Starcraft. Smaka på det! Själv associerar jag omedelbart till det klassiska datorspelet från 1998. Men långt innan Blizzard entertainment annekterade ordet Starcraft var detta en listigt vald titel på en bok om amatörastronomi. Författare var astronomerna William H. Barton och Joseph Maron Joseph och boken Starcraft kom ut i Amerika första gången 1941. Tio år senare dök den upp i svensk översättning av Bengt Lindwall under den inte fullt lika listiga titeln Rolig astronomi (1951).
Den pedagogiska idén bakom boken märks redan i den engelska titeln. Man försöker sammanföra en allmän framställning av astronomin med praktiska moment. Det handlar emellertid inte bara om att observera, man förväntas också bygga den utrustning som ska användas. Så här skriver man i förordet:
De unga, som önska lära känna världen omkring sig, kan följa de vinkar som ges i detta arbete och därmed lockas att beträda stigar, som astronomiens vägröjare och pionjärer en gång trampade upp. Här får de unga möjligheter att göra personliga, direkta erfarenheter medelst de metoder som de äldsta stjärnskådarna använde. Den apparatutrustning, som detta himmelsstudium kräver, kan tillverkas av en lite grupp pojkar och flickor under facklärares överinseende. Den som är mer praktiskt och mekaniskt lagd kan säkert knåpa ihop sina apparater på egen hand. (s. 7)
Projekten som presenteras i boken kommer med ökande svårighetsgrad och här finns ritningar och instruktioner för att konstruera genomlysta stjärnkartor, planetkaruseller, stereoskop för bokens 3D-bilder, gradstockar och kvadranter för mätning av altitud och azimut, solur, och som kronan på verket speglar och teleskopmonteringar. Lite att bita i.
Konstruktionsritning för kvadrant. Notera att alla mått är i inches, här översatta till svenska tum. Figuren ur Barton & Joseph, Rolig astronomi, Natur & Kultur, Stockholm, 1951, s. 104.
Observationer med kvadranten monterad på stativ (i denna version utan azimutskala på bottenplattan). Figuren ur Barton & Joseph, Rolig astronomi, Natur & Kultur, Stockholm, 1951, s. 107.
Trots att boken i många avseende är daterad ska jag villigt erkänna att jag går igång på dessa ritningar och instruktioner. Att göra själv blir till sitt eget ändamål. Allt ser dessutom så enkelt och självklart ut. Känslan är identiskt med en erfarenhet från barndomen då jag med stor förtjusning slukade min morbrors gamla nummer av Populär mekanik som också var besjälad av samma gör-det-själv-anda. Jag minns speciellt följetongsritningarna för att bygga en trämodell av Titanic. Men när jag nu fördjupar mig i boken återvänder också en annan känsla från barndomen. Hur detaljerade instruktionerna än är, hur självförklarande ritningarna än är, finns det något oprecist och ouppnåeligt över hela anrättningen (någonstans på vägen insåg jag förstås att jag aldrig skulle klara att bygga den där Titanic-modellen). Texten förutsätter trots allt en vuxen – fackläraren i citatet ovan – som begriper allt som står på och mellan raderna, och som inte minst har tillgång till de verktyg, de färdigheter och det material som behövs.
Men låt oss säga att några ungdomar nu byggt en kvadrant enligt ritningarna ovan. Vad tänkte sig författarna att den skulle användas till? Jo, de kunde till exempel använda den för att bestämma observationsortens latitud. Införd ”Mörka skyddsglasögon” gör man som följer:
Omkring 15 min. före sann middag […] mäter du höjden för solens nedre rand och upprepar sedan bestämningen var femte minut sedan så vidare, till ungefär 15 minuter efter sann middag. Du tar därefter medeltalet av alla bestämningarna och drar detta från 90°, lägger till (eller drar ifrån) korrektionsvärdet enligt tabell VII [anger solens deklination årets alla dagar]. Resultatet blir din orts latitud. (s. 112)
Så då är det väl bara att ge sig ut i verkstaden för att följa de stigar ”astronomiens vägröjare och pionjärer” en gång trampade upp. Trevlig helg!
