Astronomi på Teve

Det finns en asteroid som går under beteckningen 57424 Caelumnoctu. Beteckningen är något av en rebus. För den som kan lite latin så går själva namnet att uttolka: Det kommer av ”caelum”, som betyder himmel, och ”noctu” som betyder om natten. Himlen om natten alltså. Siffran är asteroidens löpnummer, men att just detta nummer har fått just detta namn är ingen tillfällighet. Det kan nämligen utläsas som ett datum. Asteroiden heter alltså Himlen om natten den 24 april 1957. Översätter vi sedan titeln till engelska bör väl tioöringen ramla ner. Asteroiden är döpt efter Patrick Moores månatliga BBC-progam The sky at night och datumet avser första gången det sändes. Moore har sedan fortsatt att leverera och han har nyligen passerat sjuhundra avsnitt, vilket gör programmet till tevehistoriens mesta långkörare. (Bor man i Storbritannien kan man se många av dessa avsnitt på nätet, men resten av oss får nöja oss med ett urval klipp som finns här.)

Bo G. Erikssn rapportera från Cape Kennedy 1973. Bilden från Eriksons hemsida.

Man kan ju fundera på hur svenskens intresse för astronomin hade utvecklats om även vi hade haft ett månadsmagasin av denna karaktär. En som försökte göra verklighet av dessa funderingar var Lars Johansson från Göteborgs astronomiska klubb. 1987 tog han kontakt med Sveriges Television med ett förslag i precis denna riktning. Själva förslaget har jag inte sett, men däremot en längre kommentar från Aina Elvius, vid tiden nytillträdd ordförande för Svenska astronomiska sällskapetDet framgår inte klart, men det verkar som att Johansson skickat en kopia på sitt förslag till Sällskapet och uppmanat Elvius att i Sällskapets namn skriva till Vetenskapsredaktionens redaktör Hans Rehnvall för att ge sitt stöd.

I brevet, som återges i sin helhet i Aurora (nr 1, 1988), menar Elvius till att börja med att intresset för astronomin är stort i Sverige: sällskapet har över tusen medlemmar, därtill kommer ett fyrtiotal astronomiföreningar liksom en stor grupp människor som inte är föreningsaktiva men mer allmänt intresserade. Elvius kommenterar inte detta vidare, utan fortsätter med det tänkta programmets innehåll. Senare i brevet nämner hon flera utländska produktioner som hon menar är förebildliga, men av någon anledning glömmer hon Moores The sky at night. Att döma av hur hon tänker sig innehållet i det svenska programmet är det emellertid sannolikt att inspirationen kommer från England. Programmet bör, menar Elvius, till att börja med behandla både astronomi och rymdfart. Vidare ska det ge både allmänna beskrivningar av astronomin och dess praktik liksom mera direkta upplysningar om aktuell stjärnhimmel och olika tilldragelser på himlen. Det är av stor vikt att framställningen tar sikte på en större allmänhet, däribland våra många skolbarn. Slutligen menar hon att programmet bör utvecklas i samarbete mellan vetenskapsredaktionen och svenska ”yrkesastronomer eller (i vissa fall) kunniga amatörastronomer”. Hon nämner flera astronomer som skulle kunna vara med, men däremot rymmer brevet inga namngivna amatörer.

Från både ett astronomiskt och ett amatörastronomiskt perspektiv var förstås förslaget vällovligt. Samtidigt kan man i efterhand tycka att det vara något optimistiskt — med en potentiell publik räknade i tusental kan man ana att redaktören inte blev så särdeles imponerad. Den så kallade TV-debatten fick också ett snöpligt slut. Redan i nästa nummer av tidskriften kunde Johansson meddela att Vetenskapsreaktionen sagt nej. Han återger också brevet från redaktör Rehnvall. Denne förklarar att även om man nyligen fått utökad sändningstid – från 25 till 40 minuter i veckan – så ska dessa räcka till att täcka alla vetenskapsområden. ”Som läget är nu finns det ingen chans att ägna speciella program just åt astronomin. Däremot kommer astronomiska frågor tas upp i det ordinarie programmet.” Och så var det med det. 

Det blev alltså aldrig något svenskt The sky at night. Framgent kom astronomin, och precis som Rehnvall skriver, istället att vara ett av många inslag i vår egen långkörare, Vetenskapens värld. Redaktionen har att göra innan de hunnit ifatt Patrick Moore, men förra året firade man faktiskt fyrtioårsjubileum. Kanske är det därför läge att döpa en asteroid till Scientiaemundus.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Astronomi på Teve

  1. Hans Bengtsson skriver:

    Jag upplevde 80-talet som en rätt mörk tid när det gällde TV:s bevakning av astronomi, det är nog en viktig bakgrund till artikeln i Aurora. Inte bara kvantiteten var skral utan även kvaliteten. Ibland ville man ta fram skämskudden, som när en svensk vetenskapsreporter intervjuade en NASA-anställd och upprepade gånger nämnde ”the planet March” … NASA-mannen höll masken och svarade snällt men han måste ha undrat.

