Under veckan är jag på arkivresa i Stockholm och jag jobbar närmare bestämt på Centrum för vetenskapshistoria, vid Kungl. Vetenskapsakademien. Här förvaras alla handlingar som har med akademin att göra, från grundandet 1739 fram till vår egen tid. Hit kommer historiker av många olika schatteringar, både svenska och utländska, på jakt efter brev, protokoll, fotografier eller vad det nu kan vara. Själv är jag på Centrum för att gå igenom Svenska astronomiska sällskapets arkiv som, även om sällskapet inte är formellt knutet till akademin, också förvaras här.

Svenska astronomiska sällskapets arkiv.

För någon som aldrig har bläddrat sig igenom ett arkiv är det kanske svårt att bilda sig en uppfattning om vad det innebär. I just detta fall är det till att börja med ganska stort. Arkivet omfattar ett tjugotal pappkartonger med handlingar av olika slag. Till detta kommer en del inbundna kassaböcker och liknande. Arkivet är ännu inte sorterat av Centrums arkivarier, utan alla handlingar ligger i den ordning som de hade när de lämnades för arkivering. Men det har varit ordning och reda på Sällskapets sekreterare och arkivet är förhållandevis enkelt att orientera sig i. Och orientering är av nöden. I stort sett allt som har skett i Sällskapets namn fram till ungefär 1980 finns i någon form bevarat. Har du till exempel någon gång före detta år skrivit brev till Sällskapet och frågat om något eller kanske anmält dig som medlem, så är sannolikheten stor att brevet ligger kvar här.

Med tusen och åter tusen papperslappar att bläddra sig igenom måste man som arkivforskare ha någon sorts strategi för arbetet. Man måste veta vad man letar efter. I mitt fall är jag bland annat intresserad av styrelseprotokollen liksom handlingar som rör inrättandet av Sällskapets amatörsektioner 1960. Samtidigt måste man som arkivforskare vara beredd att improvisera. Plötsligt dyker det upp något oväntat, något som för en stund leder bort från den inslagna vägen. Ibland har dessa små upptäckter bara anekdotiskt intresse, ibland kan de förskjuta fokus för hela undersökningen. När jag till exempel för många år sedan gick igenom Östen Bergstrands arkiv i Uppsala ramlade ett litet tidningsurklipp ut ur ett brev jag bara bläddrade förbi. Jag plockade upp klippet från golvet, läste de få raderna i vad som visade sig vara en insändare, och fick då uppslaget till det som sedan blev ett helt kapitel om 1918 års nova i min bok Till stjärnorna. Det gäller alltså att vara beredd på allt.

Idag har jag dock inte gjort några fynd av denna senare karaktär. Men jag har hittat en hel del användbart material, bland annat en lång rad verksamhetsberättelser från ledarna för amatörsektionerna. Och även en del annat intressant: På tåget upp läste jag Elis Dahlgrens ’memoarer’ publicerade som en lång artikel i Astronomiskt tidsskrift 1977. Dahlgren torde ha varit en av Sveriges mest färgstarka amatörastronomer, men idag är han kanske mest ihågkommer för den nova han upptäckte den 6 februari 1963, ibland omtalad som Nova Dahlgren. I arkivet fick nu denna historia lite mer substans. Jag hittade till exempel en del brev från Dahlgren i samband med att han skulle berätta om sin upptäckt vid sällskapets årsmöte, liksom ett cirkulär från variabelsektionen som tillkännagav upptäckten och samtidigt hyllade hans insatser. Till de mer kuriösa fynden hör också ett manus till Nils Nordenmarks föreläsning vid Sällskapets 40-årsjubileum 1959 där denne berättar en del skrönor om Sällskapets förste ordförande, den oefterhärmlige Karl Bohlin.

Återstår att se vad som dyker upp ur gömmorna i morgon.

Stjärnkartan från förlaget Hallwag som satt på väggen i pojkrummet. Den visade både södra och norra stjärnhimlen, jag minns fortfarande dess typografiska detaljer.

Planisfären av märket Philips (en klassiker som i olika former funnits sedan åtminstone tidigt 1900-tal) som jag rattade runt för att lära mig himlavalvets årstidsväxlingar. Den var inte riktigt anpassad till min dåvarande latitud på 57 grader utan härrörde från en brittisk horisont, men det gjorde inte så mycket.

