Ett bekvämt gjutjärnsteleskop

Sedan någon tid tillbaka skriver jag på ett kapitel om den svenska ATM-rörelsen. Förkortningen utläses Amateur Telescope Makers och går tillbaka på amerikanska förhållanden. Rörelsen — som fick en enorm spridning i Amerika och spelade en väsentlig roll för amatörastronomins utveckling därstädes — byggdes från mitten av 20-talet upp kring tidskriften Scientific American. Till Sverige nådde denna rörelse 1943 när en grupp ingenjörer och optiker knutna till Svenska astronomiska sällskapet, och inspirerade av det amerikanska exemplet, började sprida kännedom om spegelslipning och teleskoptillverkning. Populär astronomisk tidskrift blev den viktigaste kanalen, men man publicerade också i andra sammanhang. Som ett direkt resultat av detta började det förstås byggas en del teleskop i Sverige och jag tänkte i en serie bloggposter berätta lite om några av dessa.

Först ut är ingenjören David Lindhed, som i en artikel i tidskriften 1946 berättar om ett ”bekvämt” spegelteleskop som han har byggt själv. Själva bekvämligheten kommer av den speciella Springfield-montering han använt. Den tekniska lösningen hade utvecklats av Springfield Telescope Makers, en gruppering som blev något av ett centrum för den amerikanska ATM-rörelsen, men som idag kanske är mest känd för det årliga teleskopbyggarmötet Stellafane convention. Monteringen är konstruerad på ett sådan sätt att sekundärspegeln leder ut strålgången från primärspegeln via teleskopets deklinationsaxel (se ritningen nedan). I förlängningen av axeln träffar strålgången en tertiärspegel som genom ytterligare en 90-graderssväng leder den upp till fokuseraren, monterad i lämplig observationshöjd på stativets ovansida. Finessen är nu att alldeles oavsett hur teleskopet pekar så observerar man i samma läge.   

Lindheds principritning. Bilden från David Lindhed, ”Ett bekvämt spegelteleskop, del 2”, i Populär astronomisk tidskrift, 1946, s. 54.

Lindhed ger också en del data för teleskopet. Den egenhändigt slipade spegeln har en diameter på 200 mm och en fokallängd på 1360 mm (vilket ger f/6.8). Själva teleskopet är tillverkat av gjutjärnsrör. Stativet, som också härbärgerar motordrivning, väger 23 kilo och den löstagbara tuben med spegeln 33 kg. Monteringen duger, menar Lindhed, för visuella observationer, men för fotografering behöver den stabiliseras ytterligare, lämpligen genom att man fyller stativet med järnskrot (vilket innebär ytterligare uppemot 150 kg). Det är alltså en tung pjäs det är fråga om.

Lindheds teleskop. Fokuseraren skymtar på stativets ovansida. Notera också sökaren överst till vänster. Bilden från ibid., s. 56.  

Huruvida fler svenskar blev inspirerade av Lindheds Springfield-montering vet jag inte. Bekvämlighet är ju alltid bra, men rent tekniskt torde monteringen ha varit tämligen komplicerad och man behövde sannolikt tillgång till en mekanisk verkstad för att förfärdiga alla delarna. Sen vågar man ju inte tänka på hur det var att kollimera teleskopet med en tredje spegel med ack så många frihetsgrader.

Lindheds teleskop,

Lindhed själv bekvämt installerad vid sitt teleskop. Bilden från ibid., s.  54.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ett bekvämt gjutjärnsteleskop

  1. Gustav Holmberg skriver:

    Intressant – visste inte att det fanns svenskbyggda Springfieldteleskop!
    Det står ganska mycket om monteringstypen i Ingalls Amateur Telescope Making. Nämner Lindhed den boken? Eller har han kanske någon annan källa?

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Och, om man ska vara lite petig, så var monteringen designad av den legendariske teleskopkonstruktören Russell W. Porter, inte av hela Springfieldgruppen (som Porter valde att döpa instrumentet efter). Jag är 99 % säker på att det förhöll sig så, men behöver dubbelkolla i Ingalls; boken ligger på jobbet och just nu är jag hemma, så det får anstå.

  3. Johan Kärnfelt skriver:

    Jag har bara del 2 framför mig och i den nämner han inte Ingalls. Kollar del 1 i morgon. Men sannolikt har han Ingalls ATM-bok (som väl i huvudsak består av artiklar som Porter skrev, iallafall i de första upplagorna). Boken anmäldes för övrigt över två rader i PAT 1936. Och det stämmer förstås att det är Porter som designat. Han var ju liksom hjärnan bakom gruppen.

  4. Johan Kärnfelt skriver:

    Nu har jag kollat del 1 av Lindheds artikel. Här talar han om sitt instrument som ”en färbättring av ett i ‘Amateur Telescope Making’ beskrivet instrument, vars monteringssätt kallas ‘Springfield'”. Han hade alltså tillgång till boken. Här framgår också att teleskopet, liksom en föregångare, tillverkades på Centrala verkstadsskolan i Vännäs under 1944.

    • Gustav Holmberg skriver:

      Mycket intressant! Här har du ju ett belägg för den amerikanska kopplingen vi diskuterade; svenska (avancerade) teleskopbyggare läste Ingalls bok. Kanske kan man göra en vidare teknik-, vetenskaps- och kanske även kulturhistorisk kontextualisering här om en ökande USAorientering i Sverige under mellankrigstiden och definitivt efter kriget.

  5. Ping: Sveriges första reflektorteleskop för amatörbruk | Amatörastronomins historia

  6. Ping: Teleskopestetik | Amatörastronomins historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s