”Tänk, att själv äga ett teleskop! Vilken uppfyllelse av en önskedröm!” Kanske skulle man kunna uttrycka sig så i en modern astronomibok, men i så fall skulle fraserna definitivt inte ha samma klang som 1951 när de fick inleda kapitlet om teleskoptillverkning i gör-det-själv-boken Rolig astronomi. Måhända kan även dagens ungdomar drömma om teleskop, men med vår tids masstillverkade instrument är drömmens eventuella uppfyllelse inte på långa vägar så avlägsen som i början av 50-talet. För de allra flesta var drömmen om ett teleskop då helt enkelt ouppnåelig. Ja, om man inte valde att bygga själv vill säga. Det kostar, enligt boken, ”svett och möda samt tålamod, tålamod, envishet och uthållighet”, liksom ett ekonomiskt utlägg som ligger ”innanför dina veckopengars gränser”. Huruvida veckopengen verkligen räckte vill jag låta vara osagt, men jag tänkte istället fördjupa mig lite i det svettiga och mödosamma. Hur bar man sig enligt författarna till Rolig astronomi åt för att uppfylla sina drömmar?
Spegelslipning. Bilden från Barton & Joseph, Rolig astronomi, Natur & Kultur, 1951, s. 171.
Steg 1: Till att börja med måste man skaffa en hel del material. Längst upp på listan står två cirkelrunda pyrexglasskivor med 6” diameter och 1” tjocklek. Boken avslöjar inte var man kan få tag på dessa, men jag vet att Claes Ohlson i Insjön sålde råglas vid tiden. Därtill behövdes smärgelpulver i fyra olika finhetsgrader liksom kolofonium (en sorts harts), bivax, polerrött (järnoxid) och såpa.
Steg 2: Med materialet på plats måste man bygga en del kringutrustning. Först och främst behöver man ett arbetsbord. Detta kan lämpligen, menar boken, uppföras med hjälp av ett oljefat som fylls med vatten så att det blir stabilt. På fatet fäster man en rund träskivan med en halvmeters diameter. När detta är gjort måste man också och på något lämpligt bord bygga ett stativ för de optiska testerna av spegeln, liksom en elektriskt belyst spalt för att senare kunna göra ett så kallat Ronchi-test. Jag ska återkomma till detta senare, men utrustningen används för att testa hur spegelns yta utvecklar sig.
Steg 3: Har man inte börjat svettas så här långt, är det hög tid att börja nu. Det är nämligen dags att slipa själva spegeln. I princip förfar man enligt det följande. Det ena glasstycken fästs mitt på arbetsbordet med tre träklotsar. Skivan blöts och beströs med det grövsta smärgelpulvret. Därpå läggs den andra skivan ovanpå den första, och så begynner själva slipningen. Man skjuter då den lösa skivan fram och tillbaka med en överskjutning om cirka 3 cm. Efter ett tjugotal slag fram och tillbaka roterar man lite i sidled och fortsätter sedan med ytterligare tjugo slag. Då och då fyller man på med mer vatten och smärgelpulver och fortsätter sedan med kombinationer av slag och rotationer. Det är denna process, rätt utförd, som långsamt ger det övre glasstycket dess sfäriska form.
Steg 4: Varefter slipningen fortgår måste man kontinuerligt kontrollera spegelns fokallängd. Spegeln sköljs då av och flyttas till testbänken. I denna kan man tillfälligt montera spegeln vertikalt. Sen använder man en ficklampa (utan reflektor) för att mäta spegelns fokallängd. Man håller lampan intill ena ögat, lyser på spegeln och flyttar sig fram och tillbaka tills man hittar en punkt där hela spegeln ter sig belyst. Det så hittade avståndet kallas för spegelns krökningsradie. Fokallängden är hälften av detta värde. I detta projekt siktar man på en fokallängd om cirka 150 cm och man fortsätter alltså slipa tills man når detta värde.
Steg 5: När spegeln har fått sin grundform vidtar finslipningen. Man använder då successivt finare smärgelpulver och slipar med mindre överskjutning. Spegelytans finstruktur kontrolleras med jämna mellanrum medels förstoringsglas. Man kan också rita ett rutmönster på spegeln med en blyertspenna och sedan göra några snabba slag. Om alla pennstrecken försvunnit är man redo för nästa steg.
