Utmaningar och amatörkulturer

Katarina Riesel och Stockholmsklubben Stars nyinköpta datoriserade C-8. Ur Stella nr 2 1991

Star, Stockholms amatörastronomer, presenterades i ett reportage i lokaltidningen Vi i Vasastan 1991. I artikeln ringar man in de olika sätt på vilka man kan bedriva amatörastronomi. Jag tycker det är lite intressant att man dels nämner de olika subkulturer eller amatörkulturer som finns inom amatörastronomin, dels att man pekar på ett tävlingsmoment, att se så svåra saker som möjligt.

– Alla börjar nog på samma sätt, säger amatörastronomen Per Engström. Man blir stående med blicken upp mot stjärnhimlen en klar natt och börjar undra och fundera. Sedan går det liksom inte att sluta. Men sedan kan intresset ta sig en mängd olika intryck.

Per Engström är en av cirka 180 medlemmar i föreningen Stockholms amatörastronomer. Denna kväll har ett tjugotal av dem samlats till ett möte i klubblokalen på Observatoriekullen.

Här finns alla sorters amatörastronomer. Teknikälskare som fördjupar sig i okular och dataprogram, astrofotografer som vill fånga himlakropparna på bild, solentusiaster som för tillfället har fullt upp med att räkna solfläckar (de ska vara som flest nu) och ”deep sky”-observatörer som jagar avlägsna nebulosor och galaxer.

– Killar brukar fascineras av prylarna och så ska det vara så långt bort som möjligt. Ju otillgängligare, desto bättre, säger Katarina Rinsel [sic!] och krattar.

Själv ägnar hon sig helst åt att fotografera månen.

Citatet kommer från en faksimil av Vi i Vasastan som återfinns i Stars tidskrift Stella, nr 2 1991. (Vi i Vasastan har förresten stavat fel, amatören som gillar att fotografera månen heter Katarina Riesel och inget annat.)