Stjärnor och planeter av Günther D. Roth. Med fotografiska avbildningar, ett deep sky-objekt per uppslag tryckt på gult papper (för att inte förstöra mörkeradaptionen …) med bilder av Hans Vehrenberg, om jag inte minns fel.

Göteborgs-Posten som ibland innehöll ruggigt avancerade artiklar av Robert Malmström: när såg du senast sökarkartor för kometer eller asteroider eller anvisningar i hur man fotograferar Jupiters månar i en morgontidning? Tidningens vetenskapsredaktör var väldigt astronomiintresserad och hade goda kontakter med amatörerna i Göteborgs Astronomiska Klubb: det märktes i tidningen.

Stjärnor och stjärnbilder av Josef Klepesta, en fin blandning av stjärnbildskunskap och astrofysik, speciellt stellarastronomi, utgiven i När?Var?Hur?-serien.

Astronomy och Sky and Telescope. Luslästes. Skulle kunna skriva spaltmetrar (vad det nu blir i bloggsammanhang) om de här tidskrifternas betydelse för formandet av mig som amatörastronom. Joseph Ashbrooks astronomihistoriska essäer, Walter Scott Houstons deep sky-artiklar, Gleanings for ATM’s osv osv.

Burnham’s Celestial Handbook – jag hade den i ett lösbladsutförande som jag fått överta av min amatörkompis Bo Ekström. (Publicerades Burnhams klassiska handbok som prenumeration på lösblad innan Dover-upplagan kom?)

Stjärnhimlen och Astronomisk årsbok – riktigt fina publikationer, betydelsefulla för svensk amatörastronomi skulle jag nog vilja påstå. Den ena beräknades av Paul Schlyter, den andra innehöll en personlig blandning av Kar de Mumma och essäer och artiklar av stora namn i svensk astronomi. Gavs ut av Johan Schildt som drev Bokförlaget Inova och även gav ut Robert Malmströms nördiga (i positiv mening) bok om astrofotografering (jag har den fortfarande hemma i bokhyllan!) och Sven O. Rehnlunds handledning i teleskopbygge.

Astronomi – Bonniers mycket maffiga och ambitiösa bok med SUAA-amatören, sedermera disputerade astronomen, Claes Bernes som redaktör. Ett standardverk som låg under julgranen hemma på Bergkullavägen i Anderstorp julen 1978 eller 1979.

Och så vidare och så vidare – jag skulle kunna hålla på länge om en samling trycksaker som betydde väldigt mycket för mitt amatörastronomiska intresse; andra har säkert andra minnen av dessa och andra publikationer. Detsamma gäller förstås ännu längre tillbaka i tiden. Det har funnits en serie redaktörer vars urval spelat roll för amatörastronomin. Dessa har verkat i förlag vars företagsekonomiska realiteter spelat in i denna historia och de har fått förhålla sig till materialitetsaspekter som trycktekniska utvecklingstendenser.

Vetenskapshistoriker som Jonathan Topham och James Secord har i ett antal programförklaringar argumenterat för att man bör anlägga ett kommunikations- och bokhistoriskt perspektiv på vetenskapshistorien (och även förstås tillämpat det empiriskt; se exmpelvis Secords Victorian sensation).

Det gäller förstås även för den del av vetenskapshistorien som behandlar amatörastronomin.

Liller har flitigt fotograferat himlen med amatörutrustning – småbildskameror och en Celestron Schmidt-kamera – och använt en hemmabyggd stereokomparator för att jämföra bilderna (samma teknik som Nils Tamm använde). Sedan 1980-talet har han upptäckt ett stort antal novor, en komet och en asteroid. Han tycks ha influerats väldigt mycket av Ben Mayer, som startade Problicomprogrammet sedan han av en slump upptäckt Nova Cygni 1975 på uppgång.

När man bläddrar genom hans bok The Cambridge guide to astronomical discovery (Cambridge University Press, 1992), är det tydligt att Liller verkligen besjälats av klassiska amatörastronomiska egenskaper som driften att utveckla observationshantverket och en do-it-yourself-attityd vad gäller instrumentering och annat.

