Hands-on i Lissabon

Jag och Gustav har nyligen hemkommit från en konferensresa till Lissabon, och en liten rapport kan kanske vara på sin plats. Resan föranleddes av två samorganiserade vetenskapshistoriska konferenser: Den första organiserades av nätverket Science and Technology in the European Periphery (STEP), och lockade framförallt vetenskapshistoriker från ’perifera’ länder, det vill säga alla utom Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA vilka ofta har kommit att dominera den vetenskapshistoriska diskussionen. Den andra konferensen organiserades av European Society for the History of Science (ESHS) och samlade bortåt 500 deltagare.

Utsikt över Lissabon.

Utsikt över Lissabon. Lissabons egen version av Kristusstatyn i Rio de Janeiro skymtar till vänster om den så kallade 25 april-bron.

Tillsammans med Gustav organiserade jag en session på STEP-konferensen. Temat var förstås amatörastronomins historia. Under sessionen pratade Gustav om variabelastronomi och observatörsnätverk och jag om hur den amerikanska ATM-rörelsen fick fäste på svensk mark på 40-talet. Matteo Realdi (Italien) talade om motsättningar mellan professionella astronomer och amatörer i samband med Mars-apparitionen 1956, Agustí Nieto-Galan (Spanien) om det internationella nätverk som byggdes upp kring Société Astronomique de France under ledning av Camille Flammarion, Pedro Ruiz-Castell (Spanien) om hur den spanska ATM-rörelsen kom att inordnas under Franco-diktaturens ideologi, och Pedro Raposo (Portugal) om hur Conceição Silva (1903-1969), militär och framträdande amatörastronom, lade grunden till det som skulle bli Associação Portuguesa de Astrónomos Amadores (APAA) 1976 och som under slutet av 70-talet kom att etablera ATM-rörelsen i landet. Sessionen blev, om jag får säga det själv, synnerligen lyckad. Det finns förhållandevis lite internationell forskning på området, och möjligheten att lyssna till, och utbyta idéer med, andra forskare är förstås ovärderlig.

På ESHS-konferensen gjorde vi inga egna framträdande, utan lyssnade istället till andras. En väldigt spännande session handlade till exempel om observatoriernas roll i 1700- och 1800-talets imperiebyggande. Det var med meriancirklar och passageinstrument som den officiella tiden lades fast, och det var med samma instrument som en geografisk referenspunkt för kartografin skapades. Tid och rum var båda centrala faktorer i centralmakternas kontroll över de landområden man hade lagt under sig, och följaktligen fungerade koloniernas observatorium som en sorts förlängda armar.

WP_20140905_027

Entrén till Lissabons observatorium.

En av veckans absoluta höjdpunkter var ett besök på Lissabons observatorium. Besöket – organiserat och lett av nämnde Raposo – var inte bara en konkretion av diskussionen om observatorier och imperiebyggande utan innebar också närkontakt med många av de teknologier som hörde tiden till.

Observatoriet började byggas 1861 med det berömda Pulkova-observatoriet som förebild. Sex år senare kunde astronomiska observationer inledas. Detta var under en tid då astrofysiken ännu inte gjort sitt intåg i astronomin och observatorierna var helt och hållet inriktade på den klassiska astronomin, det vill säga den celesta mekaniken med dess praktiska tillämpningar i tideräkning, navigation och geodesi. Det som gjorde besöket så speciellt var dels att den ursprungliga instrumenteringen fortfarande finns kvar, och dels att vi faktiskt fick röra vid teleskopen.

Pedro Raposo visar meridiancirkeln.

Pedro Raposo visar meridiancirkeln.

Raposo har både jobbat som guide vid observatoriet och skrivit sin doktorsavhandling om det och var därmed i stånd att ge en synnerligen initierad guidning. Systematiskt gick han igenom alla huvudinstrumenten – meridiancirkeln, zenitteleskopet och refraktorn – liksom den apparatur som användes för att kalibrera både instrument och observatörer. Samtidigt fick vi en ganska god bild av hur den officiella tid som kablades ut över telegrafnätet i praktiken skapades.

Gustav och Repsold-refraktorn.

Gustav och Repsold-refraktorn.

Störst intryck gjorde emellertid den taktila sidan av besöket. Att inte bara se, utan också att röra. Nedsjunken i observatörsstolen under meridiancirkeln fick man en skymt av en svunnen praktik. Och sent kommer jag att glömma känslan av att vrida runt den sju meter långa och ytterst välbalanserade 38 cm Repsold-refraktorn.

Läs också Gustav reseskildring här.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s