stor vikt vid att hålla koll på klockornas gång.

Därför är det inte konstigt att ett amatörastronomiskt standardverk som J.B. Sidgwick, Amateur Astronomer’s Handbook, utgiven 1955, ägnar ett helt kapitel åt tid, tidmätning, den personliga ekvationen hos observatören som observerar ett celest fenomen, klockor och hur man kalibrerar dem och så vidare. Sidgwick nämner inledningsvis kvartsur – som vi idag kan köpa för nästan ingenting – men konstaterar att de är ”of no more than theoretical interest to the average amateur” (s 489), de är för dyra.

Varje klocka vars gång, det vill säga hur fort det tappar eller ökar i tid, är känd kan användas som en observatorieklocka, skriver Sidgwick som konstaterar vidare (s 489):

It is of little importance that the clock is running fast or slow, provided that the rate is both uniform and known, and that checking of its uniformity can be carried out at regular intervals by means of time signals. The behaviour of the clock should be kept under constant supervision, the most convenient arrangement being to plot clock error against GMT at frequent intervals.

Sedan presenterar Sidgwick konkret hur amatören kan avgöra sin klockas gång via transitmetoder eller tidssignaler. BBC började sända tidssignaler 1924 (han nämner inte tidssignaler från tyska Nordeich eller Eiffeltornet). Dessa signaler är normalt korrekta inom 0.05 s, ”which is sufficient for most amateur and all civil purposes.” Fröken ur angavs till 0.5 sekunders. Därpå följer diskussioner om hur amatören avgör när något händer med hjälp av tidtagarur som jämförs med observatorieuret, ”eye and ear”-metoden som går ut på att man lyssnar till pendelurets tickande samtidigt som man observerar till exempel en ockultation, kronograf med flera metoder.

Vi har alltså här att göra med en idag närmast bortglömd amatörastronomisk praktik som exemplifieras av Norlinds arbete med att hålla klockorna på Uranienborgsobservatoriet i god form. Att den kunde hamna i fokus för amatören på ett sådant sätt att den nästan blev ett självändamål snarare än ett medel för att uppnå något observationellt mål (precis som teleskopbyggande), antyds av en passage i B.L. Souther, ”A precision clock”, Amateur telescope making: advanced (book two)(1959):

But why does the amateur astronomer need any special kind of clock? Why make one? This is much the same kind of question that the rank outsider often asks the telescope maker when he discovers him apparently making telescopes which he often does not half use. The clock enthusiast is said to be an even worse afflicted specimen of the genus homo than the ”telescope nut” (difficult to believe). Largely, he gets his fun from making his clock perform. This becomes a fascination if not an obsession. A fine run of a month, with only a slight variation, gladdens his heart and wreathes him in smiles – though he is never satisfied and, exactly like the T.N. who always want a bigger, better mirror, he always strains and strives to get a closer run. But anything you think is fun, is. Nobody can go behind that axiom.