Boken innehåller en samling väldigt läsvärda självbiografiska artiklar skrivna av kända amatörer som George Alcock, Rodney Austin, William Bradfield, Mike Collins, Robert Evans, Gordon Garradd, Minoru Honda, Albert Jones, David Levy, Donald Machholz, Robert McNaught.

Man noterar, bland mycket annat, saker som byte av amatörastronomisk subkultur (Donald Machholz höll på med planeter och deep sky i tio år innan han började leta kometer), tävlingsmentaliteten bland kometjägarna (Bradfield och Honda är bägge inne på det), den relativt billiga utrustningen som flera använder samt en något asketisk livsstil för att kunna ägna sig helhjärtat åt himmelsobservationerna (Gordon Garradd).

En annan variant är att göra en mycket vidare bestämning och istället låta begreppet amatörastronom avse alla som har ett aktivt intresse för astronomin, men som fortfarande har det som en fritidssysselsättning och inte som ett arbete. Förvisso inte lika elegant men samtidigt mer rimligt. Bestämningen rymmer till exempel amatörastronomins många astrofotografer och djuprymdsentusiaster. Samtidigt anmäler sig en följdfråga alldeles omedelbart: Hur aktiv måste man vara för att räknas in? Är man till exempel amatörastronom om man mest läser böcker och går på den lokala föreningens föreläsningar någon gång om året?

Det finns inget enkelt sätt att lösa avgränsningsproblem som detta. Man kan förstås samla material och läsa på, men i slutänden handlar det om att göra ett aktivt val. Valet blir sedan styrande i den undersökning man gör. Exemplen ovan avgränsar det potentiella studiematerialet på högst olikartade sätt, och skulle om de fullföljdes resultera i tämligen väsensskilda studier. Som väl är är man inte alldeles ensam i dessa val. Forskning karaktäriseras bland annat av att den bygger på tidigare forskning. Och att sätta sig in i den hör också till forskningens vardag.

Parallellt med att jag under de senaste veckorna har ägnat mig åt att försöka inventera svensk amatörastronomi ur ett organisatoriskt perspektiv (se tidigare inlägg i bloggen), har jag läst astronomihistorikern Thomas R. Williams doktorsavhandling Getting organized: A history of amateur astronomy in the United States (2000). Detta är, som många doktorsavhandlingar, en ganska krävande lunta att ta sig igenom. Den är emellertid väl värd mödan, både för den historia den har att berätta och för de idéer och uppslag den bjuder. Bland mycket annat har Williams hanterat just de begreppsliga problem som vi står inför i vårt projekt.

Williams löser problemet med avgränsningarna genom att göra begreppet amatörastronom underordnat. Överordnat är istället olika sätt för ickeprofessionella att delta eller engagera sig i astronomin (modes of participation). Detta förskjuter därmed undersökningens fokus bort från begreppsliga gränsdragningar, mot de många praktiker som ryms på fältet. Till saken hör att Williams rör sig på föreningsnivå och hans avgränsningar är avpassade efter detta. Dessa ingångar sorterar han sedan i två huvudkategorier, de som deltar med vetenskapliga ambitioner (scientifically inclined) och de som har astronomin som ett fritidsintresse (recreationally inclined). Den föregående gruppen – som Williams också kallar för vetenskapliga amatörer – gör olika slags observationer i vetenskapens tjänst; den senare gruppen, fritidsamatörerna, engagerar sig snarare för sitt höga nöjes skull. I nästa steg kan de vetenskapligt orienterade amatörerna sorteras över vilken typ av observationer som engagerar, det kan handla om variabla stjärnor, meteorer, ockultationer och så vidare. Fritidsamatörerna har också sina egna kategorier. Williams skiljer på fritidsobservatörer (recreational observers), som observerar det som för tillfället behagar för att det är kul, vackert, eller står på någon lista; fåtöljastronomer (arm-chair astronomers), som kanske aldrig är i närheten av ett teleskop, utan som odlar sitt intresse genom att engagerar sig i föreningslivet, läsa böcker eller gå på föreläsningar; och teleskopbyggare (amateur telescope makers, eller ATM), som kanske är mer intresserad av att slipa speglar och bygga teleskop än av att faktiskt använda dem.