Amatörastronomins historia 
Borde det inte bli ca 15 bågminuters fel på latituden om man mäter höjden på solens nedre rand? Såvida inte korrektionsvärdet tar hänsyn till det. Sedan tillkommer atmosfärens refraktion som kan uppgå till dryga 30 bågminuter vid mycket låga höjder. 15′ motsvarar knappt 30 km på jordytan.
/Timo Karhula
Ja, jag funderade också på det. Det kommenteras emellertid inte uttryckligen i texten, annat än att man nämner att för att göra detta på professionellt vis krävs mer avancerade beräkningar. Jag antar att man ville göra övningen så enkel som möjligt, och kanske är det lättare att mäta mot underkant än mot centrum.
Min pappa fick boken och slipade spegel och byggde teleskop – jag tror efter beskrivningen i denna bok. (Kanske någon att intervjua?) Jag hade den sedan som barn 20 år efteråt, minns fortfarande formuleringarna. Och jag har den kvar. Nu ser jag hur mycket som är fel, dåligt och konstigt, men några saker har de fått till bra.
Dan Kiselman
Där ser man! (Och kul att se dig här på bloggen :-). Fick du möjlighet att kolla i teleskopet? Det skulle vara kul att veta hur dessa hemmasnickrade alster presterade. Jag planerar för övrigt att återkomma till själva teleskopprojektet i en senare bloggpost. Och jag håller också med om att kvaliteten varierar. Själva ansatsen, dvs gör-det-själv-stuket, är inte så dum men sen är det mycket som blir för svårt eller krångligt.
Nej, teleskopet fick jag aldrig se på eller i. Men jag tror jag sett det skymta i en hel del tidningsartiklar och journalfilmer från solförmörkelsen 1954 på Öland – där dess upphovsman väckte uppmärksamhet genom sin ungdom.
Ah, någon av dessa borde ju gå att spåra upp. Ska hålla ögonen öppna.
När det gäller solförmörkelsen 1954, så har ni väl redan hört denna radioklassiker?:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=975782
Jo, jag har hört den, efter ditt tips vill jag minnas. Synd att inte Lundmark är med. Han var väl precis som Collinder uppe med ett flygplan. När du nämner det, så slog det mig att jag för några år sedan fick en kopia (av P-O Lindblad) av en film som Bertil Lindblad gjorde i samband med en föremörkelseexpedition. Jag tror det hela utspelade sig i Sverige så det borde ha varit 1954. Måste kolla vad jag har gjort av den.
Tack för det mycket intressanta referatet från 1954! Båda mina föräldrar upplevde solförmörkelsen efter krigsslutet den 9 juli 1945 i finska Österbotten. Råkar ni hitta något motsvarande radioreferat från den förmörkelsen? Spelar ingen roll om det är på svenska eller finska.
/Timo Karhula
Vid eftertanke finns det ett par meningar i Rolig astronomi som påverkat mig. Apropå stjärnbilden Kräftan sägs det att ”Månen passerar ofta över gamma Cancri och förmörkar därvid stjärnan.” Sedan följer i uppfordrande kursivstil: ”Detta är en sensationell och intressant händelse i den celesta världen som du inte bör försumma att observera.” Redan som åttaåring anade jag att det var något underligt med påståendet att just denna stjärna skulle dra till sig månen särskilt ofta. Naturligtvis ockulterar inte månen gamma Cancri oftare än någon annan stjärna på samma avstånd från ekliptikan. Och hur sensationell är en sådan ockultation, egentligen? Men budskapet att det finns en plikt att observera vissa himlaföreteelser, det gick fram och ger mig fortfarande dåligt samvete.
Så då har du lite ångest inför Venuspassagen nästa vecka. Och detta på grund av ”Rolig astronomi” :-).
Pingback: Om smärgelpulver, kolofonium, bivax och polerrött | Amatörastronomins historia