Komet Kohoutek och ”århundradets astronomiska fiasko”

Amatörastronomer världen över börjar så smått räkna ner. Tidskrifterna har börja skriva förberedande artiklar, återförsäljarna av teleskop har börjat styra om sin reklam. Alla väntar på komet ISON (C/2012 S1) just nu på väg in mot solen från världsrymdens mörker. Peter Grego, amatörastronom, författare och skribent för Astronomy now, skrev i samband med upptäckten för något år sedan så här:

A new comet has been discovered that is predicted to blaze incredibly brilliantly in the skies during late 2013. With a perihelion passage of less than two million kilometres from the Sun on 28 November 2013, current predictions are of an object that will dazzle the eye at up to magnitude -16. That’s far brighter than the full Moon. (Astronomy now, webbupplagan, den 25 September 2012).

För att sätta detta i perspektiv kan det påtalats att om förutsägelsen slår in så kommer ISON att bli den ljusaste komet som observerats under historisk tid. Värt att vänta på alltså. Grego är förstås väl medveten om att forskarnas förutsägelser i ett så tidigt skede under en komets antågande är ytterst vanskliga. Han lyfter därför ett varnandets finger: ”Amateur astronomers of a certain age may remember the Comet Kohoutek hype of 1973 – not quite the ‘damp squib’ it has been portrayed, since it reached naked eye visibility!”

Observationer av komet Kohoutek.

Observationer av komet Kohoutek gjorda av de brittiska amatörerna G.E.D. Alcock och A. Brown. Bilderna från The astronomer, vol. 10, nr 118, 1974. (Tack till Hans Bengtsson som försett mig med en kopia av tidskriften.)

Komet Kohoutek alltså. Redan ett halvår innan perihelipassagen utmålades den i massmedier världen över som århundradets komet. Nyandliga rörelser i USA tog den dessutom som omen om jordens snara undergång. Förutsägelserna som kablades ut från Central Bureau of Astronomical Telegrams i USA talade om magnitud -10 (fullmånen ligger på cirka -13). Dessutom skulle den passera i en för nordbor synnerligen fördelaktig bana. Men astronomerna hade räknat fel. Eller rättare sagt, och om jag förstått saken rätt, bristfälliga data hade lett dem till att tro att kometen var en långväga gäst härstammande från Oorts moln, snarare än sprungen ur det mer närliggande Kuiper-bältet utanför Neptunus bana. Det var redan då väl känt att kometer av den föregående så kallade långperiodiska typen innehåller betydligt mer vattenis än den senare kortperiodiska typen och därför har en tendens att utveckla både en större koma och en längre svans. Den felaktiga banberäkningen fick dem alltså att dra alltför optimistiska slutsatser om hur kometens ljusstyrka skulle utveckla sig. Så uppkom talet om århundrades komet.

Vartefter fler observationer gjordes under sensommaren 1973 fick astronomerna bättre förutsättningar att beräkna banan och en bit in på hösten kunde man konstatera Kohouteks kortperiodiska natur samtidigt som man tvingades justerades ner prognosen rejält. Nu talade man om som bäst magnitud -3, vilket förstås fortfarande skulle kunna innebära en tämligen spektakulär komet. Amatörastronomer var inte sena att accepterade den nya informationen ‒ Michael Krogsgaard, engagerad i SUAA:s kometsektion, skruvade till exempel ner förväntningarna redan i ScanAm:s höstnummer – men den stora allmänheten verkar, delvis understödd av pressen, ha fortsatt att vänta på århundradets komet.

Så gick det som det gick. Kohoutek nådde förvisso och i samband med sin perihelipassage i slutet av december negativa magnituder men då var den så positionerad att den bara kunde observeras från rymdstationerna Skylab 4 and Soyuz 13. När den någon vecka senare hunnit klättra upp på den jordiska natthimlen hade den rasat i ljusstyrka; de första visuella observationerna skattade den till omkring magnitud +3, fortfarande synligt för blotta ögat men allt annat än århundrades komet. Svenska amatörer hade kanske kunnat nöja sig med detta, men här hos oss ställde dessutom vädret till det. När kometen stod som bäst till en bit in i januari 1974 hade ett djupt lågtryck parkerat sig över Sverige. Kometen observerades förvisso av Malin och Robert Malmström redan den 4 januari, men då från Lanzarote. Den första helsvenska observationen jag just nu har uppgifter om gjordes först den 17 januari och av bland andra Björn Hedvall från Slottsskogsobservatoriet i Göteborg. Då hade den dessutom falnat ytterligare.

Tidningarna var förstås inte nådiga. I Göteborgs-Posten menade man att kometen inte syntes bättre ”än en vanlig pluttstjärna”, och då under förutsättning att man var ”en någorlunda skicklig amatörastronom” (18 januari 1974). Dagens Nyheter var inte sämre:

På tisdagen var kometen Kohoutek som närmast vår jord. Den syntes knappt, ens i kikare, och syntes den, då var det mest som en fläck över Jupiter. Närmare oss än 120,5 miljoner kilometer kom den stackars frusna saten aldrig. [/] Nu rusar han ut ur vårt solsystem med en fart av 189902 kilometer i timme, ensam och eländig, sörjd av mången, sedd av få, snart glömd, ett stort fiasko. Adjö, lilla kometen. Ta väl vara på dig. Hoppas du hittar någon ny, kulans galax att lajja med. (18 januari 1974)

Precis som Peter Grego skriver gör vi alltså gott i att minnas Kohoutek nu när komet ISON är under uppseglande.

