Kartor och upptäckter

Häromveckan upptäckte jag M56.

Jag hade kört ett observationspass där jag observerade variabla stjärnor med min 20 cm Newtonreflektor, och bestämde mig för att kolla in några stiliga djuprymdsobjekt bara för skoj skull. M13 och M57 brukar jag titta på vid sådana här tillfällen; på väg till eller ifrån Ringnebulosan hamnade jag den här kvällen vid ett annat nebulöst objekt; lite mindre och lite svagare, men helt tydligt.

Vad kunde det vara? Inte för att jag seriöst trodde att jag upptäckt en komet, men jag visste inte vad det var, det här måste ju kollas upp. Efter att ha plockat fram min orienteringskarta – Mag-7 star atlas – kunde jag konstatera att det var den klotformiga stjärnhopen M56. (Ett parallellfall till när jag såg komet Holmes med dess märkliga, stjärnlika utseende hösten 2007 och först trodde det var en nova.)

Med hjälp av kartan var det alltså enkelt att bestämma det okända objektet till den sedan 1779 kända klotformiga stjärnhopen M56.

Kartor är viktiga. Det märkte Nils Tamm. På hösten 1916 upptäckte han visuellt en nebulosa i Ursa Major. Den återfanns inte på någon av de atlaser han då hade tillgång till. På våren 1918 hade han så smått börjat fotografera stjärnhimlen med en relativt enkelt teknik, vanliga kameror placerade på ett hemmabyggt ekvatoriellt stativ utan motor (han vred för hand), och ett av de objekt han fotograferade var nebulosan i Stora Björn. Det visade sig vara full överensstämmelse mellan teckningen från hösten 1916 och fotografiet han nu tagit. Därmed kunde han vara ganska säker på att nebulosan verkligen existerade.

Men vad var det?

Ytterligare några dagars letande i litteraturen, och han hittade nebulosan i Atlas der Himmelskunde av Schweiger-Lerchenfeld. Det visade sig vara M101.

Tamm noterar det som märkligt att nebulosan, ”som är så pass väl synlig”, inte fanns med i någon av de andra stjärnkartorna han konsulterat innan han snubblade över den i praktverket Atlas der Himmelskunde.

Att ha goda kartor tillgängliga är viktigt för amatörastronomer.

(Huvudsaklig källa: Nils Tamm Dagbok I., 18.12 1917-6.2 1920.)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kartor och upptäckter

  1. Hans Bengtsson skriver:

    Inom många delar av amatörastronomin har den explosionsartade förbättringen av kartmaterial under 2000-talet inneburit att en delvis ny värld öppnats – på flera sätt har detta varit en minst lika stor omvälvning som den ökande tillgången till bättre och billigare teleskop. Idag finns det ju nästan inga gränser för vilka kartor vi kan hitta, allt från enkla översiktskartor till Palomar-bilderna kan man nå snabbt och enkelt. Vilken skillnad mot förr!

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Ja, det är en jätteskillnad, och vi som har några år på nacken har varit med om förändringen … Jag minns när jag som tonåring först bläddrade i Palomarbladen på Lunds observatorium, det måste varit någon gång 1982-83; vilken fantastisk syn, alla dessa stjärnor. I hela Sverige fanns enbart några få uppsättningar, idag är de nåbara för alla och envar via nätet. (Och man kan använda dem för att hitta variabler nya variabler, som du gjort, Hans!)

  3. Johan Kärnfelt skriver:

    Att kartutvecklingen förändrat amatörastronomi i störta allmänhet är ju självklart, men vad kan detta ha inneburit mer exakt? Och speciellt om man tänker utanför variabelboxen. Jag har försökt göra en lista nedan (utan inbördes rangordning). Fyll gärna på med mer:

    1. Introduktionen av atlaser typ Norton star atlas har i princip möjliggjort djuprymdsastronomin. Tidigare fanns bara Darsenius guider i PAT med vilkas hjälp man bara kunde hitta ett mindre antal objekt. Kartorna öppnar himlen.

