Månastronomi

British astronomical associations månsektion har en obruten historia som går tillbaka till 1890-talet. Sektionens cirkulär kommer i tolv fullmatade nummer om året. Man håller sig dessutom med en årsbok, The Moon, som på ett mer nyanserat sätt diskuterar sektionens olika projekt och som innehåller artiklar, skisser och fotografier av mycket hög kvalitet. Och slutligen har man till och med en egen signaturmelodi, ”Get under the moon” (lyssna på den här). Kontrasten till svenska förhållanden kunde inte vara större. Finns det hos oss överhuvudtaget någon som riktar teleskopet mot månen för att i detalj studera till exempel Montes Spitzbergen, Valles Schöteri eller Woods fläck? Och hur många har bockat av Lunar 100? Jag kan inte påminna mig att jag under de år jag själv ägnat mig åt amatörastronomin har sett en enda observationsrapport i denna riktning. 

Frågor som dessa har pockat på min uppmärksamhet sedan jag för en tid sedan skrev om Bertil Berggrens månobservationer. (Jag har dessutom och i all anspråkslöshet försökt följa honom i spåren, något som jag ska återkomma till i en senare bloggpost.) I de källor jag överblickar just nu finns det inte heller något som talar för att månastronomin stått särskilt högt i kurs förr om åren. Svensk amatörastronomisk förening har aldrig haft något dedikerad månsektion – i den mån man ägnat sig åt detta har det varit inom ramen för andra sektioner. Scandinavian union of amateur astronomers hade förvisso från starten 1972 en månsektion ledd av Uffe Gråe Jørgensen, men den lades ner redan på andra året. Och av rapporteringen i Scanam att döma, ägnade man sig här främst åt ockultationsstudier. Men utöver detta hade faktiskt Svenska astronomiska sällskapets en tämligen aktiv månsektion, startad 1960 och under några år ledd av instrumentmakaren Per Olow Karlsson från Uppsala.

Av bevarade dokument i Sällskapets arkiv framgår att sektionen vid början av 60-talet hade ett 20-tal medlemmar. Aktiviteten och tillströmningen höll, menade Karlsson i en skrivelse till Sällskapet, en acceptabel nivå. Samtidigt påtalar han att speciellt yngre medlemmarna har bekymmer med undermålig utrustning vilken inte lämpar sig för de tämligen krävande månobservationerna.

I arkivet finns också en av sektionens bulletiner bevarad (nr 1, 1961). Den kan inte mäta sig med den brittiska systerpublikationen, men ger ändå ett gediget intryck. De få sidorna ger också en hyfsad bild av den verksamhet man bedrev. Precis som Sällskapets variabelsektion hade sina programstjärnor, höll sig månsektionen med programformationer (om man nu kan kalla dem för det). De var nio till antalet och utgjordes av följande:

• Arago, krater i Mare Tranquillitatis
• Aristillus, krater i östra Mare Imbrium.
• Birt, krater i Mare Nubium
• Rupus recta (ungefär rak vägg), förkastning intill Birt
• Capuanus, krater vid södra kanten av Palus Epidemiarum.
• Encke, krater i västra kanten av Mare Insularum
• Mons Pico, ensamt berg i norra delen av Mare Imbrium
• Mons Piton, ensamt berg i östra delen av Mare Imbrium
• Montes Spitzbergen, bergskedja i östra delen av Mare Imbrium

Av en rapport i ovan nämnda bulletin framgår att av dessa var Capuanus och Mons Pico de mest observerade formationerna, med 9 respektive 17 inskickade rapporter.

Senare samma år publicerar Karlsson också en sektionsrapport i Populär astronomisk tidskrift. Här visar han påtagligt stolt upp några skisser av vad som torde ha varit sektionens mest avancerade observatör, Håkan Williams (1939-1989) från Göteborg. I skrivandets stund har jag inte mycket information om denne Williams, men av en minnesanteckning av Sven Grahn framgår att han också varit medlem i Svenska interplanetarisk sällskapet och att han senare i livet blev reklamtecknare.

Williams har gett sig på sektionens mest svårfångade och detaljrika objekt, Capuanus, och gjort en serie skisser under olika ljusförhållanden. Observationerna, speciellt längden på de skuggor solen kastar vid olika lokala altituder, har sedan bildat underlag till en topografisk karta över regionen. Av kvaliteten på både skisserna och kartan att döma, kan det knappast ha varit en tillfällighet att Williams blev reklamtecknare.

Skisser av Capuanus gjorda av Håkan Williams. Bilden från Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol 42, 1961, s. 75.

Topografisk karta över Capuanus, gjord av Håkan Williams. Bilden från ibid.

Om vi återvänder till frågan varför den här typen av månobservationer är så dåligt representerade i svensk amatörastronomi, så finns kanske en del av förklaringen i Williams uppenbara skicklighet. Att skissa kratrar på det här sättet är svårt, tekniskt betydligt mer krävande än att skissa kometer eller djuprymdsobjekt, och möjligen har detta verkat avskräckande. En annan faktor finns i Karlssons ovan nämnda kommentar om instrumenteringen. Många av de teleskop som användes under amatörastronomins formativa år var helt enkelt för dåliga för att kunna användas för mer krävande månobservationer. Detta hade sannolikt en avskräckande effekt. Slutligen har vi kanske inte haft några riktiga eldsjälar på området. Vi har saknat en motsvarighet till månfantasten Patrick Moore, som både som sektionsledare och som popularisator bidragit till att sprida intresset.

Hur som helst kanske det är dags att damma av månastronomin. Varför inte följa Karlsson och Williams i spåren och observera de nio programformationerna?