Avslutningsvis några frågor till läsarna: Jag jobbar just nu på ett kapitel om kometastronomin bland svenska amatörer, och jag kommer sannolikt att skriva ett avsnitt om Kohoutek-debaclet. Jag är bland annat intresserad av hur kometen såldes in i pressen, och jag vet att den återkom i spalterna så ofta att folk nästan tröttnade på den. Vad jag inte vet är i vilka spalter och när. Internationellt började man skriva om Kohoutek redan i juni 1973. Är det någon som minns när svenska tidningar började skriva, och kanske rent av vilka tidningar det rörde sig om. Jag har gått igenom bland annat Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter från oktober 1973 till januari 1974, och här återfinns alltigenom väldigt sansade artiklar med idel försiktiga prognoser. Men jag vet också att även svensk press hade fallit in i retoriken kring århundrades komet. Det bör alltså ha varit tidigare på hösten 1973 eller kanske redan under sommaren. Jag kan förstås sätta mig på Kurs- och Tidningsbiblioteket och rulla mikrofilm, men det handlar om tiotusentals sidor att gå igenom. Alla tips mottages därför tacksamt. Sen vore det ju också kul om ni som faktisk observerade Kohoutek berättar om tilldragelsen. Vem såg den till exempel först från Sverige?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Komet Kohoutek och ”århundradets astronomiska fiasko”

  1. Hans Bengtsson skriver:

    Med Max Renards 4-tums Unitron-refraktor observerade Max och jag kometen vid ett tillfälle från Katedralskolans observatorium i Växjö. Den låg nära horisonten, den syntes som en svag suddig fläck men utan problem. Jag minns att det var mycket sent på natten, det var före periheliepassagen, vi hade bara ett kort ”tidsfönster” att spela på, jag minns att vi trodde vi var först i landet med att ha sett den. Tyvärr har jag inga anteckningar om kometen, men jag ser att Max och jag observerade variabler därifrån kvällen den 25 november 1973, och tidigt på morgonen den 26 november känns som ett rimligt tips. Max skrev en notis om observationen i Smålandsposten, men vi publicerade den nog inte i någon astronomisk tidskrift.

    Senare såg jag kometen även efter periheliepassagen, efter solnedgången, enkelt för blotta ögat och ännu enklare med 7×50 fältkikare, från mitt fönster i Växjö. Om jag inte helt missminner mig hade det just inträffat någon oljekris så att lamporna var släckta? Kometen påminde lite om PanSTARRS men var faktiskt lättare att se för blotta ögat än vad PanSTARRS var (kanske mest beroende på olika observationsplatser, Göteborg har onekligen ljusare himmel än ett nedsläckt Växjö). – Detta bör ha varit i början av januari 1974, även om jag inte heller där har några anteckningar.

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Där ser man. Får se om något annat dyker upp, men annars får vi väl anta att ni var först. Kul. Och artikeln i Smålandsposten ska jag förstås snoka fram. Tack för tipset.

  3. Hans Bengtsson skriver:

    Synd såhär i efterhand att jag aldrig förde någon journal på andra objekt än variabler, men det berodde mest på att jag inte betraktade tittarna på Kohoutek som några observationer i strikt mening utan just som tittar. Jag skattade aldrig magnitud eller svanslängd eller annat. Det som Max skrev i Smålandsposten var en notis snarare än en artikel. Kanske 10 meningar eller något sådant. Ibland kommer jag ihåg fåniga saker som var på sidan notisen fanns (uppe till höger, nere till vänster, osv) men i det här fallet har jag ingen aning.

    När vi i teleskopet såg kometen före periheliepassagen syntes ingen svans, den var bara en diffus blaffa, möjligen hade morgonljuset redan börjat göra sig påmint. Själva åsynen av kometen i okularet minns jag som det vore igår, men datumet är bara gissningar. Efter periheliepassagen syntes däremot en distinkt svans i fältkikaren.

  4. Hans Bengtsson skriver:

    Det stämmer mycket bra att dagspressen hade en del putslustiga kommentarer om Kohouteks komet. Bland annat publicerade Dagens Nyheter (tror jag att det var) en bild av upptäckarens ansikte och meddelade att man nu hade en bild av Kohoutek, texten avslutades med ”Någon svans syns inte” …

  5. Johan Kärnfelt skriver:

    Ah, du menar att även du har slarvat med observationerna. Då antar jag att din obs av Kohoutek inte räknas :-). Jag ska emellertid leta fram notisen nästa gång jag är på KTB. Det är snabbt gjort om man bara har lite att gå på.