Det finns mycket mer att säga om Williams sorteringar, men det får anstå tills det är dags för oss att skriva vår bok. Det finns också en hel del annan litteratur att ta ställning till vad det lider. Preliminärt tycker jag dock det finns mycket som talar för Williams ansats. Genom att utgå från sätt att engagera sig i astronomi, snarare än från den traditionella uppdelningen mellan amatörer och professionella, undviker han en hel del problem samtidigt som hans kategoriseringar förmår ge en samlad bild av den amerikanska amatörastronomin. Jag tror också att detta med fördel kan användas även på svenska förhållanden. Den amerikanska ATM-rörelsen, som spelade en så avgörande på andra sidan Atlanten, har även funnits i Sverige. (Den nådde oss för övrigt 1943 med en knippe artiklar i Populär astronomisk tidskrift.)  Och att döma av den föreningsinventering jag just nu håller på med, är det alldeles klart att fåtöljamatörernas engagemang inte kan förbigås eller definieras bort om man har som ambition att skriva den svenska amatörastronomins historia.

/Johan

Tamm fotograferade himmelsfält, gärna i Vintergatsregioner, med mindre och medelstora kameror och undersökte sedan plåtarna för att se om några stjärnor förändrats. På sensommaren 1930 hade han införskaffat en ny stereokomparator som gjorde det möjligt för honom att bearbeta plåtar i formatet 9×12 cm och större, det stereoskop som han tidigare använt för ändamålet fungerade enbart med småplåtar i storleken 6.5×9 cm. Sådana blinkmikroskop var i den fördigitala epoken viktiga instrument vid sökandet efter variabla stjärnor och stjärnor med hög egenrörelse vid fotografiska genommönstringar.

Observationssäsongen fick en flygande start. Tamm hade precis hunnit börjat fotografera stjärnfält i stjärnbilden Svanen den sista veckan i augusti när han hittade något nytt. Den 8 september skriver han i sin observationsdagbok att han vid jämförelse med plåtar exponerade 1925 och 1927 fann “en mycket svag stjärna, som ej var att se på de gamla, och alltså måste vara antingen en variabel eller en nova.”

Snabbt kunde han konstatera att stjärnan inte fanns med i Bonner Durchmusterung. Dessutom undersökte han fältet i “Wolf-Palisa”. Detta var en djup himmelsatlas, ett samarbete mellan Max Wolf i Heidelberg och Johann Palisa i Wien; Wolf var en ledande astronom inom fotografiska observationer, Palisa specialiserad på asteroider. Himmelsatlasen bestod av Wolfs djupa foton med ett koordinatsystem överlagt, och fick framför allt sin användning inom letandet efter nya asteroider.

Stjärnkartan var ett verktyg för professionella astronomer, men var även tillgängligt för anskaffning i bokhandeln (J. Palisa, “Photographische Sternkarten von Johann Palisa und Max Wolf,” Astronomische Nachrichten 190 (November 1, 1911)); att Tamm hade tillgång till denna specialiserade himmelsatlas när han ville kontrollera sin eventuella upptäckt var därmed knappast något konstigt, inte heller priset på 200 Mark för fem delar av kartorna kunde stänga ute Tamm (men däremot förmodligen en del andra amatörer).

Tamm kalkerade förstoringar av sina plåtar på kalkerblad som han sedan lade över kartblad nr 154 i Wolf-Palisa-atlasen. Där, visade det sig, fanns inte ett spår av stjärnan, “vilket talar för att det kan vara fråga om en nova, i så fall mycket svag. Naturligtvis är ej uteslutet att det kan vara en variabel stjärna” skriver Tamm i en journalanteckning 8 september 1930.

Nästa steg blev att bestämma positionen för stjärnan. Han använde två metoder. Dels mätte han upp positionen på Wolf-Palisa-atlasen – vars koordinatnätverk angavs i ekvinoktium 1875 – och räknade om positionen till 1930, dels observerade han stjärnan med sin ekvatoriellt monterade refraktor och kunde därvid läsa av positionen på inställningscirklarna. Överensstämmelsen mellan de bägge mätningarna var god.

Plåtarna tagna i början av observationssäsongen 1930 var tre stycken i format 9×12 cm, alla med 30 minuters exponeringstid på tre olika plåtsorter: Hauss [?] ultra-rapid, Ilford Panchromatic samt Agfa och visar alla tre stjärnan. Kameran hade ett objektiv med 300 mm brännvidd och bländare 3.5 (det vill säga 85 mm öppning) och var monterad på Tamms mindre ekvatoriella refraktor i “lilla observatoriet”.