    Tror förresten att även jag skrev någon artikel i Aurora i ämnet TV och astronomi.

  2. Johan Kärnfelt skriver:

    Det framgår av Elvius artikel att även hon var kritisk mot hur vissa reportrar närmade sig astronomin. Hon talar om okunskap och om ett sätt att rapportera som gjorde astronomin märkvärdig och onödigt svårtillgänglig. Och när Johansson talar om en TV-debatt så förstår man ju att fler hade synpunkter. Din artikel har jag däremot missat när jag gått igenom Aurora. Kanske Gustav sitter på den.

  3. Hans Bengtsson skriver:

    Idag är antalet astronomiska program på TV mycket större än på 80-talet (inköp av BBC-program, Kunskapskanalen, osv) och de som visas håller genomgående högre klass. Det kändes som om 80-talets astronomiprogram liksom saknade kvalitetskontroll, nästan vad som helst kunde slinka igenom. Det är säkert det som Aina Elvius tänker på när hon talar om okunskap. Förklaringen var nog helt enkelt den, att det på de aktuella redaktionerna inte fanns någon som hade speciell kunskap i eller intresse för astronomi. Inte så konstigt egentligen, men det var förstås en brist som slog igenom i TV-rutan.

  4. Gustav Holmberg skriver:

    Ja, The Sky at Night är verkligen ett unikt program! Precis som du skriver kan man undra vad det hade inneburit för astronomiintresset i Sverige om vi haft en motsvarighet.

    Inte bara är programmet en riktig långkörare och Moore en välkänd figur i brittisk offentlighet, hans program har ju även behandlat mer amatörastronomiska teman – hur gör man för att med egna ögon se aktuella himlafenomen, vad ska man tänka på när man ska köpa teleskop – medan astronomi på svensk TV på 1980-talet, som jag minns det, mer exklusivt handlade om vad den professionella astronomin och rymdforskningen kommit fram till: mer fåtölj, mindre gå ut själv och kolla, på svensk TV än i engelsk.

    Verkligen inte som naturprogrammen på TV och i radio, där proffsbiologerna väl snarast var i minoritet när Naturrutan, Nils Linnman, Naturmorgon och allt vad programmen och programledarna nu hette, diskuterade vad man kunde se själv, rapporterade om svenskarnas egna observationer och videofilmer från skog och mark. Astronomi, däremot, presenterades som något som var så krångligt så det var inte någon idé att försöka se själv.

    Vid närmare eftertanke kan jag nog bara komma på ett 1980-talsprogram om astronomi som hade ett ”kolla själv-inslag”, och det var julkalendern med Sif Ruud och Johannes Brost från 1983(?).

    För att avsluta med en positiv grej om svensk 1980-talsTV, så köpte man ju faktiskt in Cosmos. Jag följde serien slaviskt och läste boken.

  5. Anonym skriver:

    Tack för den intressanta informationen! Mycket av det var nytt för mig. I min astronomiska barndom på 70-talet lärde jag mig att Jupiter har 12 månar men en ”gubbe” i TV sa en dag att Jupiter har 14 månar! Jag blev helt förbluffad av den nya kunskapen. Jag läste något år senare att denna radioröst (vetenskapsjournalist?) hade hastigt gått ur tiden. Han lät inte så värst gammal då. Vet ni vem denna radioröst/journalist var?

    Nu är jag ingen latinexpert, men! Caelum betyder ju väl inte himmel utan är en tråkig stjärnbild i den södra stjärnhimlen, dvs Gravstickeln!? Sedan heter det ju den klassiska atlasen Atlas Coelestis och inte Atlas Caelestis. Säkert ligger svaret i latinets grammatik. Min vän och spegelslipare, Joel von Knorring, svarade på min fråga hur Centaurus/Cygnus ska uttalas, med ”k” eller ”s”? Svaret är att båda uttalen är korrekta! Kanske Coelum/Caelum är också likvärdiga?

    Just my two cents,

    /Timo Karhula

  6. Timo Karhula skriver:

    Tack för den intressanta informationen! Mycket av det var nytt för mig. I min astronomiska barndom på 70-talet lärde jag mig att Jupiter har 12 månar men en ”gubbe” i TV sa en dag att Jupiter har 14 månar! Jag blev helt förbluffad av den nya kunskapen. Jag läste något år senare att denna radioröst (vetenskapsjournalist?) hade hastigt gått ur tiden (i 70/80-talsskiftet) Han lät inte så värst gammal då. Vet ni vem denna radioröst/journalist var?

