Ett par länkar till andra ställen på nätet:
Jag skrev ett inlägg om den kroppsliga dimensionen av astronomiska observationer på min blogg.
Svenskan hade igår en läsvärd artikel om fågelskådare, en parallellvärld till amatörastronomin med många likheter: där finns utmaningen att se svåra saker, det är en amatörkultur som rymmer den samlare av objekt och observationer som Thommy Eriksson skrivit om, något som ibland går så långt som att bli en utpräglad tävlingsmentalitet. En del miljörelaterade och vetenskapliga rön utvinns ur obsarna och det finns ibland samarbeten mellan professionella biologer och amatörskådare, samtidigt som sökandet efter naturupplevelser ryms i fågelskådandet. En skillnad är att den är så mycket större: bara igår rapporterades 18 511 obsar på fåglar in till Artportalen – så många obsar gjorde knappast svenska amatörastronomer igår – och den verkar dessutom, om man skall tro Svenskans artikel, attrahera ett ökande antal kvinnor bland de aktiva observatörerna, till skillnad från amatörastronomin. Eller har jag fel?
Amatörastronomins historia 
Ja, fågelskåderiet är påfallande mycket större än amatörastronomin. Artikeln nämner att Sveriges ornitologiska förening har 16000 medlemmar. En jämförbar siffra för amatörastronomin skulle väl vara det kombinerade medlemstalet i SAS/SAAF vilket landar på ungefär 3000. Sen kan man ju fråga sig varför det är så. Vad har fåglarna som inte himlakropparna har att erbjuda? Jag antar att den enklaste förklaringen är att startsträckan är mycket kortare i ornitologin. Man behöver inte fightas med mörkrets makter, man kan skåda fågel i princip var och när som helst, man klaras sig med den enklaste utrustning, Dessutom är väl svensken av tradition fallen för att vandra i skog och mark och här kommer fågelskåderiet som en naturlig förlängning. Slutligen är objekten, det vill säga fåglarna, mer omedelbara, både visuellt och kognitivt, än en DSO-sudd eller en mag 13 stjärna.
”Vad har fåglarna som inte himlakropparna har att erbjuda?” — fåglar kan observeras även vid molnigt väder…. 🙂
Absolut, och tydligen är det inte helt ovanligt att skåda fågel även på natten.
Fågelskådaren är sannolikt även lite botanist och kanske entomolog i till husbehov. Tre intressen som dessutom har var sin mindre folkrörelse. De har alla sannolikt även ett intresset för naturvård och ett miljöpolitiskt intresse. Jag inser att kometer, asteroider, planeter och stjärnor är analoga företeelser, men för mig (ekologisk zoolog) känns de som snävare discipliner. I vilket fall kan du inte fånga dem.
Den finska astronomiska föreningen Ursa har över 15 000 medlemmar, så man kan tycka att vi i vårt land lyckats rätt dåligt med att knyta astronomiintresserade personer till de föreningar som finns. Samtidigt menar jag att aktiviteten på ett forum som Astronet håller hög internationell standard både kvalitativt och kvantitativt. Men numerärt är förstås antalet aktiva amatörastronomer rätt litet i förhållande till aktiva amatörornitologer. Kul dock att antalet rapporterade variabelobservationer i landet hittills i år, ca 3700, är fullt jämförbart med antalet rapporter av ”övriga vertebrater”, dvs däggdjur + groddjur + några andra djur, minns inte vilka. Det är bara med ett nödrop som alla dessa älgar och paddor och harar och grävlingar – tillsammans! – lyckas mäta sig mot variabla stjärnor.
Månskådning verkar perfekt för de som vill kombinera amatörastronomi och fågelskådning. Lämpligt de nätter då fullmånen försvårar variabelobserverandet 🙂
Ett par länkar:
http://canmove.lu.se/sv/manskadning/instruktioner
http://canmove.lu.se/sv/manskadning/omprojektet/tekniker
Det händer mycket i Lund.
Som f.d. amatörastronom men i dag snarare fågelskådare tycker jag mig kunna svara på den fråga som ställdes ovan (”vad har fåglarna som inte himlakropparna har att erbjuda?”). Det för mig självklara svaret är ”liv, rörelse, ständig förändring”. Går jag ut för att skåda fågel vet jag aldrig i förväg vad jag kommer att få se, men M31 ser ungefär likadan ut varje gång man tittar på den, och den sitter alltid på samma ställe.
Visst händer det fortfarande att jag kastar ett öga på stjärnhimlen, men då är det mest för att kolla att allt ser ut som det ska. Ja, jag vet att det finns oberäkneliga kometer, meteorer och variabla stjärnor, och det är ju inte varje dag som Venus står i konjunktion med Jupiter. Men egenhändigt upptäckta sommargyllingar smäller faktiskt högre. Dem vet man aldrig var man har.
Ytterligare en skillnad kan kanske sökas i samhälleliga konjunkturer.
Många unga människor fångades av miljöfrågorna i samband med miljörörelsen från 1970-talet och framåt (kärnkraftsomröstningen 1980, Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 och så vidare), och många miljöpolitiskt engagerade människor som började som tonåringar i Fältbiologerna är nog idag fågelskådare och/eller inventerar insekter och blommor (och är i vissa fall professionella biologer, om man skall tro den helt ovetenskapliga undersökningen jag gjort i min bekantskapskrets). Detta bör ha inneburit en väsentlig rekryteringsbas av intresserade till de biologiska observationsvetenskaperna.
Astronomin hade förstås även den en sådan högkonjunktur i och med rymdåldern, men den kom tidigare och har knappast kunnat rida på ett politiskt engagemang de senaste årtiondena på samma sätt som biologin.
Sen har vi en mediahistorisk aspekt. Den fallenhet för att vandra i skog och mark som Johan pekar på i sin kommentar har återspeglats i massmedier från Sten Selander och framåt, jag tänker på Nils Linnman, radioprogrammet Naturmorgon med mera, som ofta poängterade de observationer som folk kunde göra själva. Astronomin i medierna å sin sida tror jag kanske mer handlat om fåtöljastronomi snarare än aktiv amatörastronomi, att se på himlen själv; vi har aldrig haft någon svensk Patrick Moore (även om det finns undantag, som exempelvis Göteborgs-Posten på 1980-talet, som ofta hade artiklar som handlade om att se himlafenomenen själv eller för den delen julkalendern med Johannes Brost och Sif Rudd).
Jag har en ovidkommande detalj att säga angående nämnda julkalender om astronomi: de kunne vatt ja! På sätt och vis. När den göteborgska TV:n fick uppdraget att svara för kalendern så vände dom sig till Curt Roslund och han vände sig till mig och frågade om jag ville skriva manuset. En tjock bibba papper kom hem. Men jag hade ingen som helst erfarenhet att skriva manus eller att skriva för barn, så efter kort betänketid tackade jag förståndigt nog nej. Annika de Ruvo blev sedan manusförfattare. Det gavs förresten också ut en vridbar stjärnkarta i detta sammanhang.
Pingback: Postdoc om fågelskådning | Det perfekta tomrummet