    2. Atlasernas utformning och upplösning har på samma sätt styrt vad djuprymdsobservatörerna kan observera. Ett objekt som inte finns angivet på en kartan existerar inte i praktiken. A-, B- och C-sviten på TriAtlas är ett bra exempel.

    3. Kartorna samlar och ger ett grafiskt uttryck åt information som tidigare kanske var åtkomlig, men då normalt i ett flertal olika mer eller mindre svårtillgängliga kataloger. Idag kommer man långt med en enda atlas.

    4. Med moderna kartor behöver man inte planera lika mycket som förr. Vid teleskopet kan man helt enkelt kolla på kartan om det finns något intressant uppe.

    5. Om man själv sveper upp ett objekt i okularet, så är det med hjälp av kartan enkelt att avgöra vad det är för något.

    6. Nya kometer eller (super)novor torde vara betydligt lättare att hitta, då man antingen kan rita in dem på sin egen karta eller skriva ut en sökkarta från nätet. Förr fick man väl jobba med efemerider och teleskopets RA/Dec-skalor.

    7. Varibelastronomin torde väl i princip ha revolutionerats med hjälp av moderna och internetbaserade kartmaskiner. Förr fick man lita på att Darsenius gjorde jobbet.

    Ja, detta var vad jag kom på på rak arm. När vi är inne på kartorna tror jag också att vi behöver fundera på katalogerna. När blev det till exempel ett gesällprov för amatörer att logga alla Messierobjekt. Och hur har introduktionen av andra kataloger påverkat speciellt djuprymdsastronomin. Jag tänker på exv Hickson- och Caldwell-katalogen. Spridningen av kataloger som dessa har väl också påverkat vilka objekt som anges på kartorna.

  4. Gustav Holmberg skriver:

    För att lista några milstolpar som betytt mycket för observationell amatörastronomi mellan Norton’s (1910) och interneteran: Becvar/Skalnate Pleso i olika versioner (1950-talet), Vehrenbergs olika atlasverk (1970-talet och framåt) och Tirions Sky Atlas 2000 (1981) (plus Uranometria). Och bland katalogerna tänker man förstås på Sky Catalogue 2000 vol 1 (1982) (stjärnor) och vol 2 (1985) (variabler, dubbelstjärnor och djuprymdsobjekt). Sen finns ju alla mer nischade kartverk och kataloger à la Juhani Salmis galaxatlas för visuell supernovajakt (1984).

    I den sistnämnda kategorin kan man fundera över hur vanligt det varit att innehållet i hela proffskataloger eller delar av dessa sipprat över till amatörer, oavsett om vi pratar om djuprymdsamatörer som jagar stjärnhopar och nebulosor enligt till exempel Collinders eller Sharpless listor eller variabelamatörer som jobbar med GCVS vol 3; ibland har det här flödet av information skett via mellanhänder som publikationer som S&T eller förlag som Sky Publishing Corporation eller Willmann-Bell, ibland via kontakter mellan amatörer och proffs.

  5. Gustav Holmberg skriver:

    Och apropå vad som möjliggör djuprymdsastronomi: eftersom Sky and Telescope varit relativt väl spridd i svensk amatörastronomi under efterkrigstiden, så bör ju Darsenius guider i PAT kompletteras med Walter Scott Houstons artikelserie som löpte under årtionden (och, förstås, Mallas och Kreimers genomgång av Messierkatalogen), bägge samtida med Darsenius.

    • Hans Bengtsson skriver:

      En apparat som varit viktig i sammanhanget är den moderna kopiatorn. Fanns inte när jag började med astronomi. Om man såg en intressant karta i PAT eller S&T så var man hänvisad till blyertspenna och tunt vitt papper som man kunde förlagan genom. Man tog ju inte gärna ut tidskriften eller boken till teleskopet. Allt detta manuella avritande av stjärnkartor var mycket tidsödande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s