Om okular

Vilka egenskaper hade de okular som forna dagars amatörer använde?

Frågans svar är av intresse om man vill få en förståelse för vad amatörer faktiskt sett när de observerat stjärnhimlen i olika tider. Okularen har genomgått en ganska rejäl teknikutveckling, i varje fall under den tid jag kan överblicka. När jag började som observerande amatörastronom någon gång kring 1980 levererades mitt första teleskop, den klassiska postorderrefraktorn från Hobbex/Clas Ohlson – 60/710 mm – med två okular. Som jag minns det (ligger de månne fortfarande kvar hemma i föräldrahemmets skrymslen och vrår?) var de av Kellner- respektive Ramsden-typ och hade brännvidder på cirka 6 och cirka 18 mm. De hade den ”japanska” fattningen på 0.965 tum. När jag sedan, efter ett par år, fick tillgång till ett något bättre instrument, en Unitron 60/700 refraktor, var det fortfarande samma okulartyper om jag minns rätt.

Förmodligen använde ganska många amatörer vid den tiden just Kellner- och Ramsden-okular. Men en teknikutveckling påverkade förutsättningarna för den observerande amatörastronomin. Dels gjorde masstillverkning att okular av till exempel Plössl-typ blev relativt sett billigare och därmed mer lättillgängliga, dels uppfanns helt nya okulartyper och varianter på gamla okular vidareutvecklades (RKE-okularen som Edmund Scientific marknadsförde på 1980-talet, Nagler-okularen och så vidare. (Och en del amatörer slipade faktiskt egna okular, som Sven O. Rehnlund, men det är en annan historia)). God antireflexbehandling gjorde att man kunde använda allt fler linselement utan störande ljusförluster; datorberäknade okularrecept gjorde sitt till, liksom förmodligen mer exotiska glassorter. Synfälten ökade drastiskt. Teknikutvecklingen kan följas i såväl amatörernas okularlådor som i annonserna i Sky and Telecope.

Om vi går bakåt i tiden, hur bra var forna tiders okular? Dels är det ju en fråga om pris och vad amatören hade råd att betala. Många använde säkerligen enkla okular eller rent av enkla luppar som egentligen inte sålts som okular.

Men hur bra var high end-okularen, de som var tillgängliga för de amatörer med mycket pengar att lägga på sin hopbby?

Även de bästa okularen saknade, för länge sedan, antireflexbehandling – det var en teknik som uppfanns i mitten på 1930-talet och förekom i början enbart i militära optiska sammanhang; det var först under efterkrigstiden som en rudimentär antireflexbehandling började dyka upp i konsumentoptik. Inte minst kameraoptiken var en drivkraft i utvecklingen av allt bättre antireflexbehandling under andra hälften av 1900-talet.

Och hur stora var synfälten? En indikation får man av Nils Tamms okularlåda. 1918-19 utrustade han sitt Kvistabergsobservatorium med en Zeissrefraktor, och de okular han använde till detta dyra teleskop – inköpspriset låg på i storleksordningen tre årslöner för en professor vid ett svenskt universitet – bör ha representerat det bästa man kunde köpa vid den tiden.

I en dagboksanteckning från den 9 oktober 1919 skriver han om okularens verkliga synfält, som han mätt upp genom att ta tiden som det tog för stjärnan Altair att korsa synfältet. Med ledning av detta är det möjligt att räkna ut vilka apparenta synfält hans okular hade. I en serie om nio okular var det apparenta synfältet 36, 39, 47, 43, 44, 53, 43, 45 respektive 43 grader.

Alltså i samma storleksordning som det apparenta synfält på runt 50 grader som de Plössl-okular har som följer med i stort sett gratis vid de flesta teleskopköp idag, okular som ofta blir liggande oanvända i okularlådan när dagens amatörer byter upp sig till något bättre.

Dagens lyxokular, de okular som dagens motsvarigheter till Nils Tamm köper när de utrustar sina fina instrument, har apparenta synfält på uppemot 110 grader (eller rent av mer). De har förmodligen inte bättre skärpa än Tamms Zeissokular (i mitten av synfältet och/eller vid höga f-tal), men om man är intresserad av att få ett stort synfält, vilket ju är viktigt vid vissa typer av observationer, ser man alltså mer än fyra gånger så mycket himmel med dagens okular som Tamm gjorde.

Men det här är bara siffror. Det hade varit väldigt intressant att genomföra en laborativ studie av 100 års okularteknikutveckling; att observera, vid ett och samma tillfälle och med samma teleskop, genom okular av någon av alla de typer som amatörer använt.

Kanske något för en programpunkt på ett star party? Om några amatörastronomer kan rota fram diverse gamla okulartyper ur gömmorna för jämförelse med senare tiders okular, kunde man få till stånd ett okularteknikhistoriskt experiment.