    Nu är jag ingen latinexpert, men! Caelum betyder ju väl inte himmel utan är en tråkig stjärnbild i den södra stjärnhimlen, dvs Gravstickeln!? Sedan heter det ju den klassiska atlasen Atlas Coelestis och inte Atlas Caelestis. Säkert ligger svaret i latinets grammatik. Min vän och spegelslipare, Joel von Knorring, svarade på min fråga hur Centaurus/Cygnus ska uttalas, med ”k” eller ”s”? Svaret är att båda uttalen är korrekta! Kanske Coelum/Caelum är också likvärdiga?

    Just my two cents,

    /Timo Karhula

    • Johan Kärnfelt skriver:

      Nä, jag är inte heller någon latinare, men asteroiden heter som den gör och med den motivering jag anför. Förklaringen är, precis som du skriver, att Coelum också kan stavas Caelum. (Här finns detaljerna: http://en.wiktionary.org/wiki/coelum).

      • Timo Karhula skriver:

        coelum (genitive coelī); n, second declension
        1.Alternative spelling of caelum. (sky, heaven)

        Tack Johan,
        Det här förklarar saken. Latinet kan ha ha både olika uttal och olika stavning på vissa ord.

        /Timo Karhula

  7. Hans Bengtsson skriver:

    Alltid kul med astronomirelaterade språkfrågor! Jag är absolut ingen expert på detta (eller på något annat heller, egentligen …) men här är några saker som jag tror mig ha uppsnappat.

    Cepheus uttalas ”sefevs”, vilket är den latinska varianten av grekiskans Kepheus (eller Kefeus) som uttalas ”kefevs”. Ordet cepheid uttalas ”sefeid”, här tycker jag knappast det är aktuellt med uttalet ”kefeid” eftersom beteckningen på sådana stjärnor är modern och inte har någon språklig bakgrund från grekiskan.

    Caelum (uttalas ”selum”) är ett fiffigt namn på en stjärnbild. Betydelsen kan vara antingen ”gravstickel” (stjärnbilden heter på svenska mycket riktigt Gravstickeln) eller också ”himmel”. Coelum (uttalas också ”selum”) är en stavningsvariant.

    mvh
    Hans Bengtsson

  8. Johan Kärnfelt skriver:

    Det har var inte enkelt och vi behöver väl en latinare för att gå till botten med detta. Jag har kollat runt lite på nätet och beskeden är inte entydiga. Wiktionary anger att Caelum uttalas med k (kai.lũ/ eller /ˈkɛː.lũ/). Men från ett vad det verkar auktoritativt inlägg på AllExperts finns en annan variant som ligger närmare din:

    -PRONUNCIATION of “caelum”, according to Ecclesiastical pronunciation:

    C is pronounced like the “ch” “chat”
    AE is pronounced like the “e” in ‘pet’.The stress falls on this Latin diphthong, i.e. the vowel “e” in English.
    L is pronounced like in English
    U is pronounced like the “oo” in “good” or the “u” in “put”.
    M is pronounced like in English.

  9. Hans Bengtsson skriver:

    Intressant att det verkar finnas olika uttalsvarianter. De uppgifter jag gav bygger på vad jag läste i ett stort latinskt lexikon på stadsbiblioteket för många år sedan, före internet-epoken, just om orden Cepheus och Caelum. Har ett eget litet latinskt lexikon hemma, men där finns inga uttal, och jag har inte kollat på nätet. Det verkar rimligt att första bokstaven i Caelum bör uttalas som du anger ovan, ungefär som ”ch”. Om man testar så inser man att ”s” kan dras mot ett ”k” så att det blir ungefär ”ch”. Man kan tänka sig att det kanske inte är uttalet i sig som är olika utan snarare att detta ”ch” ibland anges som ”s”, ibland som ”k”, i uttalsbeteckningar.

  10. Johan Kärnfelt skriver:

    Då har jag försökt gå till botten med uttalsfrågan. Jag har frågat Bo Lindberg som är latinexpert på min institution och hans svar lyder som följer:

    ”Följande varianter finns:
    1.caelum uttalat kajlum, alltså c som k, diftongen ae som aj och u:et som i eng. put. (jfr tyska Kaiser av Caesar). Detta är det förmodat antika uttalet.
    2.caelum uttalat chelom ( = ditt engelska exempel på nätet) är det medeltida uttalet av caelum som på en tiden ofta skrevs coelum, med oe. Uttalet kommer närmast från italienskan skulle jag tro och används hos oss när man sjunger körverk med latinsk text och av ambitiösa promotorer vid akademiska promotioner.
    3. caelum uttalat selum, alltså c som s, ae som e och u som vårt svenska u i den positionen. Detta är det normala när man tar latinska ord i sin svenska mun, och den varianten tycker jag man skall hålla sig till. Onödigt att brassa sig med förment äkta uttal, i synnerhet det antika, som när somliga säger Kikero i st. fö Cicero. Vårt svenska uttal har lång tradition, om man nu vill ha en ärevördig aura runt ordet.”

    Det verkar alltså som att Hans var inne på rätt spår från början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s