Julius Schmidt: observatör

Fyra dagar in på det nya året 1884 skickade Julius Schmidt sina observationer över det gångna årets solfläckar till Astronomische Nachrichten, dåtidens kanske ledande tidskrift vad gäller observationell astronomi. Schmidt, som var chef för det astronomiska observatoriet i det soliga Aten, noterar att årets skörd av solfläcksobservationer varit god; endast för tio av årets alla dagar saknas det observationer och då på grund av mulet väder. (Schmidt, J. F. J., ”Zählung der Sonnenflecken 1883 zu Athen”, Astronomische Nachrichten, vol. 108, 17-22.) Data för en elfte dag, den 4 augusti, saknas också men då av ett annat skäl; observationer av solen hade förvisso påbörjats men arbetet fick avbrytas då en stark jordbävning drabbade Aten.

Året 1883 var, noterar Schmidt vidare, det fyrtiotredje året i följd då Schmidt rapporterat solfläcksobservationer. Kraftiga jordbävningar må tillfälligtvis ha hindrat honom från att observera himlavalvet men annars var Julius Schmidt en obändig observatör inte minst när det gäller att kartlägga himlavalvets förändringar över lång tid. Om många andra astronomer velat tränga längre ut i rymden och förstå kosmos bättre genom att skaffa allt större teleskop och nya observationsmetoder – fotografiet och spektroskopin utvecklades och omhuldades entusiastiskt av många av Schmidts samtida – var Schmidt snarare intresserad av att kartlägga tidsdimensionen genom långa sviter av visuella observationer. Sammantagna blir de många observationerna till ett slags arkiv över himlens föränderlighet.

Varje solfläcksobservation, varje variabelskattning, varje planetteckning utfördes med mer eller mindre samma typ av inte alltför stora instrument årtionde efter årtionde och för hans långa observationssviter av norrsken, zodiakalljus och meteorer användes förstås inget instrument alls.

Att skriva in hans namn i den bibliografiska databasen ADS är som att få en hel livstid tillbringad under stjärnorna uppradad, artikel för artikel, år efter år, årtionde för årtionde.

Joseph Ashbrook har skrivit en fin liten essä om Schmidt (”Julius Schmidt: An incredible visual observer”, The Astronomical Scrapbook: Skywatchers, Pioneers, and Seekers in Astronomy (Cambridge University Press, 1984), s 251-258, även publicerad i Sky and Telescope april 1958)). Han ger flera exempel på de mängder av observationer Schmidt gjorde. Variabelskattningarna (med en takt som ibland kunde nå över 40 000 obsar per år …) var många, enbart för delta Cephei innehåller Schmidts observationsjournaler omkring 9 800 skattningar, och han upptäckte flera av stjärnhimlens ljusstarkare variabler som eta Gem, rho Per, u Her och delta Lib. Efter hans död deponerades variabelobservationerna vid Potsdamobservatoriet. Harvardobservatoriet bekostade en kopia av de oreducerade observationerna och publicerade sedan delar av dessa, bland annat en serie om tretton långperiodiska variabler (E.C. Pickering, ”Observations of variable stars by Schmidt”, Annals of the Astronomical Observatory of Harvard College vol 33, no. 6, (Cambridge, 1900) p. 96-133).

Han var en flitig planetobservatör – en svit på mer än 780 teckningar av Jupiter låg till grund för en tysk doktorsavhandling. Han observerade meteorer, zodiakalljuset, kometer och nebulosor, men det var, menar Ashbrook, hans kartläggning av månytan som var hans viktigaste bidrag till astronomin. Den överskuggade alla tidigare månkartläggningar.

Att läsa Schmidts observationsrapporter i Astronomische Nachrichten ger känslan av att han verkligen älskade att observera. I det hänseendet var han en amatörastronom. Förmodligen älskade han stjärnorna så mycket att han hade observerat stjärnhimlen även om han inte hade varit anställd vid observatoriet i Aten.

Häromsistens, när jag satt och samtalade med en framstående svensk astronom, kom vi att byta några ord om en något äldre kollega till vederbörande. Kollegan hade börjat som amatörastronom för att sedan bli fackastronom. Min samtalspartner påpekade då att kollegan ”varit amatör under hela tiden han arbetat som fackastronom”, i det att han hade egna instrument hemma som han observerade med och så vidare.

Jag tycker på något vis att det är en intressant kommentar; man kan alltså vara amatörastronom och fackastronom samtidigt. Julius Schmidt har uppenbarligen efterföljare.

Det finns andra sådana observatörer, sådana där man känner igen den amatörastronomiska hängivenheten och hågen till att observera trots att personen i fråga uppbär lön som astronom. Ett aktuellt exempel är Carl Hergenrother som är fackastronom med inriktning mot solsystemet. I vidare amatörastronomiska kretsar är han väl mest känd för att ha upptäckt komet 168P/Hergenrother (en komet som hastigt ljusnade i höstas så att till och med jag kunde se den med mitt teleskop från den ljusnedsmutsade Lunds innerstad). Hergenrother observerar även på fritiden med amatörinstrument från sin trädgård och den som är intresserad av kometer, meteorer, asteroider och annat efemärt på himlavalvet bör följa hans blogg The Transient Sky.

Det går förstås att utöka listan över fackastronomer som samtidigt är amatörastronomer, speciellt om man lägger ribban lite lägre än på den höga nivå som inkluderar sådana som Schmidt och Hergenrother. Det har på annat håll antytts att de kan vara ganska många:

On one of those very cold and completely clouded over nights up on Mt Hopkins in AZ, a good size group of researchers were gathered at the dormitory at the SAO ”Whipple Observatory” waiting to see if it might clear. The discussion of amateur vs professional broke out and many different viewpoints were given. Then, Dr. John T. McGraw made a statement that will always stay with me. He said; ”Amateurs do what they do because of their love of Astronomy. Professionals are paid to do what they do. Most Professionals are still Amateurs, however, a few are not.”