Steg 6: Slipningen är nu avslutad och det är dags för polering. Detta är en ganska invecklad procedur som enligt boken börjar med att man smälter kolofonium i en panna. Smältan kyls av tills den får gummiartat konsistens. Man brer ut gummit i ett tunt lager över hela den undre glasskivan och låter den sedan hårdna något. Sedan skrapar man bort material i smala fåror så att det blidas ett rutmönster på skivan. Man blandar sedan ett hett såpvatten och häller detta både på den undre glasskivan och på spegeln. Därefter lägger man spegeln på plats och börjar polera med korta slag. Poleringen fortsätter tills man inte ser några kvarvarande mellanrum mellan spegeln och kolofoniumytan. Processen upprepas på liknande sätt först med smält vax som applicerat på rutorna och sedan med polerrött.
Steg 7: Åtskilliga timmar senare är spegeln färdig för Ronchitestet. Hur testinstrumentet egentligen ska konstrueras är hart när omöjligt att begripa från bokens beskrivning, men principen är så vitt jag förstår att man i en plåtlåda monterar en koppartråd framför en smal spalt gjord av två rakblad och bakom dem en liten glödlampa. Spegeln tvättas och monteras ånyo i testbänken, varpå instrumentet placeras vid spegelns krökningscentrum. När lampan tänds kommer instrumentet att projicera ett skuggmönster av linjer på spegeln. Och det är här det avgörs. Om linjerna är parallella är spegeln färdigt, om de kröker sig eller är ojämna är det bara att fortsätta slipningen.
Steg 8: Sen ska spegeln försilvras. Här lämnar emellertid Rolig astronomi läsaren i sticket. Man menar att det förvisso kan göras hemma, men rekommenderar att man lämnar bort spegeln till ”någon optisk firma”, oklart vilken, för försilvring. (Detta var sannolikt en av de svagare länkarna i bokens instruktion.)
Ritning för teleskop och montering. Bilden från Barton & Joseph, Rolig astronomi, Natur & Kultur, 1951, s. 178.
Steg 9: Slutligen, för de ungdomar (eller läsare för den delen) som inte har hunnit krokna på vägen, är det äntligen dags att bygga själva teleskopet. Som framgår av bilden är det en mycket enkel konstruktion man tänker sig. Stativet byggs av metallrör och en rörkrök, själva ’tuben’ utgörs av en träskiva. Därtill behövs en del mässingsbeslag, en planspegel och hållare för sekundären och några mässingsrör för fokuseraren. Ett okular med 25 mm brännvidd (för 60 gångers förstoring) ”kan möjligen lånas från ett mikroskop eller från skolan”.
Det var det hela. Som framgår inte alldeles enkelt. Författarna är förstås medvetna om svårigheterna. Gång på gång skjuter de in formuleringar som avser att skruva ner förväntningarna. Man menar till exempel att frågan om monteringen är alltför komplicerad för att utförligt kunna beskrivas i boken, och att det är praktiskt taget är omöjligt att vid poleringen få ett fulländat resultat första gången. Man undrar förstås om någon läsare verkligen lyckades uppfylla sin dröm om ett eget teleskop och i så fall hur resultatet blev.
Amatörastronomins historia 
Tack! Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Man slås av kontrasten mellan den spegelslipande damens bekymrade min å ena sidan och bokens titel å andra sidan… Jag kommer att tänka på lundaastronomen Carl Johan Hill och hans förenklade beskrivning av en kompensationspendel:
”Huvudidéen är följande: Linjen som utgör egentliga pendellängden lämnas fri. Kring den såsom ena diagonalen konstrueras en romb av järn, vars andra horisontella diagonal göres av zink. Är nu ena järnsidan till halva zinkdiagonalen nära som kvadratroten ur zinkens utvidgningskoefficient till den ur järnet, så blir den vertikala diagonalen nästan oföränderlig, och vad som ännu skulle brista i kompensationen kan ersättas genom den återstående delen av pendellängden, som är så inrättad, att det ena stycket utgöres av huru stor del av järn och det andra av hur stor del av mässing som man vill och därigenom kan denna delen anses som en metall som kan få vad utvidgning man vill inom järnets och mässingens. Tages däremot zinken i större förhållande än det uppgivna, utgör en sådan romb en metall som sammandrager sig i värme och kan därför sammansättas med en järnstång till en kompenserad pendel, därvid blir dock nödigt att anbringa en romb ovantill och en nedantill för att ej bero av den skillnad i temperatur, som i bägge ställena i fodralet lätt kan äga rum.”
