Fiktiva amatörer: Mr George Green

Fred Hoyle, The Black Cloud

Fred Hoyle, The Black Cloud

En av de viktigare observationerna som leder fram till upptäckten av det svarta molnet, i Fred Hoyles SF-klassiker med samma namn, görs av en amatörastronom.

Till ett möte med BAA, British Astronomical Association, kommer ovanligt många fackastronomer. Anledningen är att de lockats dit av rykten om en märklig upptäckt. En av fackastronomerna, Chris Kingsley, är teoretiskt verksam astronom i Cambridge (precis som Hoyle vid den tiden). ”It was unusual for him, the most theoretical of theoreticians, to be attending a meeting of amateur observers. But there had been rumours of unaccounted discrepancies in the positions of the planets Jupiter and Saturn.” (Fred Hoyle, The Black Cloud (Penguin Books, 1968 [1957]), 30.)

Hoyle tycks ha skrivit ihop boken under några regniga semesterveckor i Wales (Jane Gregory, Fred Hoyle’s Universe (Oxford University Press, 2005), 98ff. Även om amatörastronomer enbart är en liten bisak i en bok som väl kan beskrivas som ett slags astrobiologiskt tankeexperiment, kan det vara intressant att notera hur amatörer beskrivs av Hoyle och hans alter ego, Kingsley.

Kingsley har ingenting emot amatörastronomer, tvärtom: ”It must not be thought that Kingsley was an intellectual snob, that he objected to an amateur on principle.” Amatörer gör ibland nyttiga observationer som kan användas av fackastronomer och det är forskarens kompetens och kvaliteten på arbetet som skall bedömas, inte anställningsformerna. (s 32)

Hoyle, som förstås måste ha träffat på amatörer i diverse astronomisammanhang, beskriver Mr George Green som helt instrumentfixerad: stora delar av hans anförande bestod i att han visade diabilder av sina teleskop. Efter en tre kvart eller så slutade Green att prata om ”his beloved equipment” och kom till presentationens huvudsakliga resultat: han hade upptäckt att Jupiter och Saturnus avviker från sina normala positioner med närmare två bågminuter. Upptäckten har sedan bekräftats av fackastronomer; mötet på BAA (”a landmark in the history of astronomy”) är startskottet för bokens intressanta story.

Amatörastronomer, från Hoyles synvinkel, är alltså teleskopfixerade, de kan i vissa fall göra nyttiga insatser och observationer – ibland rent av rena upptäckter – och därmed delta i den astronomiska kunskapsproduktionen och en utpräglad amatörorganisation som BAA kan vara en plattform för sådan verksamhet.

Hoyle har helt enkelt beskrivit en av de amatörkulturer som finns under 1900-talet: den vetenskaplige amatören.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fiktiva amatörer: Mr George Green

  1. Johan Kärnfelt skriver:

    Ah, Hoyle är en av mina astronomihistoriska hjältar. Jag skrev en gång min kandidatuppsats om Hoyle och Steady State-teorin, och jag föreläste om honom så sent som förra veckan. Jag minns att jag läste The Black Cloud i samband med uppsatsarbetet, men kommer inte ihåg så mycket av den. Vill dock minnas att jag tyckte den var betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Kanske dags att plocka fram den igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s