En blå tub istället för en orange

För amatörer i en viss generation representerar en viss orange färgnyans en speciell teleskoptyp, tror jag man kan säga.

Celestronorange.

Celestron introducerade den orangea C-8:an i en annons i juninumret av Sky and Telescope 1970, ett teleskop som förtjänar epitetet klassiskt. Det blev ett av de viktigare masstillverkade teleskopen i amatörastronomins historia beroende på en mängd faktorer, bland dem rimligt pris, hyfsat stor apertur och att det var förhållandevis transportabelt beroende på den korta tub som en schmidt-cassegrain-konstruktion medför jämfört med en Newton eller en refraktor från pre-apo-epoken. Tom Johnson och hans medarbetare på Celestron hade kommit på ett sätt att masstillverka den annars ganska komplicerade ytan på en Schmidtkorrektor, en process gick ut på att man med hjälpt av vakuum tryckte eller rättare sagt präglade glasplattan mot en förlaga. Här finns patentbeskrivningen.

Sen kom C-5 och C-14, så småningom C-11 och Schmidtkameror, en uppsjö av tillbehör och så vidare samt förstås utmanare som Meade och Dynamax. Det är en lång historia, men den absoluta kortkortkortversionen är att Celestronteleskopen är en viktig faktor bakom förändringar i teleskopbranschen från sjuttiotalet och framåt.

Bild hämtad från en Celestronkatalog från 1974 tillgänglig här

Men det fanns en historia före den orangea C-8:an.

Bläddrar man i Sky and Telescope från andra hälften av 1960-talet möts man av en uppsättning annonser som visar Celestronteleskop av ett lite annat utseende än 1970-talets modeller. En del annonser visar teleskop som mer är inriktade på professionella observatorier, med aperturer upp till 22 tum. Men där fanns även annonser för mindre och medelstora teleskop, några slags föregångare till C-8:an. Jag vet inte hur många av dessa teleskop som tillverkades, men enligt Rod Mollise, som skrivit en läsvärd liten skrift om olika katadrioptiska teleskopmodeller, är dessa blå och vita ur-Celestroner sällsynta.

Och bläddrar man ännu längre tillbaka finner man Tom Johnsons artikel ”An 18 3/4-inch transportable Cassegrain telescope”, S&T mars 1963, 172-178. Johnson skapelse, företaget Celestron, hade nämligen sin upprinnelse i Johnsons bakgrund som avancerad amatörbyggare med många nya idéer, bland annat sätt att få ner vikten på stora speglar och därmed göra stora teleskop mer transportabla genom att på olika sätt frångå idealet med ett solitt spegelämne.

Sky and Telescope, mars 1963

Teleskopet som beskrivs i artikeln i Gleanings for ATM-avdelningen i marsnumret 1963 hamnade även på tidskriftens omslag. Inom mindre än ett årtionde skulle teleskopen från hans firma i stor skala figurera i tidningens annonser – det är ett inte helt ovanligt fenomen att amatörteleskopbyggare och deras innovationer blir till kommersiellt framgångsrika företag.

Ett av Celestronteleskopen under den förorangea epoken var ett Schmidt-Cassegrain med 10 tums apertur. Ett sådant installerades på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk 1967.

Läroverket hade sedan 1920-talet haft ett refraktorteleskop liggande oanvänt, en 15 cm refraktor tillverkat av Goertz. Man planerade, mitt under brinnande månkapplöpning vilket förmodligen gjorde sådana här rymdrelaterade projekt tidsenliga för skolor, att upprätta ett observatorium åt det gamla teleskopet. Planerna visade sig kostsamma – den långa refraktortuben medförde en så stor kupolbyggnad att kostnadsförslaget från en större byggfirma landade på 40 000 kronor (omräknat enligt konsumentprisindex handlar det om cirka 386 000 kronor idag). En elev vid läroverket, Jan Övgård, föreslog då att man istället för den långa och otympliga refraktorn från 1920-talet ”skulle inköpa ett nytt och kompaktare instrument”. Hans förslag vann gehör och godkändes i juni 1966. (Jan Övgård, ”Ett modernt skolobservatorium i Sigtuna”, PAT 1967, 66-70.)

Sigtunateleskopet. Bild från PAT 1967 s 69.

Valet föll på ”en för Sverige helt ny instrumentkonstruktion”, ett 25 cm f/13.5 Schmidt-Cassegrain från Celestron. Det var ett lyckokast. ”Instrumentet har visat sig uppfylla de flesta krav som man kan ställa på ett idealiskt amatörteleskop” hävdades det i en artikel i PAT som visade hur teleskopet smidigt kunde hanteras av en gymnasist, en artikel som dessutom var illustrerad med några fina månfotografier tagna med instrumentet. Man noterade att man visuellt observerat galaxer i Virgohopen ned till magnitud 13.5. Det fanns en ledtub i form av en 5 tums Celestron Schmidt-Cassegrain.

Bild från PAT 1967 s 68.

Med en tublängd på 55 cm behövdes det ingen stor och dyr kupolbyggnad, utan teleskopet kunde placeras i ett observationsrum försett med luckor som inrättades på vinden på ett av läroverkets hus. Det kostade 13 000 kronor, inklusive fraktavgifter från USA och 5 tums guidetub, vilket räknas om till 113 000 av våra kronor.

Teleskopet, som installerades i februari 1967, var verkligen ”en för Sverige helt ny instrumentkonstruktion” – jag har inte hört talas om något Schmidt-Cassegrainteleskop i Sverige före detta. Det var en föregångare för en teleskoptyp som skulle komma att förändra amatörastronomin.