Poliskonstapeln som citerades i Astronomy and Astrophysics

Hur många svenska amatörastronomer har hamnat i referenslistan i tidskriften Astronomy and Astrophysics? Till denna selekta skara räknas Tore Sjögren (och Roger Persson, men det är en annan historia).

Sjögren, till vardags poliskonstapel i Hovås, tillhörde den generation av svenska variabilister som var verksamma i den nordiska variabelsektion som drevs av Elis Strömgren och Axel V. Nielsen. Sektionen startade sin verksamhet 1920 och var en viktig organisation för svensk variabelastronomi (åtminstone fram till det att SAS fick igång sin fina aktivitet under Gunnar Darsenius tid under 1960-talet). Hans aktiva variabelkarriär sammanfaller ungefär med det andra världskriget – i vår variabeldatabas SVO finns i dagsläget 1207 observationer utförda 1938-1945.

En av de stjärnor som fanns på sektionens program och som Sjögren och några till observerade var cepheiden RU Camelopardalis. I en uppsats publicerad 1941 analyserar Axel V. Nielsen Sjögrens 288 observationer och Arthur Nielsens 315 observationer av stjärnan (A. V. Nielsen, ”Beobachtungen von Veränderlichen Mit Nr. 65”, Astronomische Nachrichten 271 (1941): 219). Ett av resultaten var en ljuskurva, ett annat var en diskussion av stjärnans periodlängd.

Nielsens och Sjögrens ljuskurva för RU Camelopardalis.

I en senare uppsats återkom Nielsen till stjärnan, där han behandlar ytterligare observationer utförda av Arthur Nielsen och Tore Sjögren fram till sommaren 1942. Bland annat diskuterar han frågor om periodförändringar i stjärnans ljuskurva (A. V. Nielsen, ”Beobachtungen von Veränderlichen, Mitt. Nr. 68”, Astronomische Nachrichten 273 (1943): 269).

Ännu något hundratal rutinartade observationer av variabelamatörer som läggs till handlingarna i variabelarkiven. Men Sjögrens och Arthur Nielsens observationer, och Axel V. Nielsens diskussion av dem, skulle komma att få förnyad aktualitet.

När stjärnan, som vanligtvis klassificerats som en typ II Cepheid, observerades fotoelektriskt på 1960-talet visade det sig att av de rejäla variationerna med en amplitud på omkring en magnitud fanns det närmast ingenting kvar. Man tycktes ha upptäckt en cepheid som helt enkelt slutat att pulsera (Serge Demers och J. D. Fernie, ”RU Cam: a Cepheid which has Stopped Pulsating?”, The Astrophysical Journal 144 (April 1, 1966): 440). Den professionella astronomkåren kastade sig över stjärnan som alltsedan dess genererat en stor mängd forskningsrapporter (och tillika uppmärksamhet i publikationer som Sky and Telescope och Burnham’s Celestial Handbook).

Det är i en av dessa rapporter, publicerad i Astronomy and Astrophysics, vi stöter på poliskonstapeln från Hovås. Ett halvt sekel efter det att Sjögren och Nielsen observerat stjärnan diskuterar Kollath och Szeidl, astronomer vid Konkolyobservatoriet i Budapest, stjärnans märkliga beteende. (Z. Kollath och B. Szeidl, ”On the Irregular Light Variation of RU Camelopardalis”, Astronomy and Astrophysics 277 (September 1, 1993): 62 (uppsatsen finns att läsa här). Oregelbundenheterna som blev så drastiska under 1960-talet fanns redan i mindre men dock märkbar form redan i de visuella observationerna utförda av amatörastronomer långt tidigare, och det är här man hittar en referens till (Nielsen & Sjögren 1943). (Ska man vara petig är det förstås en smått felaktig referens, rent bibliografiskt, eftersom det var Axel V. Nielsen som publicerat rapporten i AN.)

Slutsats: man vet aldrig när observationer av amatörastronomer kan komma att bli användbara för professionell astronomi. Variabelastronomin har en stark tidsdimension; de utgör ett arkiv över förändringar på himlavalvet som kan komma att få förnyad aktualitet när någon stjärna som varit på amatörernas observationsprogram plötsligt får för sig att bete sig märkligt.