    Bilder på Kohoutek figurerar ganska ofta i de GP-artiklar jag hittat, men jag har ännu inte stött på just denna vits (låter som en typisk Göteborgs-dito). Jag har gått igenom DN månaderna kring årsskiftet, men här fanns inget sådant.

  6. Hans Bengtsson skriver:

    Inte med observationerna – men alla tittar har jag gjort ”off record” och utan anteckningar. De enda astronomiska objekt jag har gjort observationer av är variabler, kometer och meteorer. Aldrig solen eller månen eller planeter eller småplaneter. Men ibland har jag ångrat en smula att jag inte journalfört vilka NGC-objekt jag sett och när, det hade varit roligt att titta tillbaka på sådana anteckningar. Och i det här fallet hade det förstås varit praktiskt om jag antecknat när jag såg Kohoutek.

    Vi kommer här också till den allmänna frågeställningen: vad är en observation? För mig ingår i begreppet att man gör någon form av bestämning i form av siffror eller teckning eller foto, och sedan rapporterar till lämpligt organ. Det är först sedan jag rapporterat en variabelskattning som jag anser att observationen är klar, själva rapporten ser jag som en integrerad del av observationen. Men man kan förstås ha olika syn på detta. Viktigast är att man har roligt, antingen man observerar eller tittar.

  7. Johan Kärnfelt skriver:

    Okej, då noterar jag att du tittade på Kohoutek 1973 :-). Fast skämt å sidor så håller jag väl med dig. Nästan iallafall. Som du vet rapporterar jag inte så mycket (kometer och solfläckar) så det kan inte vara ett kriterium för mig. För mig handlar det istället om skissandet. Har jag tecknat av ett objekt är den en observation, har jag inte gjort det räknar jag den inte. Det senaste är då tittande i din mening.

  8. Hans Bengtsson skriver:

    Frågeställningen om vad som är en observation och vad som inte är en observation utan en titt är principiellt ganska intressant, och det kan säkert finns flera goda åsikter. Lite utanför detta trådämne, i och för sig, men jag kan ändå skriva några meningar här.

    Skiljelinjen mellan observation och titt har för mig varit glasklar när det gäller mina egna förehavanden ända sedan jag började med astronomi. I det första fallet journalför och rapporterar jag, i det andra fallet gör jag det inte. Så redan i samma ögonblick jag avslutar titten eller observationen vet jag vilket det har varit.

    Idag har jag sett solen, för blotta ögat. Men det betyder inte att jag gjorde någon observation av solen. På motsvarande sätt såg jag Komet Kohoutek vid två tillfällen, men jag gjorde inga observationer av den, i så fall hade jag antecknat datum, klockslag, utseende, osv, samt sedan rapporterat till lämpligt organ. Ofta ser jag ljusa variabla stjärnor, t.ex. Betelgeuse, utan att jag gör några observationer (men ibland har jag observerat, dvs magnitudbestämt, Betelgeuse och då förstås även rapporterat).

    Vad gäller deep-sky-objekt skulle jag tycka det vore roligt att börja observera sådana istället för att bara titta. Men det skulle kräva att man kan tillåtas rapportera att man sett / inte sett objektet med en angiven utrustning och förstoring vid en angiven tidpunkt. Det skulle absolut vara en observation, om än enklast tänkbara, för ett DSO. Kräver dock i praktiken att det inom SAAF/Astronet upprättas ett rapporteringsformulär och en databas, så att denna typ av ”kryssning” (för att jämföra med ornitologi) blir accepterad. Om det gäller att teckna så överlåter jag åt andra att göra det, jag är bättre på magnitudbestämningar än teckning.

  9. Johan Kärnfelt skriver:

    Titta (i din mening) på DSO:er tycker jag i de flesta fall är tämligen meningslöst. — Jaha, där har vi en oval sudd till. För mig har alltid tjusningen varit att försöka pressa uppfattningsförmågan till det yttersta, att ge den där sudden någon sorts karaktär. För att göra det krävs att jag observerar, dvs lägger gott om tid på den, försöker få grepp om proportioner, ljusfördelningen över ytan, detaljer och så vidare. Dessutom är tecknandet för mig det bästa sättet att ser mer, varför det följer att jag alltid bokför allt nogsamt. Men att rapportera in DSO-obsar vet jag inte om jag skulle vilja göra. Kanske om jag hade startat som nybörjare idag,

  10. Hans Bengtsson skriver:

    Om instrument och förstoring anges, så finns det en ändå en poäng med att konstatera om ett visst DSO syns eller inte syns – uppgifter om nödvändig utrustning ingår rätt ofta i allmänna beskrivningar av objekten. Därför tycker jag trots allt att ett ett sådant konstaterande kan gå under begreppet observation, det innehåller ju viss användbar information. Dessutom tror jag att det för många kan vara kul att hålla koll på vilka nebulösa objekt man sett och inte sett, och när, och vilka andra observatörer som gjort sammalunda. Men, som sagt, allt kräver ett enhetligt rapporteringsformulär och en databas.

  11. Ping: Märkliga kombinationer | Det perfekta tomrummet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s