Rune Fogelquist (1924-2014)

Fogelquist på trappan till observatoriet i Börje.

Tidigt igår morse nåddes jag av budet om att den svenska amatörastronomins ‘grand old man’ Rune Fogelquist gått ur tiden. Han var en av den våra mest framstående och inflytelserika amatörer, och hans frånfälle föranleder därför några rader här.

Under de senaste åren har jag haft regelbunden kontakt med Fogelquist, bland annat för att dra nytta av hans långa amatörastronomiska erfarenhet, vilken gick mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Jag träffade honom första gången i samband med en föreläsning jag höll hos Mariestads astronomiska klubb. För något år sedan gjorde jag också en längre intervju med honom. Vid tillfället led han av ryggskott, vilket emellertid inte hindrade honom från att med stort intresse och under två dagar ta del av mina undringar och bidra med sina hågkomster. Vi pratade bland annat om de många teleskopbyggen som engagerat honom, om tillkomsten av Bifrostobservatoriet (i dess olika skepnader), och om 60-talsupplagan av Svenska astronomiska sällskapet och dess ledande gestalter. Jag ska här inte försöka göra vare sig intervjun eller Fogelquists amatörastronomiska karriär rättvisa, utan istället fokusera på två saker som han var påtagligt stolt över – hans fotografiska atlas över den norra stjärnhimlen och hans närmast ikoniska fotografi av Arend-Rolands komet.

Fogelquists intresse för astronomin väcktes redan som barn, men den amatörastronomiska sidan av saken tog fart först efter att han vid slutet av 30-talet kommit i kontakt med Gunnar Larsson-Leander. Denne var vid tiden förvisso ung men ändå en tämligen avancerad amatör inriktad på variabla stjärnor. Han lyckades intressera Fogelquist för saken och uppmanade honom samtidigt att bli medlem i det danska astronomiska sällskapets variabelsektion.

Fogelquist gjorde slag i saken och blev alltså variabilist (SVO har 14 observationer rapporterade av honom, alla från 1942 ). Som sektionsmedlem fick han regelbundet utskick med bland annat variabelkartor och i denna historia är det en av dessa som spökar. Under en observation av någon av sektionens programstjärnor upptäckte han nämligen en ganska ljusstark stjärna i teleskopet som inte fanns på den tillhörande variabelkartan. Fogelquist blev först eld och lågor, men insåg efter någon tid att det inte var fråga om en nova, utan snarare om en stjärna som man hade glömt att ta med på sektionens karta. Han skrev då till sektionsledaren Axel V. Nielsen, enligt egen utsago olyckligtvis i en något uppfostrande ton, men denne ville inte kännas vid att det skulle finnas några fel på hans kartor och han blev dessutom fly förbannad på den unge svensken. Bråket ändade med att Fogelquist helt sonika lämnade sektionen. Debacklet hade dock det goda med sig att det gav uppslag till hans fotografiska atlas.

Parallellt med variabelobserverandet hade Fogelquist kommit att intressera sig för astrofotograferingens möjligheter. Han måste räknas som en av pionjärerna på området och han byggde astrografer, utvecklade tekniker för följet och testade olika mörkrumstekniker. Novahistorien gav plötsligt alla dessa mödor riktning. För att undvika fler falska upptäckter behövdes ett praktiskt referensverk, med andra ord en fotografisk atlas. Projektet, som engagerar Fogelquist under många år, stod färdigt vid slutet av 50-talet. Totalt rör det sig om ett trettiotal kartblad som tillsammans täcker in den norra stjärnhimlen. I vilken utsträckning atlasen kom att brukas av svenska amatörer är oklart, men efter en artikel i Sky & Telescope sålde han ett tiotal uppsättningar till amerikanska amatörer.

Ett kartblad från Fogelquists atlas. Arket täcker stora delar av Svanens stjärnbild, och man kan trots den dåliga återgivningen här notera Nordamerikanebulosan i mitten av bilden. Bild: Rune Fogelquist (med tillstånd).

Om atlasen är Fogelquists mest imponerade fotoprojekt, så är det ett enstaka fotografi som han kanske är mest känd för. Arend-Rolands komet seglade upp på himlen våren 1957 och den skulle snart utveckla sig till en av nittonhundratalets mest minnesvärda kometer. På den tiden fanns inga upparbetade kanaler där svenska amatörer kunde få information om antågande kometer. Svenska astronomiska sällskapet hade förvisso en kometkrönika i varje nummer av tidskriften, men då denna kom så sällan gick den inte att använda för att distribuera efemerider och liknande. Fogelquist fick istället korn på kometen genom att han prenumererade på det danska sällskapets nyhetscirkulär. Natten den 22/23 april lyckades han därigenom fotograferade kometen från sitt observatorium i Börje utanför Uppsala. I mörkrummet upptäckte han det fenomen som skrivit in kometen i astronomins annaler, nämligen dess antisvans. Fogelquist insåg omedelbart vikten av upptäckten och telegraferade in en rapport till Central Bureau for Astronomical Telegrams, vid tiden stationerat i Köpenhamn. Vid intervjun menade Fogelquist att det var i detta telegram som han myntade själva termen antisvans (eng. anti-tail), detta har jag emellertid inte kunna bekräfta.  

Arend-Rolands komet fotograferad med en dubbelastigmat med brännvidd 12 cm och en öppning om 2,5 cm. Foto: Rune Fogelquist (med tillstånd).

På hösten senare samma år toppade Fogelquists fotografi en fotokavalkad över kometen som publiceras i Sky & Telescope. Andra amatörer hade förstås lyckats fotografera antisvansen, men av kavalkaden att döma var Fogelquist först och hade dessutom lyckats fångat den under dess mest fotogeniska fas. Det kan också tilläggas att detta var en av de första kometbilderna som togs av en svensk amatör – i min kännedom finns det bara ett tidigare bidrag till genren, nämligen Nils Tamms foto av Jurlof-Achmarof-Hassels komet 1939.

Det finns förstås mycket mer att säga om Fogelquist, inte minst som teleskopbyggare, föreningsmänniska, popularisator och redaktör, men det får anstå. 

Vila i frid Rune.