Lilla observatoriet på Kvistaberg; ovanför trädtopparna skymtar det större observatoriet.

Nästa steg blev att göra nya försök med astrografen på annat plåtmaterial. Stjärnan eftersöktes dessutom igen på Wolf-Palisa och kunde minsann svagt skönjas av Tamm där som en av de svagaste stjärnorna. Jämfört med en närbelägen stjärna hade dess ljusstyrka förändrats radikalt. Slutsatsen tycktes klar: “Stjärnan är alltså en variabel med åtminstone 5 magnituders amplitud” (Tamms understr., journalanteckning 9 september 1930). Stjärnan var dessutom röd till färgen. Det kunde Tamm sluta sig till genom att jämföra plåtarna tagna med Astro UV-astrografen (korrigerad enbart för “fotografiska” strålar, dvs i den blå delen av spektrum) med plåtarna tagna med de andra två kamerorna, vars objektiv även fokuserade gult ljus. Därav poängen med att fotografera stjärnan med olika objektiv.

Nu var det dags att koppla in de professionella astronomerna. Tamm hörde av sig till Uppsalaastronomerna – som han länge haft goda kontakter med – och de var med på noterna; Östen Bergstrand ringde till Tamm efter det att han fått det första av två brev skickade från Kvistaberg och meddelade att det förmodligen var en variabel stjärna, tidigare okänd; den fanns inte med i de senaste listorna över nya variabler, enligt Bergstrand. Bergstrand meddelade att han ämnade skicka några av Uppsalaobservatoriets plåtar för jämförelser. Han tyckte även att Tamm borde skicka en notis till Astronomische Nachrichten om fyndet.

Tamm beslöt sig dock för att göra ytterligare studier av det tillgängliga materialet. Han försökte sig på en bestämning av stjärnans period (den hade ju synts, om än mycket svagt, på Wolfs plåt, exponerad 16 juli 1904). Den 11 september anlände dessutom ett paket från Bergstrand med tre plåtar över området samt Pragers katalog över variabler för 1930. Denna publikation (R. Prager, “Katalog und Ephemeriden veränderlicher Sterne für 1930,” Kleine Veröffentlichungen der Universitätssternwarte zu Berlin Babelsberg 2 (1930) (fulltext (ADS)) var alltså, till skillnad från referensatlasen Wolf-Palisa, inte något som stod i biblioteket på Kvistaberg 1930, utan kunde rekvireras tack vare det goda samarbetet med professor Bergstrand i Uppsala. “I denna senare står stjärnan ej upptagen, trots många mycket svaga finnas i listan. Variabeln torde därför av mig upptäckts.” (11 september 1930, Tamms understr.)

Bergstrands plåtar, varav åtminstone en var tagen med den astrograf som Uppsalaastronomerna införskaffade till solförmörkelsen 1914 (men som de egentligen specificerade som ett mer renodlat stellarastronomiskt instrument – solförmörkelsen 1914 gjorde det möjligt att få extraresurser … (se exempelvis Gustav Holmberg, “Mechanizing the astronomer’s vision: On the role of photography in Swedish astronomy, c.1880–1914,” Annals of Science 53, no. 6 (1996) för mer om astrofotografering och denna förmörkelse), visade också de stjärnan, i varje fall två av tre plåtar.

Bergstrand kunde även meddela att en av hans yngre astronomer, den astrofysikaliskt intresserade Yngve Öhman, vid lämpligt tillfälle skulle försöka observera stjärnans spektrum.

Nu var Tamm säker, nu skrev han till såväl AN-redaktören Kobold i Kiel som variabelkatalogisatören Prager i Berlin-Babelsberg om upptäckten. Upptäckten publicerades som Nils Tamm, “Neuer Veränderlicher 262.1930 Cygni,” Astronomische Nachrichten 240 (Oktober 1930): 87. Tamm var förväntansfull och såg fram emot inte minst Pragers synpunkter (“ty han är specialist på detta område”).

Svar kom närmast med vändande post från Prager. Den 19 september antecknade Tamm i sin journal att Prager kunde bekräfta stjärnans föränderlighet på deras plåtmaterial, men även att den redan var känd och påvisad som variabel av Sonneberg och publicerad förra året i AN.

