Bertil Berggren och Dagmar-observatoriet, del 1

Bertil Berggren (1884-1970) är något av en doldis i det tidiga 1900-talets svenska amatörastronomi. Kanske, och lite olyckligt, har han hamnat i skuggan av den välkände godsägaren och konstnären Nils Tamm. En Tamm som från 20-talet ståtade med Sveriges förnämsta amatörteleskop, en 130 mm refraktor från Carl Zeiss, uppställd på hans ägor på Kvistaberg, som var med och grundade Svenska astronomiska sällskapet, upptäckte flera novor och variabla stjärnor, blev publicerad i Astronomische Nachrichten, och som dessutom på ålderns höst donerade sitt observatorium till astronomerna i Uppsala. Berggren hade inte samma synlighet i offentligheten, han förfogade inte över samma kulturella kapital, och hade definitivt inte samma ekonomiska muskler. Ändå lyckades han på Ven skapa ett observatorium som väl kunde mäta sig med det tammska, och där han dessutom bedrev vad jag misstänker är helt unika observationsprojekt i den svenska amatörastronomiska traditionen.

Det finns mycket att berätta om Berggren varför jag delar upp denna historia i två bloggposter: idag ska det handla om hans observatorium; inom kort återkommer jag med den verksamhet han där bedrev. (Den som väntar på den långa förklaringen av föregående bildgåta får därmed ge sig till tåls några dagar till.) Källor till Berggrens verksamhet är knapphändiga. Det finns några artiklar av hans hand i Populär astronomisk tidskrift, observatoriet presenteras i en artikel i Tycho Brahe-sällskapets årsbok Cassiopeiaoch det finns dessutom en del brev från Berggren bevarade i Yngve Öhmans arkiv. Utöver detta har Hans Bengtsson gjort en del detektivarbete: här och här. (Det var för övrigt ett av dessa foruminlägg som en gång gav uppslag till vårt projekt.) Av detta går det att pussla ihop åtminstone huvuddragen i Berggrens historia.

I en av de nämnda artiklarna berättar Berggren att hans astronomiska intresse väcktes av Nils Nordenmarks Stjärnklara kvällar:Amatörastronomi med teaterkikare från 1898. För att möta titelns utmaning byggde han det som vid tiden gick under beteckningen glasögonteleskop, vilket i princip bestod av en glasögonlins och en lupp monterade i var sitt papprör som kunde skjutas in i varandra. Brännvidden var hela 2.25 meter varför resultatet blev en ganska ohanterlig pjäs.

Glasögonteleskopet.

Glasögonteleskopet. Damen vid okularet är Berggrens syster Dagmar, vilken var hans ”kompanjon och amanuens under ungdomsårens ‘stjärnklara kvällar'”. Bild: Bertil Berggren, ”Gammalt och nytt från Dagmar-observatoriet på Ven”, Populär astronomisk tidskrift, 1945, s. 61.

Trots storleken hade han teleskopet med sig under de år han som fil. lic. och lärare i fysik flyttade runt på olika skolor i Sverige. Senare hoppade han av lärarbanan – hur han därefter försörjde sig är oklart – och slog sig ner på Ven där han och hans bror sedan tidigare ägde en fastighet. Här uppförde han 1929 första versionen av Dagmar-observatoriet, namnet togs efter hans då bortgångna syster.  I samband med detta byggde han också ett nytt instrument, nu med ett 80 mm objektiv med fokallängd 1200 mm från Rodenstock.

ddd

Dagmar-observatoriet. Själva observatoriet ligger till vänster om tornbyggnaden. Den senare inhyser enligt Berggren ett elverk och ett laboratorium. Bild: Astronomiska sällskapet Tycho Brahes hemsida.

Med den nya refraktorn begynte hans amatörastronomiska bana på allvar. Han etablerade en del kontakter, främst med danska amatörer, och han begynte några av de observationsprojekt som skulle komma att sysselsätta honom för många år. Det dröjde dock inte länge innan han började växa ur teleskopet, och planer på en uppgradering började ta form. Det var då ”den nyckfulla Fortuna” slog till. Berggren skriver: ”Jag blev erbjuden, till synnerligen lågt pris, ett instrument, som från amatörsynpunkt måste betecknas med epitetet ’jätte’: Steinheil-objektiv med 215 mm:s öppning och 2600 mm:s brännvidd, vikt ett halvt ton.” Till teleskopet hörde också en uppsättning okular från Goerz och en elektrisk motor för drift av timaxeln. 

ddd

Steinheilrefraktorn. Bild: Bertil Berggren, ”Ett amatörobservatorium på Ven”, Populär astronomisk tidskrift, 1938, s. 55.

Ett halvt ton, bara en sådan sak! Det är alltså inget vanligt amatörteleskop det är frågan om. För att sätta saken i perspektiv kan det sägas att Uppsala observatoriums huvudinstrument, från 1860 och fram till inköpet av dubbelrefraktorn 1892, var en 240 mm Steinheil-refraktor. Denna ödets nyck är den stora gåtan i Berggrens historia. Det finns ingen information som avslöjar varifrån teleskopet kom, hur det kom sig att Berggren fick erbjudandet, eller vad han fick betala. Möjligen var det de danska kontakterna som banade väg för nyförvärvet.