Förmodligen hade ett sådant experiment visat att okularteknikens utveckling de senaste 100 åren betytt mest för de som observerar djuprymdsobjekt, minst för de som observerar dubbelstjärnor och planeter.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om okular

  1. Timo Karhula skriver:

    Mitt första teleskop var också en 60/710 mm postorder-refraktor inköpt 1978, troligen från Ellos-katalogen. Till teleskopet fick man två HM-okular med brännvidderna 6 och 12.5 mm och med 0.965-tums fattning. Det är Huygens-Mittenzwey okular som hade trånga synfält. Kontrollerade en gång hur lång tid det tog för stjärnan delta Orionis att passera synfältet med 57x förstoring (12.5 mm okularet). Det tog 2 minuter 15 sekunder vilket isåfall motsvarar ett skenbart synfält på bara 32º! Ett av teleskopets tillbehör var en 1.5x Barlow-lins som var ca 20 cm lång. Ett solfilter som skulle skruvas in i okularet följde förstås också med. Det är ett under att mitt astronomi-intresse överlevde refraktorn (som jag fortfarande har kvar av nostalgiska skäl).

    Testades inte det något gammalt okular från 1800-talet när Uppsala-amatörerna Lars Hermansson, Patrik Holmström och Mats Johansson separerade trånga dubbelstjärnor med Uppsala Observatoriums dubbelrefraktor härom vintern? Artikeln återfinns i Telescopium nr 1, 2012.

    /Timo Karhula

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Timo!

    Intressant! I vår generation är vi nog många som började med 6-cm refraktorer. Hade ett par lokala amatörkompisar där jag bodde som hade snäppet bättre grejer, 114/900 Newton på motordriven ekvatoriell montering.

    Det måste ha varit HM okular till min postorderrefraktor också, jag minns fel – Kellner och/eller Ramsden-okularen kom nog med den Polarex/Unitronrefraktor jag fick låna något år senare (sedan länge tillbakalämnad, så jag kan inte kolla). Hade också en sådan där låååång svart Barlowlins med bara 1.5x.

    Jo, Uppsalaamatörerna körde med vintageokular när de obsade trånga dubbelstjärnor.

  3. Johan Kärnfelt skriver:

    Jo, utvecklingen av okularen har sannolikt betytt mycket för amatörastronomins utveckling, iallafall om man ser det över hela 1900-talet. Det finns dock ytterligare en faktor, förutom synfält och optisk kvalitet, som spelar in. Nyligen köpte jag Baaders Genuine Orthos 5 mm och 9 mm för att använda i första hand för planetobservationer. Jag har ännu inte testat dem annat än i min lilla WO-refraktor, vilket bara klarar 9 mm, men jag har iallafall kunna konstatera att de optiskt är av mycket hög kvalitet men att de är tämligen svåra att använda. De har mycket kort ‘eye relief’ och de är dessutom extremt känsliga för var man placerar ögat i sidled. Detta betyder att håller man ögat bara lite fel så blir det bara svart. För en tränad observatör spelar förstås detta mindre roll. All teknik har sina egenheter och man lär sig leva med dessa. Men hur vore det exempelvis att göra en visning för allmänheten med dessa BGO:er. Snudd på katastrof gissar jag. Här hade förstås Baaders extremt användarvänliga Hyperioner varit att föredra.

    • Hans Bengtsson skriver:

      Håller med om att hyperionerna är påtagligt tittvänliga jämfört med alla andra okular jag använt under årens lopp. Exakt vad det beror på vet jag inte, men det är i varje fall en viktig egenskap! Man kan observera länge utan att bli ögontrött, och ett avspänt öga ser också mer och bättre än ett ansträngt öga.

  4. Klaus Staubermann skriver:

    This is an intriguing blog, Johan and Gustav, many thanks. Unaware of your discussion, I compared my surviving eyepieces earlier this month. These included my very first eyepiece, a recycled military eyepiece from the 1960s (?), a 1970s Lichtenknecker WW 17.5 mm, two of the first 1980s Televue Plössls (10.5 and 13mm) etc. My impression is that they are not as bad as some tend believe. Also, eyerelief does not seem to be a modern invention, with the military being the easiest of all. The 17.5 mm Lichtenknecker was my favourite eyepiece into the 1990s and still is a beautiful piece of equipment. And as many of you know, money does not always mean quality, with a simple WO 20mm SWAN, which I got as a free supplement, now my favourite choice for public viewing on my some 25 year old 8-inch SCT. Keep up the good work!

  5. Johan Kärnfelt skriver:

    Thanks Klaus and welcome to our blog. I guess time fares well with optics, and old equipment might be as good as new one. Modern eyepieces tend to have a lot of lenses, and sometimes less is more, especially while observing the planets. Some eyepiece aficionados at Cloudy nights even claims that DSO-observing is best done with simpler, less glass, eyepieces. I bought some Baader Genuine Orthos a while back but I haven’t had the opportunity to really test this out.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s