“Alltså är saken fullt klar, och blev jag ju på sätt och vis besviken på att ej vara ensam upptäckare.” (Tamms understrykn.)

Tamm var kanske inte ensam upptäckare, men episoden visade för Tamm och hans samtida att det gick att upptäcka nya astronomiska objekt från Sverige med en utrustning som inte var helt bortom amatörers räckvidd. IZ Cygni, som den kommit att kallas, är en mirastjärna med en period på 441 dygn. Den varierar mellan tionde och artonde magnituden och är, trots att den är ganska svag, relativt välobserverad idag:

IZ Cygni under det senaste decenniet enligt mätningar i AAVSO:s arkiv. Gula prickar är CCD-mätningar med V-filter, svarta prickar är visuella skattningar.

Den här historien visar också hur Tamm byggde upp olika mekanismer för att försäkra sig om att variabeln verkligen existerar:

Han fotograferade fältet med olika kameror och på olika plåtsorter. På så sätt kunde han dels uttala sig om variabelns eventuella färg, men han kunde även minimera riskerna med att olika plåtfel, optiska fel och annat spelade honom ett spratt. (I Tamms journaler finns exempel på att han ibland trodde sig ha upptäckt en ny variabel men där objektet inte överlevde den rigorösa kontrollen lika bra som IZ Cyg gjorde; han talar till exempel på ett ställe (15 september 1930) om de “nycker” som ofta förekommer hos det fotografiska materialet – fallet med IZ Cyg visar på de ganska rejäla kontrollmekanismer han byggde upp för att säkerställa sig att nyckerna inte lurade honom. Kontrollmekanismerna handlade om att mäta med flera olika kameror, med olika plåtsorter, även observera visuellt, jämföra med plåtar från andra observatorier tagna med andra instrument, kontrollera med aktuella variabelförteckningar samt införskaffa proffsastronomers åsikter innan han gick ut med upptäckten.

Den visar också på Tamms goda kontakter med professionella astronomer. Idag finns det en viss typ av avancerade amatörastronomer som samarbetar ganska nära med professionella astronomer; ett exempel är CBA, Center for Backyard Astrophysics, men det finns många fler. Detta är långt ifrån något nytt utan har funnits länge.

Huvudsaklig källa:

Nils Tamms observationsjournal “Dagbok 5 8.7 1930 – 26.8 1940. Astronomiska observationer o.d.”.

This is a branch of practical astronomy which has been too little followed up, and it is precisely that in which amateurs of the science, provided with only good eyes, or moderate instruments, might employ their time to excellent advantage. It holds out a sure promise of rich discovery, and is one in which astronomers in established observatories are almost of necessity precluded from taking a part by the nature of the observations required.

Liknande argument lades fram några år senare av Friedrich Argelander i sitt känsloladdade och närmast romantiska upprop till amatörastronomens möjligheter att bidra till den astronomiska kunskapsutvecklingen, inte minst inom området variabla stjärnor. Herschels och Argelanders texter kunde man sedan referera till när man påbörjade mer systematiska och organiserade amatörastronomiska observationer av variabla stjärnor, de kom att bilda ett slags portalparagrafer vid grundandet av BAA:s variabelsektion (1890) och AAVSO (1911). (Se exempelvis John Toone, “British variable star associations, 1848-1908,” Journal of the British Astronomical Association 120, no. 3 (2010): 135-151.)

Men varför var det komplett omöjligt för de professionella astronomerna att hålla på med variabla stjärnor på 1830-talet? Herschel beskriver det ju som att de närmast av nödvändighet inte kan hålla på med variabla stjärnor.

En stark anledning är, tror jag, att de professionella astronomerna var helt upptagna med andra saker. Astronomi på den tiden var djupt involverat i saker som tidmätning, navigation och geodesi. Det här blir väldigt tydlig när man tar del av en läsvärd antologi som behandlar 1800-talets professionella astronomi. David Aubin, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The heavens on earth : observatories and astronomy in nineteenth-century science and culture (Durham [NC]: Duke University Press, 2010). (Se min essärecension: SvD Under strecket 12 januari). Ljusvariabla stjärnor och nebulosastudier och säkert en del andra saker som senare har kommit att höra till centrala delar av professionell astronomi ingick inte i arbetsbeskrivningen.