Det gamla observatoriet måste nu överges och Berggren byggde 1936 ett nytt som kunde husera den tyska bjässen. Platsen var dock den samma. Observatoriet restes på toppen av Backafallsbacken, 35 meter över havet och med utsikt över Danmark. Men att bygga i ett så utsatt läge visade sig snart vara mindre lyckat. Höststormarna riskerade att blåsa sönder observatoriet och under ett par ovanligt stränga vintrar kunde han inte ens ta sig upp på grund av all snö. Efter bara några år valde han därför att omgruppera. Den tredje versionen av Dagmar-observatoriet restes nedanför backarna och på en mindre utsatt och mer tillgänglig plats. Så länge observatoriet går att följa i källorna (i skrivandets stund fram till 1948) bedrevs härifrån mycket avancerade amatörastronomiska studier.

Med tiden nådde Dagmar-observatoriet en viss ryktbarhet, vilket bland annat visade sig i att Berggren blev inbjuden till Svenska astronomiska sällskapets årsmöte 1945 för att presentera sin skapelse. I ett brev till Yngve Öhman accepterar han efter en viss tvekan erbjudandet, samtidigt som han understryker att han måste få framträda i ”vardagsdräkt”. ”När man lefvat eremitlifv i snart 20 år på en så afsides plats tillsammans med både råttor och mal är det ursäkteligt om garderoben anpassas efter förhållandet.” Berggren höll sin föreläsning, i vardagsdräkt får man förmoda. Öhman ordnade också så att Berggren fick besöka observatoriet i Saltsjöbaden. Det är en märkbart rörd Berggren som senare skriver till Öhman och tackar för det ”vetenskapliga utbytet”. De kontakter som så knöts skulle också öppna vägar för Berggren. Som vi ska se i nästa bloggpost, var månen hans stora passion, och genom kontakterna i Sällskapet fick han tillgång till en arena där han kunde diskutera sina idéer.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Bertil Berggren och Dagmar-observatoriet, del 1

  1. Hans Bengtsson skriver:

    Lyckades just hitta en referens till en artikel om Bertil Berggren, nämligen i Landskronaboken 1991, p. 88-95. Artikeln heter ”En märklig man” och författare är Ylva Skillius. Men du känner kanske redan till den artikeln?

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Strålande! Den måste jag genast försöka få tag på. Kanske bjuder den några svar, eller ger anledning att revidera något.Tackar för tipset.

  3. Hans Bengtsson skriver:

    Och här hittade jag ett foto som visar Berggren:

    http://blog.hveniordochbild.se/#post30

  4. Johan Kärnfelt skriver:

    Nästan för bra för att vara sant. 🙂 Då har jag en bild på den gode mannen till nästa epos. Tackar igen.

  5. Hans Bengtsson skriver:

    Och inte bara ett foto, man får veta att objektivet och okularen blev stulna i september 1952! Detta blir mer och mer spännande.

  6. Johan Kärnfelt skriver:

    Får hoppas att det inte var Steinheilobjektivet, men det torde väl inte ha stått i det fria. Kanske blir en del tre också. 🙂

  7. Patrik Holmström skriver:

    Apropå Steinhailobjektiv. Det objektiv från Uppsala som nämndes i artikeln sitter idag som en av två ledtuber på den stora Kvistabergs Schmidten. Från forksningsteleskop som upptäckte ett NGC objekt till sökare på ca 100 år…

  8. Johan Kärnfelt skriver:

    Om jag förstått det rätt (kolla Steinheil-länken ovan) upptäckte han till och med 13 objekt med tuben. Och visst är det häftigt att optik kan återanvändas på detta sätt.

    • Patrik Holmström skriver:

      Jag brukar mentalt ignorera alla enskilda/par av stjärnor i NGC katalogen. Ärligt talat så förstår jag inte varför de finns med i NGC. Det ända jag kan komma på är att de inkluderats p.g.a. NGC bygger ut de kataloger som familjen Herschel skapade och att dessa kataloger hade objekt av dessa typer. Trots att jag letat så har jag har aldrig hittat någon bra vetenskaps/idehistorsk behandling av dessa tidiga kataloger. Om någon har tips om bra artiklar eller böcker så är jag mycket intresserad.

      Jag diggar också att dessa gamla grejer återanvänds, det är dock väldigt tråkigt att så mycket information om teleskopen och monteringarnas historia försvunnit när de astronomer och institutionstekniker som jobbat med dom gått bort. Ett exempel är Kvistabergs 40 cm Cassegrain, troligtvis så är optiken densamma som den beskrivs i en tidig forskningsartikel men tuben, monteringen och flytten till det nuvarande observatoriet är odokumenterade. Väldigt lite av dessa detaljer verkar finnas nedskrivet… 😦

  9. Johan Kärnfelt skriver:

    Standardverket om NGC är Wolfgang Steinickes ”Observing and Cataloguing Nebulae and Star Clusters: From Herschel to Dreyer’s New General Catalogue”. Denna snudd på monumentala bok går i detalj igenom katalogens historia och innehåller även avsnitt om var och en av upptäckarna. Steinicke står också bakom NGC/IC-projektets hemsida.

  10. Patrik Holmström skriver:

    Tack för tipset! Utdragen från Google Books ser mycket intressanta ut. Det får bli att stoppa den på listan över de astronomiböcker som jag letar efter på begagnatmarknaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s