Amatörerna och kunskapsproduktionen

John Herschel skriver i A treatise on astronomy (Philadelphia, 1838) att variabla stjärnor är ett område där amatörastronomer kan göra stor nytta (s 359-360):

This is a branch of practical astronomy which has been too little followed up, and it is precisely that in which amateurs of the science, provided with only good eyes, or moderate instruments, might employ their time to excellent advantage. It holds out a sure promise of rich discovery, and is one in which astronomers in established observatories are almost of necessity precluded from taking a part by the nature of the observations required.

Liknande argument lades fram några år senare av Friedrich Argelander i sitt känsloladdade och närmast romantiska upprop till amatörastronomens möjligheter att bidra till den astronomiska kunskapsutvecklingen, inte minst inom området variabla stjärnor. Herschels och Argelanders texter kunde man sedan referera till när man påbörjade mer systematiska och organiserade amatörastronomiska observationer av variabla stjärnor, de kom att bilda ett slags portalparagrafer vid grundandet av BAA:s variabelsektion (1890) och AAVSO (1911). (Se exempelvis John Toone, “British variable star associations, 1848-1908,” Journal of the British Astronomical Association 120, no. 3 (2010): 135-151.)

Men varför var det komplett omöjligt för de professionella astronomerna att hålla på med variabla stjärnor på 1830-talet? Herschel beskriver det ju som att de närmast av nödvändighet inte kan hålla på med variabla stjärnor.

En stark anledning är, tror jag, att de professionella astronomerna var helt upptagna med andra saker. Astronomi på den tiden var djupt involverat i saker som tidmätning, navigation och geodesi. Det här blir väldigt tydlig när man tar del av en läsvärd antologi som behandlar 1800-talets professionella astronomi. David Aubin, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The heavens on earth : observatories and astronomy in nineteenth-century science and culture (Durham [NC]: Duke University Press, 2010). (Se min essärecension: SvD Under strecket 12 januari). Ljusvariabla stjärnor och nebulosastudier och säkert en del andra saker som senare har kommit att höra till centrala delar av professionell astronomi ingick inte i arbetsbeskrivningen.

Längre fram kom detta förstås att förändras, och när vi väl är framme i 1880-talet så finner vi fler och fler professionella som mätte variabla stjärnor. (I vårt land kan man inte minst peka på Nils Dunér, som var en tidig pionjär inom variabla stjärnor och annan stellarastronomi och observationell astrofysik. Gustav Holmberg, Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940 (Lund, 1999).)

Amatörernas plats i den astronomiska kunskapsproduktionen bestäms i förhållande till skiftande trender i den professionella astronomin. Det är denna relation, lika mycket som amatörernas mätmetoder och skicklighet i sig, som avgör vad amatörer kan göra när de vill bidra till framtagandet av ny kunskap.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s