Hills studenter beklagade sig ständigt över att dom hade svårt att förstå vad han menade. Att dom hade svårt att förstå kan man förstå.
Ja, det kan man förstå, att de hade svårt att förstå alltså. Medan jag skrev hade jag inte riktigt tänkt på det komiska i hela grejen, men du har helt rätt. En kul grej är rörkröken till monteringen. Dessa kommer förstås i fasta och jämna vinklar så i boken sägs att man ska skaffa en 30 graders krök. Det är kanske nära nog, men vore det inte enklare att bygga en alt-az-montering.
Allra roligast tycker jag är detta:
Ifall man mot rimlig förmodan skulle lyckas ta sig igenom denna till synes oändliga räcka komplicerade steg – en del så komplicerade att dom inte ens kan beskrivas i boken – ska man ändå räkna med att resultatet blir misslyckat! Måste ha känts sådär inspirerande.
Man får nog se det i relation till de alternativ som fanns tillgängliga då, och det var ju inte så mycket. Så alternativet till detta, med dagens mått sett misslyckade, teleskop skulle för många varit inget teleskop alls. Dom skulle ha fått nöja sig med prismakikare, eller kanske ännu enklare optiska hjälpmedel som teaterkikare. En klassisk bok från 1900-talets första halva var Serviss’ ”Stjärnhimlen sedd genom en teaterkikare”. Tror inte en sådan boktitel skulle vara gångbar idag, vi är helt enkelt för bortskämda nuförtiden.
Huruvida just denna instruktion användes för att bygga teleskop vet jag inte, men däremot är det helt klart att det både slipades och byggdes ute i stugorna. Vid mitten av 40-talet började man publicera artiklar i PAT om teleskopbyggen och 1948 rapporterar en notis att totalt 59 personer blivit färdiga med sina projekt. (För att hamna på listan var man tvungen att insända ett av två personer bevittnat intyg som deklarade att teleskopet var färdigt.) Vid slutet av 50-talet inrättade sen GAK en speciell sektion för teleskopbyggen, vilken 1960 följdes upp av SAS:s två sektioner, liksom senare av sektioner, kurser och studiecirklar i många andra föreningar. Det verkar dock som att man i samtliga dessa fall utgick från Ragnar Schöldströms mer utförliga instruktion, vilken man tillsammans med råglasen kunde köpa från Claes Ohlson. Jag ska återkomma till denna i ett senare inlägg.
När ASTB bildade teleskoptillverkningssektionen (var det 1947?) så tror jag att det var i första hand Amateur Telescope Making som nyttjades, det är i varje fall den bok som Eric Dahlbom rekommenderar i en artikel 1948. Sedan skrev Björklund en utförlig artikel, ”Större amatörtillverkade spegelteleskop”, i Cassiopeia 1955, där han hänvisar till Schöldströms klassiska kompendium som ku då hade kommit ut. Jag kan tänka mig att även Björklunds artikel användes av flera spegelslipande amatörastronomer.
Hans! Schöldström verkar har varit det centrum som hela teleskopbyggarbranschen snurrade runt. Vågar nästan påstå att detta är den viktigaste text som publicerats inom svensk amatörastronomi, iallafall om man ser till dess verkningshistorien. Sen har du helt rätt i att ASTB hade en hel del verksamhet på området. Jag kollade igenom årgångarna av Cassiopeia för någon vecka sedan och blev smått häpen över dels att Sällskapet var så stort — periodvis betydligt större än SAS — och dels över att Lundmark gav så mycket utrymme åt amatörastronomin. Jag hade tidigare fått intrycket av att amatörastronomin kom in i bilden på allvar först efter hans död. Förutom en del artiklar märks detta speciellt i föreläsningsämnena vid sammankomsterna där påfallande många handlade om amatörastronomin. Vi planerar att göra ett besök i ASTB:s arkiv i augusti och det ska bli väldigt spännande att se vad som kommer ut ur det.
Pingback: Lösning Bildgåta 2 | Amatörastronomins historia