Duvor och stjärnor

Varför håller man på?

Frågan ställer man sig väl ibland om man är amatörastronom. Och amatörgeolog. Och amatörbotaniker. Eller dito ornitolog.

Det är också den fråga som Colin Jerolmack ställer sig i boken The Global Pigeon (University of Chicago Press). Varför håller folk på med duvor, speciellt brevduvor? Ja, inte är det för att man vill komma närmare naturen, inte är det för att man vill behålla ett band till den icke-civiliserade och icke-mänskliga naturen även om man bor mitt i New York. En sådan biofilisk tolkning av människans interaktion med duvor avvisas klart i Jerolmacks bok, i varje fall om man skall tro den recension jag läste nyligen (Jennie Erin Smith, ”Tumblers and tiplets”,TLS, 24 January 2014, 30).

Enligt Smith har Jerolmacks långvariga etnografiska studier av duvfantaster mynnat ut i en bok som beskriver dessa som mer intresserade av andra människor än av något slags naturkontakt förmedlad via duvorna. Jerolmack beskriver hur duvhobbyisterna i New York hänger på affären Broadway Pigeons and Pet Supplies, ”where the rooftop pigeon flyers of Brooklyn and Queens converge to trade insults and their carefully bred pigeons.” Jerolmack beskriver hur duventusiasterna relation till duvorna är intimt förknippad med deras egna sociala relationer: tävlingsinstinkten och den manliga kamratskapen i duvgemenskapen, snarare än något slags bakomliggande drivkraft som får människan att söka upp andra arter.

Kultur istället för natur, alltså. De faktiska duvorna är knappast några länkar tillbaka till naturen, de är inte några det vildas ambassadörer, som Smith skriver, utan snarare produkter av mänskligt hårt ambitiöst arbete och disciplin. Duvslagen är en källa till trygghet, oföränderliga ankare i en föränderlig och kaotisk omvärld, att hålla duvor är en verksamhet vars ”‘repetitive mundane practices formed a tangible, unbroken chain between past and present.’ None of this has antying to do with ‘a more general connection to non-humans’ as far as Jerolmack can identify.”

Så långt Smith och Jerolmack.

Gäller något liknande också för amatörastronomi?

Det finns förvisso ett drag av att skapa närhet till de kosmiska fenomenen genom att lära sig mer om det genom att studera olika objekt, och kanske själv också bidra till kunskapsproduktionen. Det är även lätt att hitta amatörastronomer som artikulerar ett slags gemenskap med kosmos: med en närmast sublim vördnad närmar man sig okularet i mörkret och skådar fotonerna som varit på väg i miljontals år innan de träffar just ditt öga, amatörastronomi handlar om att transcendera vår vardag och att förstå kosmos innersta mysterier genom att observera själv.

Må så vara.

Men kanske är amatörastronomer också lite som Jerolmacks duventusiaster? Kanske är det inte bara förståelse, inlevelse och fascination inför kosmos fenomen som driver amatörastronomer; kanske betyder kamratskapen kring observerande och teleskop, i vilken man såväl gnabbas och utmanas som lär sig av varandra, också mycket för en del amatörastronomer?