Längre fram kom detta förstås att förändras, och när vi väl är framme i 1880-talet så finner vi fler och fler professionella som mätte variabla stjärnor. (I vårt land kan man inte minst peka på Nils Dunér, som var en tidig pionjär inom variabla stjärnor och annan stellarastronomi och observationell astrofysik. Gustav Holmberg, Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940 (Lund, 1999).)

Amatörernas plats i den astronomiska kunskapsproduktionen bestäms i förhållande till skiftande trender i den professionella astronomin. Det är denna relation, lika mycket som amatörernas mätmetoder och skicklighet i sig, som avgör vad amatörer kan göra när de vill bidra till framtagandet av ny kunskap.

Vet du något om någon om dessa föreningars öden och äventyr, lämna gärna en kommentar nedan.

Edit: Med hjälp av uppgifter publicerade i Den svenska almanackan mellan 1980 och 1998 har jag nu hittat en del uppgifter och uppdaterat listan. Samtidigt har det dykt upp ytterligare föreningar. Sammanlagt har Sverige haft över sjuttio astronomirelaterade föreningar under 1900-talet. Här följer nykomlingarna:

Växjö astronomiförening (1975-xxxx)

Svenska rymdrörelsen (1988-1996-)

Naturvetenskapliga föreningen VRAK (1988-1990-)

Amatörastronomiska sällskapet k-Crusis (1988-1991-)

Norrköpings rymdrörelse (1992-1996-)

Astronomi och rymdfartsfrämjandet (1993-1998-)

Jönköpings astronomiska förening (1984-1986-)

Linköpings astronomiska ungdomssektion (-1982-1986-)

Risbergska astronomiska förening (1984-1985-)

Solna-Sundbybergs astronomiska förening (1982-xxxx)

/Johan

[Som framgår av Lars kommentar nedan har jag missat Örebro astronomi i sammanställningen. Sällskapet bildades 2008 och har idag drygt 100 medlemmar.]

Totalt hamnar vi alltså på knappt 1300 medlemmar, vilket ska jämföras med de drygt 1200 som blev summan för 1978 (se föregående inlägg). Om vi väljer att lita på siffrorna (vilket vi kanske inte ska göra i de enskilda fallen) så innebär detta att även om vissa föreningar lagts ner och andra tillkommit, så har summan av föreningsaktiviteten varit förhållandevis konstant under de senaste trettio åren.

Jag gissar att detta är ungefär så långt man kan komma om man med hjälp av medlemstal ska bilda sig en uppfattning om hur många amatörastronomer det finns i Sverige. Tusen personer lite drygt. Men är nu verkligen alla som är medlemmar i en lokalförening att betrakta som amatörer? Är man amatör om man är intresserad av astronomi men aldrig observerar med kikare eller teleskop? Håller man hårt på instrumentkriteriet, vilket är långtifrån självklart att man ska göra, kanske hälften faller bort. Fast å andra sidan är medlemstalen ett tämligen grovt instrument i sammanhanget av den enkla anledningen att alla inte är föreningsmänniskor. Hur många är aktiva amatörastronomer utan att för den sakens skull vara ansluten till en förening? Jag vågar mig inte ens på att gissa, men jag misstänker att andelen är betydligt större idag än 1978 när SUAA gjorde sin föreningsguide. För trettio år sedan spreds mycket av den information amatörastronomer är så beroende av via astronomiföreningarna och jag föreställer mig att det var svårt att ställa sig utanför. Idag är situationen radikalt annorlunda. Med internets alla resurser några klick bort, och inte minst med astronomiforum som svenska Astronomiguiden (600 medlemmar) och Astronet (400) liksom amerikanska Cloudy Nights (55000), kan man mycket väl verka som amatör, både på nybörjarnivå och som mer avancerad, utan att nödvändigtvis bli medlem i en förening.

/Johan

Allt som allt ger lokalföreningarna alltså drygt 1200 aktiva under 1970-talet. Låter som en rimlig siffra. Frågan är förstås vad som har hänt sedan dess. Har massmarknadsteleskopen, GOTO-monteringarna och astrofotot lyckats locka fler till området, eller står sig siffran in i vår egen tid?

/Johan